Tagg: queer

Ett litet inlägg i yoga-debatten

| 9 juli, 2016

Ett av vårens hetaste diskussionsämnen i kristna medier har varit vilken attityd vi borde ha till yoga. Jag är ingen expert på detta ämne, och ska därför inte ge mig in på några detaljerade analyser av yogans innebörd. Men låt mig ändå komma med ett antal reflektioner angående detta populära fenomen.

För det första: är yoga religiöst? Och här måste ju svaret vara: utan tvekan! Yoga är en integrerad del av den hinduiska religionen, och från religiösa centra i Indien har man under lång tid sänt ut vad man betecknar som ”yoga-missionärer” till Västvärlden. Hinduerna själva betraktar dessa övningar som en central del av sin religion, och vilka är vi att underkänna denna självförståelse?

För det andra: innebär detta att all yoga vi möter i väst är att beteckna som religiös? Här tänker jag att svaret måste vara både ja och nej. De religiösa rötterna till yogan går förstås inte att trolla bort. Men lika självklart är att många som i dag utövar yoga i väst – både instruktörer och deltagare – är helt eller delvis omedvetna om dessa rötter.

För det tredje: hur ska vi som kristna förhålla oss till yogan som fenomen? Kanske är det här som åsikterna går mest isär. Personligen skulle jag aldrig kunna tänka mig att delta i en yoga-klass. Allra minst i ett sammanhang där man lägger in en religiös innebörd i övningarna. Men samtidigt är det ju också mycket annat som vi i Sveriges kristenhet ägnar oss åt, som med stor sannolikhet är precis lika skadligt som yoga. Typ en stor del av utbudet i Sveriges Television.

För det fjärde: kan man bli andligt påverkad av yoga? Här är mitt svar: självklart! Men personligen tror jag inte att detta i första hand handlar om att man genom yogan skulle bli uppfylld av demoniska makter – även om övningar där man söker kontakt med hinduiska gudar måste kunna ha också denna effekt (jfr Första Korinthierbrevet 10:19–22). Men en annan och ofta förbisedd effekt av de österländska teknikerna är ju också den människosyn som dessa representerar. Jag tror helt enkelt att en av yogans mest förödande effekter på det västerländska samhället är att den banar väg för den typ av flytande identitetsbegrepp som företräds av hinduismen, och som i västvärlden kommer till uttryck i bland annat queerrörelsens tänkande.

En grundläggande tanke inom hinduismen är att människan behöver inse att hon är en del av världssjälen eller världsalltet. Ett av yogans syften är därför att förena den individuella själen (atman) med världssjälen (brahman) – vilket i praktiken innebär att identiteten förlorar sin betydelse. Här finns ett släktskap med queertänkande, eftersom queer talar om såväl identiteten som sexualiteten som något flytande.

Jag är fullt medveten om att majoriteten av alla svenskar som ägnar sig åt yoga inte har fördjupat sig i yogans religiösa sida. Men frågan är ändå om inte yogan har varit med och banat väg för ett tänkande i vårt samhälle som är betydligt mer ”andligt” än det vid första anblicken kan verka. Och då är inte steget särskilt långt att tänka sig att vi genom yogan också kommer i kontakt med denna andliga verklighet. En verklighet som vi som kristna har goda skäl att hålla på armslängds avstånd.

Sveriges Radio blandar bort korten i identitetsdebatten

| 13 maj, 2016
Bild från Hanna Lindholms frågevideo på Youtube.

Bild från Hanna Lindholms frågevideo på Youtube.

I tisdags sändes en belysande debatt i Studio Ett mellan Hanna Lindholm, tidigare lokalordförande inom SDU, och Hanna Cedering, ordförande i Ung Vänster. Orsaken var Lindholms uppmärksammade Youtube-film där hon intervjuar ett antal studenter på Södertörns högskola. Hon ställer frågor om huruvida de accepterar att hon själv kan tänkas vara en man, en japan, 2 meter lång, 7 år gammal … och får förbluffande svar från sina intervjuoffer. Kontentan är att de är så rädda för att inte låta var och en definiera sig själv att de är beredda att hålla med om direkt löjeväckande påståenden – allt för att inte uppfattas som dömande.

Nåväl. Detta debatterades nu i Studio Ett, och det blev som sagt ett belysande samtal. Det stora problemet var i stället det uppföljande inslaget, som sändes i onsdagens program. I stället för att fördjupa analysen valde man där att bara bjuda in företrädare för queerideologin. En sexualupplysare och en transaktivist fick gott om tid på sig att lägga ut texten, dels kring hur idiotisk Hanna Lindholm var, dels hur synd det var om Sveriges alla transsexuella.

Det finns förstås goda skäl att känna medkänsla med den grupp i samhället som inte kan eller vill identifiera sig med sitt biologiska kön. Men det som den aktuella YouTube-filmen speglar är ju något oändligt mycket större än detta. Den pekar på en ung generation som är så övertygad om att var och en måste få definiera sig själv, att man utan att blinka kan åsidosätta såväl biologiska som historiska och fysikaliska fakta.

Men trots detta väljer alltså Sveriges Radio att helt avfärda Hanna Lindholms (och majoriteten av befolkningens) invändningar mot denna hållning som ”transfobi”. För att sedan ägna allt sitt programutrymme åt att diskutera transsexuellas livssituation. Som om södertörnsstudenternas oförmåga att ta till sig objektiva fakta kring nationalitet, längd och ålder skulle ha något med detta att göra.

Till detta kan läggas att man väljer det journalistiskt tveksamma greppet att ta in två företrädare för den ena ståndpunkten, men ingen från den sida som faktiskt väcker ett antal högst relevanta frågor i sammanhanget. Att tänka sig det omvända förhållandet vore förstås helt omöjligt, givet det svenska kulturklimatet.

Och det får en ju också att reflektera. För om mediaetablissemanget är så ”köpt” i en fråga som denna, är det ganska lätt att förstå varför det är så svårt att få något genomslag för diskussionen gällande queer, normkritik och självidentifiering i det offentliga rummet. Vilket också visar att queer-tåget kommer att rusa vidare ett bra tag till – utan problematisering och med en allt större polarisering mellan grupper och individer som intar olika positioner i en fråga som för bara några år sedan var en total icke-fråga. Nämligen om våra gener och vårt biologiska ursprung säger något väsentligt om vilka vi faktiskt är.