Tagg: Sveriges Radio

Ensidigt när Sveriges Radio tar sig an Grimmark-fallet

| 25 januari, 2017

I gårdagens Studio Ett fick vi höra ett 15 minuter långt reportage apropå den juridiska processen mellan Ellinor Grimmark och Region Jönköping. ”Scoopet” just den här gången var att man i anslutning till fallet har tagit emot hjälp av den amerikanska juristorganisationen Alliance Defending Freedom – av reportern beskriven som en ”konservativt kristen, från början amerikansk, organisation” som är ”helt emot abort”.

Tidigare under dagen hade Sveriges Radio sänt hela tre kortare reportage i frågan, där stort utrymme ges åt personer och organisationer som är kritiska mot såväl Ellinor Grimmark som den sakfråga hon vill få prövad är Arbetsdomstolen – nämligen om det ska vara möjligt för en klassiskt troende kristen att jobba inom förlossningsvården, utan att samtidigt behöva medverka vid aborter.

Alla reportagen är som vanligt fyllda med skräckpropaganda. Till exempel talas det konsekvent om ”vårdvägran” snarare än samvetsfrihet, och som (skräck)vision av vad vi skulle ha att vänta i Sverige i händelse av ett domsutslag till Grimmarks fördel lyfts det katolska Italien fram, där hela 70 procent av alla barnmorskor sägs vara ovilliga att medverka vid abort. Att denna situation inte har några som helst likheter mellan den svenska nämns inte med ett ord.

Vad som i stället lyfts fram är samtidigt intressant, för hela reportaget är ett skolexempel på hur man kan förvränga fakta genom en ensidig och till stora delar manipulativ beskrivning av verkligheten. Låt mig ge åtta konkreta exempel på detta:

1) Rätten till samvetsfrihet tas knappt upp. Detta trots att det är den som åtminstone borde står i centrum av den juridiska processen. Till saken hör förstås att ”samvetsfrihet” har en helt annan klang i de flesta människors öron än ”vårdvägran” – som alltså är det ordval som Sveriges Radio väljer att fokusera på.

2) Uttrycket ”konservativ kristen” används som något allmänt negativt och hotfullt. Ungefär som att konservativa kristna vore onda människor, som är här för att förstöra festen för alla andra. Vilket knappast stämmer med verkligheten, vare sig i allmänhet eller i det specifika fallet.

3) Det görs en stor sak av att vare sig Ruth Nordström, Ellinor Grimmark eller Alliance Defending Freedom vill uttala sig om målet på förhand. Men detta är ju ett ganska vanligt förfarande när man står mitt uppe i en rättsprocess. Hur många gånger har vi inte hört en försvarsadvokat i tv som har sagt, ”jag vill inte kommentera detta just nu”? Kommentarerna tar man efter rättegången!

4) En amerikansk expert som intervjuas i programmet beskriver ADF som en av de två, tre mäktigaste juristorganisationerna i världen. De samarbetar med fler än 3 000 jurister i olika delar av världen. I programmet framställs detta som något hotfullt och negativt, men man kan ju också tänka precis tvärtom: Om en så stor och mäktig organisation tycker att det är värt att engagera sig i detta fall, tyder det ju på att Ellinor Grimmark och hennes juridiska ombud har ett starkt case! Och då är det väl bara bra att de svenska domstolarna får detta belyst så väl som möjligt – för sanningens och rättvisans skull?

5) Vidare problematiserar reportaget att ADF har vunnit sådana framgångar genom att inte argumentera utifrån specifikt religiösa, utan liberala, värden. Men är det inte just så som alla minoriteter och särintressen behöver agera i ett demokratiskt samhälle? Vi har alla olika bevekelsegrunder och motiv, men när vi möts på det gemensamma torget behöver vi fokusera på de argument som är just gemensamma. Det finns inget negativt i detta, utan är tvärtom en förutsättning för hela vårt samhällsbygge. Dessutom är det precis så som till exempel RFSU (som är starka motståndare till Ellinor Grimmark) agerar: de står ju inte heller för någon neutral mittenposition i dessa frågor, men gör mer än gärna allt de kan för att påverka vårt gemensamma samhällsbygge.

6) På tal om RFSU: Denna lobbyorganisation brukar inte vara direkt rädd för att blanda sig i andra länders politiska och juridiska processer. Men nu sällar de sig mer än gärna till den kör som ifrågasätter att en amerikansk organisation bidrar med expertis på svensk mark.

