Tagg: sexualitet

Porren – ett betydande problem för folkhälsan

| 20 oktober, 2016

I fredags publicerades ett inlägg på DN Debatt, där ett antal företrädare för såväl organisationer som politiska partier kritiserade den pornografi som har blivit så lätt-tillgänglig i våra sociala medier. Det är en beklämmande bild som målas upp, och för många av oss är det svårt att ta till oss mycket av den verklighet som beskrivs. Man börjar med att konstatera följande:

Porr är inte sex. Att porr är lika med sex är den ultimata lögnen och porrindustrins största seger. Denna lögn möjliggör för missriktade och antiintellektuella motargument när vi vill diskutera porrindustrins påverkan på oss alla och hur porren förstör barns och ungas nyfikenhet på sex och sexualitet genom att utge sig för att skildra sex och lust.

När man därefter kommer till de konkreta exemplen blir det snabbt en mycket plågsam läsning:

Genomsnittsåldern för när pojkar börjar titta på porr är 11,5 år. Det de då får se är extremt våld, och det är inte spelat våld, utan reellt. Kvinnor stryps så att de tappar andan och män trycker sina kön så långt ned i halsen på kvinnorna att de nästan kvävs. Det är denna typ av filmer som säljer, som våra barn möter och som formar unga människors självbild.

Och lite längre fram:

Porren visar bilder av gruppvåldtäkter, grova sexuella övergrepp och förnedring av kvinnor och tjejer – den totala motsatsen till universella värderingar och offentliga politiska ideal om jämställdhet, jämlikhet och alla människors lika värde.

Mot bakgrund av denna beskrivning kommer artikelförfattarna till slut med ett konkret förslag, nämligen att en haverikommission borde ”granska hur samhället kunnat låta detta gå så långt och hur vi nu kan begränsa porrens skadliga verkningar”. Man pekar också på hur man i England har ”infört ett ’opt in/opt out’-system i samarbete med internetleverantörerna, där grunden är att inte ha tillgång till porr och där man aktivt måste välja att ta bort filter för att kunna titta på porr”.

Personligen tycker jag att detta låter som ett utmärkt förslag. Men det var inte särskilt oväntat att det också skulle komma en skur av kritik mot skribenterna. Mer oväntat var att den visade sig komma från i många andra frågor så vettiga personer som Erik Helmersson (DN) och Naomi Abramowicz (Expressen).

Helmersson raljerar på ledarplats över förslaget, bland annat med motiveringen att författarna inte säger tillräckligt om pornografins positiva sidor och att man underlåter att lyfta fram de unika villkor som gäller för porr med och för homosexuella.

Abramowicz går steget längre, genom att först avfärda all relevant forskning som ”politisk” för att i nästa andetag hänvisa till en undersökning gjord av porrsajten Pornhub enligt vilken ”porrsurfande kvinnor, i betydligt större utsträckning än män, [söker] på termer som ’gangbang’ och ’hardcore’”. Abramowicz slutsats av detta blir att det visst finns kvinnor som uppskattar ”sådan porr som brukar beskrivas som kvinnofientlig”, och att de som trots detta väljer att bråka om saken inte är någonting annat än moralister.

I ett läge där våldsporren på ett närmast groteskt sätt har kommit att invadera människors vardag, och där en av tio tonårskillar tittar på porr varje dag, känns det spontant ganska hopplöst med den här typen av respons på våra svenska ledarsidor. Det är som att man inte vill ta in att porren i dag inte bara är ett privatmoraliskt problem (om nu ”bara” är rätt ord i sammanhanget) – utan ett betydande problem för den svenska folkhälsan.

