Tagg: normkritik

Fenomenet Donald Trump – några försök till förklaringar

| 9 november, 2016

Namnet på nästa amerikanska president blir alltså Donald Trump. Precis som i den brittiska Brexitomrösningen visade sig opinionsundersökningarna komma på skam, och politiker och journalister tävlar om att förfäras över det inträffade. Börserna förväntas backa dramatiskt, och inbitna demokrater ansöker om medlemskap i Kanada. Stora delar av västvärlden skakar i sina grundvalar.

Men frågan är ändå om valet av Donald Trump bara ska betraktas som något osunt. Det första som kan behöva sägas är ju att vi aldrig tidigare haft två så hatade kandidater i ett amerikanskt presidentval. Många som röstar på Trump gör det alltså inte för att de älskar honom – utan för att de betraktar Hillary Clinton som ett ännu värre alternativ. Både som svenskar och som kristna kan vi naturligtvis uppleva att denna bedömning är konstig, men låt mig ändå notera några saker som jag tror har spelat in i det som vi just nu håller på att bevittna.

1) USA har under lång tid varit i händerna på en politisk elit – ibland närmast en politisk adel – med allt större distans till de vanliga gräsrötterna. Det är en värld där kontakter, pengar och politisk korrekthet betyder allt. Genom att välja Donald Trump som president har majoriteten av amerikanarna sagt att det måste bli ändring på detta. Trump är visserligen betydligt rikare än Hillary Clinton – men den allmänna bilden är att hans pengar är förtjänade på ett betydligt mer hederligt sätt än hennes, och framför allt att han har fått dem utan krav på en massa gentjänster i händelse av att han skulle råka bli president …

2) Precis som i fråga om Brexitomröstningen upplever stora delar av USA:s befolkning ett kompakt ointresse från de styrande politikerna. Jag vet inte om Trump verkligen tror att det går att återställa det så kallade ”rostbältets” forna glans (personligen tror jag det inte) – men här har vi i alla fall en politiker som känns vid dessa stora befolkningsgrupper och som säger sig vilja göra något åt deras problem. Rent krasst har Obama och company inte lyckats särskilt väl när det gäller den för majoriteten så viktiga jobbfrågan.

3) Rent allmänt kan man också säga att det inte bara är presidentvalet som gör att västvärlden skakar i sina grundvalar. Tecknen har nämligen varit skönjbara under en lång tid. Västvärlden förlorar allt mer av sin konkurrenskraft i jämförelse med övriga världen. Och det är precis samma sak med Sverige: trots att vi har sämre skolresultat än på flera decennier, skenande sjukskrivningstal och höga löner är vi mer bortskämda än någonsin, och vi har kvar vår traditionella självbild av att vara störst, bäst och vackrast … Inget av detta smäller dock särskilt högt på en internationell och konkurrensutsatt marknad. Detta fattar många svenskar. Och när politikerna inte kan presentera några lösningar på problemet skapar det rädsla och protektionism. Just det som nu händer i USA.

4) En annan infallsvinkel på samma problem kan vara att våra politiker i allt högre grad tror sig kunna strunta i det så kallade samhällskontraktet. Alltså detta: de personer som är medborgare i ett land, och som med sitt arbete och sin skatt är med och finansierar landets välfärd, behöver få känna att de på något sätt blir belönade för detta. Här är det ju inte minst invandrarfrågan som blir känslig, och även i Trumps valkampanj vet vi att denna har spelat en central roll. Jag är absolut ingen sympatisör av förslaget med en mur mot Mexiko och liknande, men än en gång: vi måste förstå varför denna typ av förslag har fått en sådan attraktionskraft. När den politiska eliten tror sig kunna fatta beslut i den här typen av frågor utan en ärlig offentlig debatt kommer det till slut tillbaka i en ännu grövre form. Samma sak sker som bekant i stora delar av Europa.