7) Även pengarna kommer förstås in här. Reportern uttrycker stor misstänksamhet mot att ADF kan ha funnits med och finansierat delar av den juridiska processen. Samtidigt säger hon att Ellinor Grimmark och hennes barnmorskekollega Linda Steen har dragit på sig rättegångskostnader på ca 2 miljoner kronor. Att två privatpersoner har ålagts att betala sådana höga rättegångskostnader – något som är långt ifrån självklart i alla rättsprocesser – problematiseras alltså inte, men däremot att de får hjälp även av utomstående att betala! Inte heller nämner man att det finns flera hundra privatpersoner som har varit med och bidragit i dessa insamlingar. Det vore väl ett folkligt engagemang att uppmärksamma?

8) I slutet av reportaget ställs frågan varför ADF har valt att engagera sig i just dessa rättsfall, och till huvudförklaringarna hör dels att Sverige har en ovanligt liberal lagstiftning när det kommer till abort, dels att vårdpersonal i Sverige inte har någon samvetsklausul alls. Detta blir därför mitt sista exempel på reportagets ensidiga och manipulativa framställning. Utifrån detta konstaterande hade man ju kunnat tänka sig att reportern skulle mjukna, och inse att det kanske inte är självklart att Sverige ska sticka ut så mycket internationellt som man gör i dessa och angränsande frågor. Men något sådant erkännande kommer naturligtvis inte. För i Sverige vet vi ju bäst. Ingen får ifrågasätta våra ”rättigheter” – inte ens när det visar sig att ett stort antal enskilda individer kommer i kläm. Som jag själv ser det är det just därför som vi kan behöva hjälp av människor och organisationer med lite andra perspektiv än våra egna.

Sveriges Radio blandar bort korten i identitetsdebatten

| 13 maj, 2016
Bild från Hanna Lindholms frågevideo på Youtube.

Bild från Hanna Lindholms frågevideo på Youtube.

I tisdags sändes en belysande debatt i Studio Ett mellan Hanna Lindholm, tidigare lokalordförande inom SDU, och Hanna Cedering, ordförande i Ung Vänster. Orsaken var Lindholms uppmärksammade Youtube-film där hon intervjuar ett antal studenter på Södertörns högskola. Hon ställer frågor om huruvida de accepterar att hon själv kan tänkas vara en man, en japan, 2 meter lång, 7 år gammal … och får förbluffande svar från sina intervjuoffer. Kontentan är att de är så rädda för att inte låta var och en definiera sig själv att de är beredda att hålla med om direkt löjeväckande påståenden – allt för att inte uppfattas som dömande.

Nåväl. Detta debatterades nu i Studio Ett, och det blev som sagt ett belysande samtal. Det stora problemet var i stället det uppföljande inslaget, som sändes i onsdagens program. I stället för att fördjupa analysen valde man där att bara bjuda in företrädare för queerideologin. En sexualupplysare och en transaktivist fick gott om tid på sig att lägga ut texten, dels kring hur idiotisk Hanna Lindholm var, dels hur synd det var om Sveriges alla transsexuella.

Det finns förstås goda skäl att känna medkänsla med den grupp i samhället som inte kan eller vill identifiera sig med sitt biologiska kön. Men det som den aktuella YouTube-filmen speglar är ju något oändligt mycket större än detta. Den pekar på en ung generation som är så övertygad om att var och en måste få definiera sig själv, att man utan att blinka kan åsidosätta såväl biologiska som historiska och fysikaliska fakta.

Men trots detta väljer alltså Sveriges Radio att helt avfärda Hanna Lindholms (och majoriteten av befolkningens) invändningar mot denna hållning som ”transfobi”. För att sedan ägna allt sitt programutrymme åt att diskutera transsexuellas livssituation. Som om södertörnsstudenternas oförmåga att ta till sig objektiva fakta kring nationalitet, längd och ålder skulle ha något med detta att göra.

Till detta kan läggas att man väljer det journalistiskt tveksamma greppet att ta in två företrädare för den ena ståndpunkten, men ingen från den sida som faktiskt väcker ett antal högst relevanta frågor i sammanhanget. Att tänka sig det omvända förhållandet vore förstås helt omöjligt, givet det svenska kulturklimatet.

Och det får en ju också att reflektera. För om mediaetablissemanget är så ”köpt” i en fråga som denna, är det ganska lätt att förstå varför det är så svårt att få något genomslag för diskussionen gällande queer, normkritik och självidentifiering i det offentliga rummet. Vilket också visar att queer-tåget kommer att rusa vidare ett bra tag till – utan problematisering och med en allt större polarisering mellan grupper och individer som intar olika positioner i en fråga som för bara några år sedan var en total icke-fråga. Nämligen om våra gener och vårt biologiska ursprung säger något väsentligt om vilka vi faktiskt är.