Det grövsta exemplet på detta är förstås de många gruppvåldtäkter och allt mer bisarra sexuella övergrepp som studsar emot oss i nyhetsflödet, och som är ett förverkligande av just den typ av våldsporr som finns beskriven ovan. Ännu värre med tanke på omfattningen är dock de tusentals kvinnor som tvingas lida i det tysta för att deras pojkvänner och/eller män har blivit så avtrubbade att det enda som kan engagera dem sexuellt är de beteenden som skildras i porrens värld. Jag kommer aldrig att glömma det nödrop som formulerades av signaturen ”Ensam” i en av DN:s frågespalter. Det var en 22-årig kvinna som hade följande att berätta för tidningens psykolog:

Jag har haft två snälla pojkvänner, men att båda tittade på porr har gjort det svårt för mig att förhålla mig till sex. Att en viktig del av det sexiga i porr verkar vara att det är nedsättande, otrevligt eller förnedrande för tjejen är svårt för mig att hantera. ”Vaniljsex”, alltså sex som är kärleksfullt och skönt för tjejer, verkar vara den tråkigare formen av sex, i stället är det bättre när det är föraktfullt. Utifrån hur porr ser ut, och utifrån att nästan alla killar kollar på det, känns det som att det är den allmänna synen på vad som är sexigt. Ingen av mina pojkvänner utnyttjade mig, men jag märkte att de inspirerades av och tänkte på sex som det är i porrfilmer. Ofta var det inte skönt utan bara jobbigt.

De få vänner som jag har pratat med om sex säger bara att man inte kan påverka vad andra tänder på. Det känns som att man inte ska känna att det här är ett problem, som att förnedring eller kvinnoförakt är okej, men bara så länge det har med sex att göra. … Jag blir jätteledsen när en kille som jag är kär i vill göra obekväma saker med mig och kan inte få ihop hur killar som vanligen är omtänksamma i vissa situationer vill behandla tjejer nedsättande.

Till bilden hör att ”Ensam” inte får något stöd från den psykolog som svarar henne. ”Ensam” ställer frågan: ”Är det normalt att hänga upp sig på sådant här? Är jag bara väldigt känslig?”, och till svar får hon en uppsättning menlösa ”å ena sidan och å andra sidan”-uttalanden – och absolut inga fördömanden av pornografin som sådan. Psykologens avslutande uppmaning lyder: ”Du kanske också vill bli aktiv i frågan om pornografi utifrån dina reflektioner, erfarenheter och ditt engagemang. På nätet finns diskussionsforum att delta i och aktivistgrupper att kontakta.” Alltså: om du vidhåller att det här är ett problem för dig, sök dig då till andra likasinnade på nätet – från det offentliga samhället kommer du nämligen inte att få något som helst stöd.

Kontentan av detta är att vi har ett mediaetablissemang som lämnar stora delar av den unga (och inte så unga) generationen i sticket. Antingen – som i Helmerssons och Abramowicz fall – genom att styra över samtalet på ett småskuret märkande av ord eller på allmänna brandtal för att det visst finns kvinnor som tycker om att bli misshandlade. Eller – som i DN-psykologens fall – genom att vara så rädd för att uppfattas som moralist att man kastar tillbaka frågeställningen i knät på offret.

En avslutande fråga är förstås vad vi i stället kan göra – och inte minst då från kyrkans sida. Opinionsbildning i stil med debattartikeln ovan är förstås ett steg, och det finns trots allt tecken på att fler börjar få upp ögonen för den här typen av problem. Men vi behöver också bli bättre på att tala om porr och sexualitet i våra kyrkor och församlingar. Vi behöver informera om SLAA och liknande organisationer som hjälper människor som har blivit porr-beroende, och vi behöver i vissa fall överväga möjligheten att organisera någon form av sexuella upprättelsegrupper. Om porren är ett så stort problem som statistiken indikerar, är det kanske så att det vi här talar om är en av vår tids absolut bästa öppningar för att betjäna vårt svenska samhälle?