5) Även moralfrågorna behöver tillerkännas en central plats i denna ekvation. Det faktum att Hillary Clinton i praktiken tycks vara öppen för abort ända fram till den 40:e veckan är naturligtvis ett rött skynke för en betydande grupp amerikaner. Ärligt talat borde det vara det även för majoriteten av oss svenskar – oavsett religiös övertygelse. Men det finns ännu mer här. Clinton har uttalat sitt reservationslösa stöd för den amerikanska organisationen Planned Parenthood (motsvarande RFSU) trots att det har visat sig att dessa ägnar sig åt handel med aborterade foster. I likhet med president Obama är hon vidare pådrivande i olika hbtq-frågor – däribland kravet på att skolor ska upplåta sina omklädningsrum till var och en som identifierar sig själv med sitt icke-biologiska kön, men utan att blanda in psykologisk eller medicinsk expertis. Obama är också den första president som har låtit regnbågsflaggan vaja över Vita huset. I en mening kan kanske detta låta som perifera frågor, men både de som uppskattar det och de som inte gör det vet att det har ett starkt symbolvärde. Därmed är det också effektiva medel för att polarisera ett land.

6) Och så perifert är det ju inte heller. Visserligen kan man säga att Hillary Clinton verkar företräda ett mer genomtänkt politiskt program än Donald Trump, men när de svenska journalisterna i SVT:s valvaka står och beklagar sig över Clintons förlust är det faktiskt inte detta som de nämner först – utan det som de beskriver som ett bakslag för abortfrågan och hbtq-frågorna. Det symptomatiska är alltså att det uppenbart finns en annan, men till stora delar dold, agenda: ”Vi talar inte så mycket om dessa saker, särskilt inte så laddade frågor som de extremt sena aborterna, men i praktiken är det dessa positioner som vi är mest måna om att flytta fram.” Just detta är vad de amerikanska gräsrötterna har fattat – och de har röstat därefter.

7) Kopplat till detta har vi ju även tillsättningen av domare till Högsta domstolen, och det faktum att den lagstiftande makten har blivit det mest effektiva bruket av ”våld” i den moderna politiska demokratin. Det är med lagstiftning man får saker gjort. Det är med lagstiftning som man flyttar fram sina positioner. Det är med lagstiftning som man tystar sina kritiker. Precis samma mönster gäller som bekant hemma i Sverige, och gärna då i ”mjuka” frågor som äktenskapslagstiftning, föräldraförsäkringar och rätt för homosexuella par att adoptera. Inga av dessa frågor har ju från början haft någon folklig majoritet bakom sig, men genom lagstiftningsvapnet tystar man effektivt munnen på alla som ”obstruerar”. Majoriteten av USA:s befolkning tycks vara trötta även på detta.

8) Slutligen kan nämnas att USA av tradition ändå är ganska republikanskt, och efter 8 år av demokratiskt styre – varav stora delar av tiden har varit politiskt dysfunktionella, inte minst på grund av låsningar i senaten – vill man helt enkelt ha förnyelse. Det var samma sak som skedde efter åtta år av alliansregering i Sverige, trots en erkänt skickligt genomförd ekonomisk politik.

Västvärlden skakar i sina grundvalar. Jag är själv inte särskilt road av Donald Trump i Vita huset. Jag hoppas på en republikansk expertregering med kompetenta ministrar, men bävar för Trump som förhandlare med politiska ledare i andra delar av världen. Men i grunden har vi ju trots allt fått en uppvisning i det annars som omhuldade fenomenet demokrati. Och framför allt: i en politisk elit som under lång tid har drivit sin agenda så hårt att de har skakat av sig majoriteten av sin egen befolkning. Av detta bör vi alla ta lärdom, även om det sitter hårt inne hos det svenska etablissemanget.

Ola Wong skrev i en krönika förra veckan om debatten som han har satt igång angående normkritik och politisk korrekthet i de svenska världskulturmuseerna. Han konstaterade att han hade fått betydligt färre hatmail än att han från början hade kalkylerat med, och att han i stället har fått en överväldigande postitiv respons från ”den bildade medelklassen”. Vanligt, tänkande folk, alltså. Men så konstaterar han: ”De som däremot verkar ha gått den tasmanska pungvargens öde till mötes är den bildade politikerklassen. … Mer än en månad efter att museidebatten startade är det bara en (!) riksdagspolitiker, Birgitta Ohlsson (L) som engagerat sig – trots att det är öppet mål.”

I klartext: Vanligt folk vill inte ha queerinspirerade experiment som överideologi på våra statliga museer – alltså det som Ola Wong har beskrivit i sina artiklar. Men politikerna tiger, för de är uppenbarligen köpta av just denna ideologi (och en hel del annat också). Så skapas politikerförakt – och så skapas klyftor även i det svenska samhället.

