Tagg: samvetsfrihet

Hur är det med självkänslan, abortvänner?

| 1 februari, 2017

Den kristna barnmorskan Ellinor Grimmarks anmälan av Region Jönköping för diskriminering har fått debattens vågor att gå höga. Sällan har så många liberala ledarsidor uttryckt ett sådant förakt för något som enligt både FN och Europakonventionen är en mänsklig rättighet – nämligen varje människas rätt till samvetsfrihet.

Nu är det förstås inte där som debatt-fokuset har legat. I stället talas det om ”vårdvägran” (Dagens Eko), om ”kvinnans rätt till sin egen kropp” (DN) och om ”en kampanj vars mål är att förbjuda aborter” (Aftonbladet). Som skräckexempel hänvisar man till det katolskt präglade Italien, där hela 70 procent av alla barnmorskor sägs vara tveksamma till att medverka vid abort.

Liknande tongångar har hörts på debattsajten SVT Opinion. Malin Lernfelt (27/1) väver konspirationsteorier om att det i Grimmark-fallet inte alls finns något intresse av samvetsfrågan, utan bara av att begränsa aborträtten. Bassam Al-Baghdady (25/1) uppmanar religiösa att lämna sin tro utanför porten till arbetsplatsen och att i stället låta ”vetenskap eller yrkesetik” sätta gränser ”för vad man får eller inte får göra i arbetet”.

Om det här finns en hel del att säga. Det första är att majoriteten av dessa skribenter helt enkelt har fel i sak: Den aktuella tvisten gäller verkligen en barnmorskas rätt till samvetsfrihet, inte abortlagstiftningen. Något som får särskild relevans med tanke på att detta är en självklarhet i större delen av Europa – inklusive våra grannländer Norge och Danmark.

Det andra är att rätten till samvetsfrihet inte har uppfunnits av dem som likt Ellinor Grimmark vill slippa medverka vid abort, utan att den är en del av den Europakonvention som Sverige antog som lag redan 1994. Inte heller är samvetsfrihet något främmande i arbetslivet i stort: det är en väl inarbetad praxis både inom journalistkåren och bland Svenska kyrkans präster.

När jag ser det mediala drev som nu riktas mot Ellinor Grimmark kan jag därför inte undgå att ställa mig frågan vad som egentligen är problemet. Varför är det så fruktansvärt att några få kristna barnmorskor vill kunna förlägga sin yrkesverksamma tid till förlossningsavdelningen – en arbetsplats med omvittnat stora bemanningsproblem? I grunden borde ju detta vara en rent schemateknisk fråga, som därtill ses som oproblematisk i våra nordiska grannländer.

Är det i själva verket så att det är skribenternas egna samveten som är så såriga att de inte klarar av att påminnas om att man kan ha olika sätt att se på den så kallade ”abortfrågan”? Den svenska aborträtten har ju – trots att den hör till världens mest liberala – ett betryggande stöd i befolkningen i stort. Är det i stället rätten att inte behöva fundera över sina etiska val som Lernfelt, Al-Baghdady och company förfäktar? Och hur står det i så fall till med den egna självkänslan?

”Ingen som är det minsta påläst kan undgå att känna till konsekvenserna av att abort skambeläggs och trygg abortvård görs otillgänglig”, skriver Lernfelt. Men det är väl ingen som på allvar tror att en trygg abortvård skulle göras otillgänglig genom att några få barnmorskor väljer att fokusera på förlossningsvården? Eller tror Lernfelt innerst inne att majoriteten av Sveriges barnmorskor i grund och botten hyser betänkligheter gällande denna del av kvinnoklinikernas verksamhet? I så fall är det förstås ytterst allvarligt, och borde skyndsamt tas upp till allmän debatt!