All kärlek är bra kärlek – eller?

| 27 april, 2016

En av vår tids favoritslogans är att ”all kärlek är bra kärlek”. Det är en frimodig proklamation, som de flesta moderna människor kan känna stor sympati för. I de allra flesta fall får man nog också förutsätta att den ska tolkas som en kortform för: ”all kärlek mellan vuxna och jämlika parter är något positivt och gott, som därför ska bejakas och erkännas av omgivningen.”

Å andra sidan är det inte detta som denna slogan säger. Och inte heller kan den lite längre uttydningen betraktas som helt och hållet oproblematisk. Inte minst viktigt är förstås att själva ordet ”kärlek” behöver definieras. Låt oss alltså ge oss i kast med vart och ett av dessa problem – och låt oss för enkelhets skull börja från slutet.

1) Vad betyder ”kärlek”? I de flesta fall när detta ord används i Sverige i dag menar man en känsla, och i många fall den känsla som kan beskrivas som ”förälskelse”. Det är alltså en romantisk, och normalt också sexuell, kärlek som åsyftas. Kärleken mellan vänner, eller till (eller från) Gud finns alltså inte med i kalkylen. Att ”all kärlek är bra kärlek” betyder i klartext att ”all romantisk och/eller erotiskt laddad kärlek är bra kärlek”. Och förutom att detta lämnar mycket av det som vi normalt skulle kunna kalla för kärlek därhän, pekar det på en dramatiskt annorlunda definition av detta begrepp än det som Bibeln förser oss med. För att citera Magnus Malm: ”[Vi kan] inte utan vidare tala om att älska och förutsätta att vi förstår vad det betyder. Vi är så grundligt infekterade av samhällets syn på kärlek, att vi ofta befinner oss mycket långt från vad Gud menar. När man kan använda ordet ”älska” om en bil eller en semla och som synonymt med samlag och häftig förälskelse, då är det inte konstigt att även kristna människor blir förvirrade inför vad det hela handlar om. Ordet har ju förvrängts 180 grader: från den ursprungliga betydelsen att ge sitt liv för någon, till den känsla som uppstår när något tillfredsställer det egna livet” (Vägvisare, s 100).

2) Om vi alltså begränsar oss till den romantiska och/eller erotiskt laddade kärleken, blir det dock ännu tydligare att vår slogan bär på djupa inneboende motsättningar. Är erotisk kärlek riktad mot ett barn, ett syskon, en förälder, en minderårig, flera personer samtidigt eller kanske grannens man/fru ”bra kärlek”? Förrförra månadens besked om att LUF Stockholm vill legalisera såväl nekrofili som sex mellan samtyckande syskon illustrerar att detta inte bara är en hypotetisk fråga. Och tagen för sig själv är det ju faktiskt just detta som är innebörden i ”all kärlek är bra kärlek”!

3) Slutligen måste vi dock konstatera att till och med den längre versionen innehåller flera allvarliga problem. Kärlek mellan vuxna och jämlika parter är ju bara något positivt om detta inte är till skada för en tredje part (till exempel ens man eller hustru, och de eventuella barn som skulle drabbas om jag var otrogen eller bidrog till en skilsmässa).

Som slogan är alltså devisen ”all kärlek är bra kärlek” inget annat än snömos. Bättre då att säga vad man i 99 fall av 100 menar: Homo- och bisexuell kärlek är lika bra som heterosexuell kärlek. Även detta påstående kan förstås behöva kvalificeras: Menar vi att känslorna mellan hetero- och homosexuella par är lika starka? Att det är lika naturligt med homo- och bisexualitet som heterosexualitet? Att samhället ska ge samma stöd åt homo- och bisexuella par som heterosexuella par? Att den biologiska och reproduktiva komplementariteten är utan betydelse? Att alla människor, oavsett läggning, ska få gifta sig? På vissa av dessa frågor är svaret självklart – men knappast på alla.

Kanske är det just för att denna slogan samtidigt kan betyda ”allt” eller ”inget” som den är så populär? Den lämnar helt enkelt åt den som brukar den att definiera vad man egentligen menar.

Normupplösning i Sveriges skola och förskola

| 12 november, 2015

I dag har jag och Johan Semby en debattartikel på SVT Opinion där vi presenterar NfS senaste rapport ”När minoriteten tar majoriteten som gisslan”. NfS står för Nätverket för samlevnad och sexualitet, och dagens rapport är vår andra i ordningen.

Som rapportförfattare måste jag säga att jag är omskakad av vad jag har funnit. Det jag undersöker är nämligen ett gigantiskt socialt experiment som just nu pågår och som går under beteckningen ”normkritisk pedagogik”. De senaste åren har detta lanserats på bred front av RFSL, RFSU och ett antal statliga myndigheter – däribland Skolverket, DO, Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor, Forum för Levande Historia och Folkhälsomyndigheten.

Stora delar av sin inspiration hämtar normkritiken från queer-rörelsen. Det man vänder sig emot är inte bara heteronormativiteten, utan normbildning som sådan. Allt tal om ”normalt” och ”onormalt” ifrågasätts, och inte minst den så kallade tvåkönsnormen hamnar konstant i skottgluggen – alltså tanken på att mänskligheten i huvudsak kan delas in i två olika kön.

Eftersom denna norm är så djupt rotad i befolkningen i stort har det blivit viktigt att implementera idéerna redan på förskolenivå. Som exempel kan vi i Lika rättigheter i förskolan (DO 2015) ta del av tips på hur man som pedagog kan undvika att ”upprätthålla och befästa tvåkönsnormen” bland barnen. Till förslagen hör sådant som att se till ”att det finns könsneutrala toaletter så att barnen inte måste välja mellan flick- och pojktoaletten”.

Frågan är vad detta sociala experiment får för konsekvenser. Vad leder det till när könet ses som en illegitim biologisk och social kategori? När queerrörelsen sätter agendan verkar det helt enkelt uppstå en ny form av förtryck, där minoriteten tar majoriteten som gisslan. När tolerans definieras som förtryckande blir majoriteten fråntagen rätten till sitt biologiska kön.

Från NfS sida är hållningen klar: utvecklingen i dessa frågor går i en helt orimlig riktning. Är Sveriges föräldrar verkligen okej med att deras barn används som försökskaniner i ett socialt experiment som saknar motstycke i västvärlden i stort? Det måste bli sans och reson i den könspolitiska debatten!

Får man skicka sexmejl eller inte?

| 28 maj, 2015

Vår tid har en tämligen märklig dubbelmoral när det gäller sex. Å ena sidan bejakar vår individualistiska kultur en total frihet för sexuella kontakter i vilken konstellation som helst. Den som i lugn och saklig ton vill betona att sexualiteten mår bättre i en långvarig kärleksrelation än som hedonistiskt njutningsmedel avfärdas snabbt som helmossig.

Å andra sidan uppvisar vår tid en underlig prydhet och moralism i vissa situationer, när även en aldrig så försiktig sexuell invit slås ner som fullständigt förkastlig. Senast i denna rad är den finske riksdagsledamoten och tidigare presidentkandidaten Toimi Kankaanniemi, som tvingades kliva av som Sannfinländarnas chefsförhandlare i slutfasen av regeringsförhandlingarna.

Orsaken? Toimi har gått över gränsen sexuellt. Den ovetande undrar då: har han våldfört sig på någon, eller begått någon form av annat olagligt övergrepp? Nejdå, men han har använt Facebook. Som svenska Yle formulerar det: han har ”skickat meddelanden med sexuella undertoner till flera kvinnor”.

Jaha?

Är detta olagligt? Självfallet inte. Är det i strid med en kultur där ingen ska lägga sig i vem som har sex med vem, oavsett om det finns en kärleksrelation i botten eller ej? Nej, det är det förstås inte.