Hur vi än vrider och vänder på det är det ju så att abort inte är vilken fråga som helst. Det hjälper inte att så många frenetiskt hävdar motsatsen. Bassam Al-Baghdady sätter sin lit till vetenskap och yrkesetik, men faktum är ju att det är fullt tillräckligt med vetenskap (livet börjar vid befruktningen) och yrkesetik (i den klassiska läkareden talas det om att ha ”vördnad för livet som rättesnöre” och att målet ”skall vara att vårda och främja hälsa”) för att motivera just den hållning som Ellinor Grimmark har gjort till sin.

Samtidigt har han förstås rätt i att denna övertygelse förstärks hos många kristna, eftersom de i tillägg till vetenskap och yrkesetik tror på en Gud som har gett oss livet som en gåva. En övertygelse som inte delas av alla, men som enligt Europakonventionen ska respekteras även av det offentliga samhället. Är det verkligen så mycket begärt?

Ensidigt när Sveriges Radio tar sig an Grimmark-fallet

| 25 januari, 2017

I gårdagens Studio Ett fick vi höra ett 15 minuter långt reportage apropå den juridiska processen mellan Ellinor Grimmark och Region Jönköping. ”Scoopet” just den här gången var att man i anslutning till fallet har tagit emot hjälp av den amerikanska juristorganisationen Alliance Defending Freedom – av reportern beskriven som en ”konservativt kristen, från början amerikansk, organisation” som är ”helt emot abort”.

Tidigare under dagen hade Sveriges Radio sänt hela tre kortare reportage i frågan, där stort utrymme ges åt personer och organisationer som är kritiska mot såväl Ellinor Grimmark som den sakfråga hon vill få prövad är Arbetsdomstolen – nämligen om det ska vara möjligt för en klassiskt troende kristen att jobba inom förlossningsvården, utan att samtidigt behöva medverka vid aborter.

Alla reportagen är som vanligt fyllda med skräckpropaganda. Till exempel talas det konsekvent om ”vårdvägran” snarare än samvetsfrihet, och som (skräck)vision av vad vi skulle ha att vänta i Sverige i händelse av ett domsutslag till Grimmarks fördel lyfts det katolska Italien fram, där hela 70 procent av alla barnmorskor sägs vara ovilliga att medverka vid abort. Att denna situation inte har några som helst likheter mellan den svenska nämns inte med ett ord.

Vad som i stället lyfts fram är samtidigt intressant, för hela reportaget är ett skolexempel på hur man kan förvränga fakta genom en ensidig och till stora delar manipulativ beskrivning av verkligheten. Låt mig ge åtta konkreta exempel på detta:

1) Rätten till samvetsfrihet tas knappt upp. Detta trots att det är den som åtminstone borde står i centrum av den juridiska processen. Till saken hör förstås att ”samvetsfrihet” har en helt annan klang i de flesta människors öron än ”vårdvägran” – som alltså är det ordval som Sveriges Radio väljer att fokusera på.

2) Uttrycket ”konservativ kristen” används som något allmänt negativt och hotfullt. Ungefär som att konservativa kristna vore onda människor, som är här för att förstöra festen för alla andra. Vilket knappast stämmer med verkligheten, vare sig i allmänhet eller i det specifika fallet.

3) Det görs en stor sak av att vare sig Ruth Nordström, Ellinor Grimmark eller Alliance Defending Freedom vill uttala sig om målet på förhand. Men detta är ju ett ganska vanligt förfarande när man står mitt uppe i en rättsprocess. Hur många gånger har vi inte hört en försvarsadvokat i tv som har sagt, ”jag vill inte kommentera detta just nu”? Kommentarerna tar man efter rättegången!

4) En amerikansk expert som intervjuas i programmet beskriver ADF som en av de två, tre mäktigaste juristorganisationerna i världen. De samarbetar med fler än 3 000 jurister i olika delar av världen. I programmet framställs detta som något hotfullt och negativt, men man kan ju också tänka precis tvärtom: Om en så stor och mäktig organisation tycker att det är värt att engagera sig i detta fall, tyder det ju på att Ellinor Grimmark och hennes juridiska ombud har ett starkt case! Och då är det väl bara bra att de svenska domstolarna får detta belyst så väl som möjligt – för sanningens och rättvisans skull?