Så frågan är: Hur kommer det sig då att press och parti reagerar så starkt att den tilltänkte ministern tvingas bort från sin roll? Det tycks nästan som att samtidigt som vår tid är så extremt individualistisk och hedonistisk, så finns det fortfarande kvar en moralisk känsla i folksjälen att sex i den verkliga världen är något som hör intimt samman med en trogen kärleksrelation.

Det som blev Toimi Kankaanniemis fall var snarare den hållning som betonas i en traditionell syn på relationer och sexualitet. Den här dubbelmoralen pekar också på att när man river undan alla befintliga moraliska staket och etablerade grundvalar uppstår samtidigt problem. Varje samhälle inser nämligen att man ändå måste ha vissa gränser för att fungera. I sökandet efter nya gränser tvingas man därför pröva sig fram, och gränserna och domarna blir därför godtyckliga. Den här gången var det Toimi Kankaanniemi som föll. Vem blir det nästa gång?

Varför lämna walk over till porrindustrin?

| 28 april, 2015

Förra veckan satt jag i ett samtal med en företrädare för RFSU i P4 Västernorrland. Hennes förklaring till varför man från RFSUs sida inte vill problematisera sådana fenomen som grupp- och analsex var att man hela tiden vill inta en icke-dömande hållning. Något som alltså innebär att en sexuell praktik som för någon annan kan uppfattas som naturlig inte bör kritiseras i klassrummet.

Rent praktiskt leder detta till att man i lärarhandledningen för RFSU:s material Sexualkunskap säger att man som lärare inte får tala om gruppsex som något ”mysko”, eftersom man annars riskerar att begränsa elevernas möjlighet att utforska det sexuella landskapet.

Min egen invändning mot detta är att ett betydligt större problem är att man genom att presentera exempelvis grupp- och analsex som lika naturligt som ”vanligt” sex i stället riskerar att spä på pressen att experimentera. Särskilt med tanke på att internetporren är med och inspirerar inte minst killar på så sätt att de ”vill göra som i filmen” med sina flickvänner.

Och i dag kom så en artikel som bekräftar just denna bild. Det är Värmlands Folkblad som har ett reportage med rubriken ”Man har analsex för att pricka av det på listan”. Tidningen intervjuar två 17-åriga tjejer och skriver:

De framhåller att de flesta killar är fina och omtänksamma, men att killar ändå är mer pådrivande när det kommer till sex och att testa saker, oftast inspirerade av porrfilmer.

– Vissa känner sig pressade att ligga mer än de vill, men vad ska man göra? Vill man inte blir man ansedd som mesig. Man har nog lärt sig acceptera läget, helt enkelt.

Även när det kommer till analsex?

– Ja, det är ofta man pratar om det. Många vill ha analsex för att pricka av ”på listan” att de gjort det.

Tjejerna berättar att de flesta ”legat med fem till sju personer” när de är i 14–15-årsåldern och att många har ”knullkompisar”.

De säger också att tjejer, i synnerhet, gör saker mot sin vilja ”bara för att det förväntas”.

– Det har hänt mig. Det är som det är, det var jobbigt då men inget jag går och tänker på nu, säger Bea.

Det är just det som denna artikel beskriver som blir följden av att inte våga vara normerande på sexualitetens område. Unga människor känner sig pressade att ”utforska det sexuella landskapet” (som RFSU uttrycker det) också på sätt som de egentligen inte är det minsta sugna på.

Tänk om skolan i stället skulle ta och problematisera såväl anal- som gruppsex (och gärna en del annat också, för den delen), just av omsorg om den unga generationen? Eller är vi så rädda för att verka moraliserande att vi i praktiken hellre lämnar walk over till porrindustrin?

Vad Martin Modéus egentligen säger

| 14 april, 2015

Det samtal om bibeltolkning och bibelsyn som under lång tid har förts inom de kristna kyrkorna har de senaste dagarna flyttat in också i rikspressen. Inte helt oväntat är det synen på homosexualitet som har hamnat i fokus. Vi är förstås många som skulle önska att man hellre hade talat om något mer centralt, men nu väljer vi ju inte den tid vi lever i och då är det dessvärre bara att gilla läget. Frågor som har med sex, relationer och äktenskap är ju också mycket viktiga – både för samhället i stort och för de individer som berörs av frågorna.

I måndags skrev biskop Martin Modéus ett inlägg på SvD Opinion där han gick till hårt angrepp mot 22 pingstpastorer som i fredags yttrade sig i dessa frågor i Dagen. Som präst och biskop har Modéus många förtjänster, och hans insändare innehåller gott om fina formuleringar om den kristna trons kärleksbudskap. Men bortom detta – vad är det egentligen som en av Svenska kyrkans främsta företrädare säger? Låt mig ge några exempel på vad jag själv menar är djupt problematiskt – för att inte säga ohederligt – i hans resonemang:

Det första är att Modéus talar om kärlek på ett sätt som gör att gränserna mellan Guds kärlek till oss, vår kärlek till Gud, vår kärlek till oss själva, till andra och till Guds skapelse och därtill vår erotiska kärlek flyter in i varandra. När han sedan drar ihop säcken med uttalandet att ”All kärlek kommer från Gud” blir det därför väldigt förvirrande. Att förmågan att älska kommer från Gud är ju uppenbart. Men menar verkligen biskopen att alla uttryck för denna kärlek är välsignade av Gud? Detta är i så fall något helt annat än den kristna kyrkan har lärt genom århundradena! Det finns också mängder av bibelord som tydligt talar om motsatsen.

Modéus har dock en lösning även på detta. Han skriver: ”för att förstå Bibelns budskap måste vi utgå från en helhetsuppfattning av kärleksbudskapet.” Här skulle jag gärna vilja ha kapitel och vers till stöd för biskopens tes. Olika kristna traditioner lyfter ju fram olika tolkningsnycklar till det bibliska dramat. Vissa lyfter fram Guds rike, andra förbundstanken, ytterligare några rättfärdiggörelse genom tro. I den mån Modéus har rätt i att det i själva verket är ”kärleksbudskapet” som är Bibelns centrum menar jag att detta behöver definieras utifrån Jesu offerdöd och lydnad för sin himmelske Fader (se Joh 15:10–14; Fil 2:5–8; 1 Joh 4:10 m fl). Men i motsats till detta skriver biskopen att vi kan strunta i de delar av Bibelns undervisning som inte rimmar med den kärleksvision som ”motiverar … oss att tänka inkluderande om mänsklig kärlek”. Värt att notera är att synden och människans uppror mot Gud över huvud taget inte nämns i Modéus text. Snarare ges intrycket att Guds kärlek är en enda stor bekräftelse av oss människor – oavsett hur vi väljer att leva våra liv.

Slutligen säger Modéus att ”kyrkan vaknat” i och med att man numera står ”på kärlekens sida”, konkret uttryckt genom att man har bejakat den könsneutrala äktenskapslagen. Med ”kyrkan” får man då förutsätta att han menar Svenska kyrkan, och även här visar sig ett djupt problematiskt synsätt på andra troende. Vad biskopen säger är ju i praktiken följande: Den katolska kyrkan har vare sig förstått Bibelns centrum eller definition av kärlek. Den ortodoxa kyrkofamiljen har vare sig förstått Bibelns centrum eller definition av kärlek. Den pingstkarismatiska rörelsen har vare sig förstått Bibelns centrum eller definition av kärlek. De flesta lutherska kyrkor runtom i världen har vare sig förstått Bibelns centrum eller definition av kärlek. Och så vidare.

Man kan kalla detta för mycket. Men i motsats till vad Modéus säkert skulle försäkra kan det knappast kallas vare sig kärleksfullt, ödmjukt eller med sanningen överensstämmande. Själv skulle jag – med sorg i hjärtat – kalla det för ett svek mot evangeliet.