5) Vidare problematiserar reportaget att ADF har vunnit sådana framgångar genom att inte argumentera utifrån specifikt religiösa, utan liberala, värden. Men är det inte just så som alla minoriteter och särintressen behöver agera i ett demokratiskt samhälle? Vi har alla olika bevekelsegrunder och motiv, men när vi möts på det gemensamma torget behöver vi fokusera på de argument som är just gemensamma. Det finns inget negativt i detta, utan är tvärtom en förutsättning för hela vårt samhällsbygge. Dessutom är det precis så som till exempel RFSU (som är starka motståndare till Ellinor Grimmark) agerar: de står ju inte heller för någon neutral mittenposition i dessa frågor, men gör mer än gärna allt de kan för att påverka vårt gemensamma samhällsbygge.

6) På tal om RFSU: Denna lobbyorganisation brukar inte vara direkt rädd för att blanda sig i andra länders politiska och juridiska processer. Men nu sällar de sig mer än gärna till den kör som ifrågasätter att en amerikansk organisation bidrar med expertis på svensk mark.

7) Även pengarna kommer förstås in här. Reportern uttrycker stor misstänksamhet mot att ADF kan ha funnits med och finansierat delar av den juridiska processen. Samtidigt säger hon att Ellinor Grimmark och hennes barnmorskekollega Linda Steen har dragit på sig rättegångskostnader på ca 2 miljoner kronor. Att två privatpersoner har ålagts att betala sådana höga rättegångskostnader – något som är långt ifrån självklart i alla rättsprocesser – problematiseras alltså inte, men däremot att de får hjälp även av utomstående att betala! Inte heller nämner man att det finns flera hundra privatpersoner som har varit med och bidragit i dessa insamlingar. Det vore väl ett folkligt engagemang att uppmärksamma?

8) I slutet av reportaget ställs frågan varför ADF har valt att engagera sig i just dessa rättsfall, och till huvudförklaringarna hör dels att Sverige har en ovanligt liberal lagstiftning när det kommer till abort, dels att vårdpersonal i Sverige inte har någon samvetsklausul alls. Detta blir därför mitt sista exempel på reportagets ensidiga och manipulativa framställning. Utifrån detta konstaterande hade man ju kunnat tänka sig att reportern skulle mjukna, och inse att det kanske inte är självklart att Sverige ska sticka ut så mycket internationellt som man gör i dessa och angränsande frågor. Men något sådant erkännande kommer naturligtvis inte. För i Sverige vet vi ju bäst. Ingen får ifrågasätta våra ”rättigheter” – inte ens när det visar sig att ett stort antal enskilda individer kommer i kläm. Som jag själv ser det är det just därför som vi kan behöva hjälp av människor och organisationer med lite andra perspektiv än våra egna.

Samvetsfriheten hotad även i Svenska kyrkan

| 24 november, 2016

Det behöver inte råda någon tvekan om vart vindarna blåser på Svenska kyrkans nationella nivå. Men den motion om att göra det till ”ett villkor för vigning till präst att ha förklarat sig beredd att förrätta vigsel av par av samma kön” fick ändå avslag under Kyrkomötets första session. Till och med för Socialdemokraterna blev det för mycket att gå i clinch med Svenska kyrkans läronämnd – alltså biskopskollegiet plus åtta ledamöter valda av Kyrkomötet – med ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen.

Tyvärr ska detta inte tolkas som att det synsätt som gör gällande att man diskriminerar om man inte vill medverka vid en samkönad vigsel skulle ha fått minskat stöd. I stället för motionen bifölls nämligen – om än med knapp majoritet – ett särskilt yrkande som presenterades under pågående debatt: ”Att med anledning av motion 2016:29 uppdra åt kyrkostyrelsen att utreda frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas i såväl kyrkorättslig mening som ur andra relevanta perspektiv för att säkerställa att ingen utsätts för diskriminering i samband med den kyrkliga handlingen vigsel samt återkomma till kyrkomötet med förslag.”

Taget för sig själv behöver detta inte betraktas som något särskilt anmärkningsvärt. Men när vi läser ska vi ju påminna oss om kontexten: Detta är ett yrkande skrivet av en av författarna till en motion som vill förbjuda alla klassiskt troende lutheraner från att vigas till präster. Vad man är ute efter är alltså att den präst som för sitt samvetes skull hänvisar vidare till kyrkoherden när han eller hon får en förfrågan om vigsel av ett homosexuellt par utsätter det aktuella paret för diskriminering.

I klartext innebär detta att det inte främst är synen på homosexualitet som står i fokus för debatten. I stället är det synen på samvetsfrihet. Och här börjar det gå upp för ganska många av oss att vi är medborgare i ett land som har en minst sagt njugg inställning till detta fenomen. Tänk Ellinor Grimmark och Linda Steen.

Det är också detta som gör att oron för Svenska kyrkans nationella nivå består, trots ett positivt utfall för ovan nämnda motionen. De allt hårdare vindarna av likriktning, och ibland av regelrätt förtryck, visar inga som helst tecken på att lugna ner sig. I stället har diskrimineringen institutionaliserats – men nu med den minoritet som beskriver sig som bekännelsetrogen, snarare än den minoritet som vill leva ut sin homosexualitet, i fokus.

Jag säger därför som Berit Simonsson från Frimodig kyrka i sitt inlägg från Kyrkomötets talarstol:

– Världens nöd knackar på vår dörr. Det är en omvälvande tid där vi behöver varandra. Kyrkan måste kunna härbärgera två uppfattningar. Motionen är inte positiv och visionär. Vi behöver en väg att gå tillsammans.

Jodå – samvetsfrihet handlar visst om aborter

| 28 april, 2015

Efter valet av Ebba Busch Thor som ny KD-ledare har flera journalister tagit upp temat samvetsfrihet i vården, även om det inte var något tema i hennes installationstal. Men det är uppenbart att temat bränner till ändå.

Amanda Björkman uttrycker i DN ett vanligt – men sakmässigt likafullt något snurrigt – retoriskt grepp.

Hon skriver att samvetsfrihet inte kan komma ifråga när det gäller aborter. En företeelse som redan finns i samhället, och är en del av ett yrke kan inte omfattas av samvetsfrihet, menar hon.

Men detta är att helt missförstå samvetsfriheten så som den tillämpas i världen, i andra samhällssektorer och även i internationella beslut och resolutioner.

Det kan först noteras att en barnmorskas grundläggande uppgift är att låta människoliv födas – inte släckas. Att barnmorskor utför aborter sker långt ifrån i alla länder. I de europeiska demokratier som har en lagstadgad samvetsfrihet (det vill säga nästan alla) gäller den dessutom just aborter och liknande ingrepp. Det mest närliggande exemplet är barnmorskan Ellinor Grimmark som nu får utöva sitt yrke under den samvetsfrihet som är självklar i Norge.

Björkmans resonemang om att samvetsfrihet bara kan tillämpas vid en ny arbetsuppgift håller inte heller. Jämför med hur det länge fungerat i försvaret. Där har det länge varit en självklarhet att ingen ska tvingas bära vapen och döda mot sitt samvete, oavsett om uppgifter tillförts eller dragits ifrån i soldattjänsten.

Och slutligen: I internationell läkaretik och resolutioner är aborter ett helt centralt inslag där samvetsfrihet ska råda. Det kravet gäller både gentemot länder där abort är hårt reglerat, eller i princip totalt fri. Europarådets resolution från 2010 säger uttryckligen att ingen anställd eller vårdinrättning får diskrimineras för att vägra medverka till ”abort, framkallande av missfall, eller dödshjälp eller någon handling som kan orsaka ett fosters eller embryos död”.

Saken är mycket klar. Det är inte politiker som åberopar samvetsfrihet som behöver backa. Det är Sverige som behöver ändra inställning. Vi behöver mer samvete i samhället – inte mindre.