Frågan är alltså när vi ska sluta oja oss över USA, och i stället börja göra vår hemläxa här hemma i Sverige. Av de synliga tecknen att döma sitter det väldigt långt inne …

Normkritik på Utbildningsradion

| 22 september, 2016

För några år sedan gjordes det intervjuer på våra barns förskola. Som en del av det statligt påbjudna likabehandlingsarbetet hade personalen ställt frågor till våra barn i stil med:

  • Finns det något som gör det bättre eller sämre att vara pojke eller flicka?
  • Kan man vara kär i vem man vill, både flicka och pojke?
  • Brukar ni prata om ifall man tror på Gud?

Svaren på frågorna hade man skrivit ned, och när vi kom till förskolan för utvecklingssamtal blev vi informerade om vad vår 3- respektive 5-åring hade svarat. Som föräldrar reagerade vi med bestörtning över detta ingrepp i våra barns privatliv. Det här är ju frågor som skulle vara otänkbara vid exempelvis en anställningsintervju – en åsikt som vi också fick gehör för när vi valde att uppmärksamma det hela i media.

I gårdagens Studio Ett fick vi dock veta att det än i dag är precis samma typ av frågor som brukar ställas till de anställda inom Utbildningsradion. I ett långt inslag om hur den normkritiska ideologin har fått ett fäste i denna del av Public Service berättar den numera utköpte UR-medarbetaren Per-Axel Jansson om hur chefen hade berättat att man skulle ”djupintervjua” alla anställda om sexualitet och religion. I frågebatteriet ingick sådana saker som:

  • Finns det några som bryter mot heteronormen på avdelningen?
  • Finns det olika religioner representerade på avdelningen?

Motivet bakom intervjuerna var enligt reportrarna i inslaget att personalstyrkan skulle återspegla den pluralism som råder i samhället i stort. Frågorna ligger också i linje med Utbildningsradions egna styrdokument, där det slås fast att hela personalstyrkan ska ”omfatta och tillämpa normkritik”.

Vad hände då? Ja, förutom att Per-Axel Jansson protesterade mot de planerade intervjuerna lanserade han en programidé för sin chef där han ville undersöka den normkritiska ideologin, och då även ställa kritiska frågor till den egna arbetsgivaren. Eller som han själv formulerar det: ”Vad innebär det om normkritiken blir normen, som man kan säga att det är på UR, och vad får det för konsekvenser?”

Men väldigt snabbt visade det sig att chefernas intresse både för detta upplägg och för att ställa upp på de föreslagna intervjuerna var svalt. Janssons kritik av UR:s arbetssätt i övrigt – till exempel när man i en annons sökte efter en reporter med ”erfarenhet av att vara rasifierad som afro-svensk” eller när man bröt kontraktet med ett produktionsföretag för att de bara hade vita anställda – ledde vidare till att hans ställning inom företaget blev ifrågasatt. Hela storyn slutade med att Per-Axel Jansson köptes ut från Utbildningsradion, bland annat med motiveringen att han inte ställde upp på företagets värdegrund. Han vägrade ju att lova att inte mer kritisera sin arbetsgivares agerande!

Sammantaget får man bilden av en del av Public Service som är helt och hållet såld på det normkritiska projektet. Jansson talar om UR:s temadagar för personalen med fokus på sådant som ”vithetsnormen, heteronormen, funkofobi och islamofobi”. Men, som han tillägger: ”det har inte funnits möjlighet att ställa frågor, det har till och med varit uttalat att man ska inte ställa några frågor.”

I detta visar sig ju också den så kallade ”intoleranta toleransen” i all sin prakt. I mångfaldens namn kräver man tystnad och rättning i ledet. Dessutom förminskar man de människor man säger sig ivra för, genom att hävda att man är så ett med sin hudfärg eller religion eller sexuella läggning att man i praktiken bara kan ge andra människor rättvisa om de har en identisk uppsättning förutsättningar som en själv.

Förhoppningsvis är det ett tecken i tiden att denna galenskap börjar avslöjas för vad den är. Det är trots allt uppmuntrande att Studio Ett avsätter 25 minuter åt att spegla ett fenomen som detta. Men samtidigt är det beklämmande att delar av Public Service har snöat in sig så totalt på den normkritiska ideologi att man inte får behålla jobbet om man vägrar att ställa upp på premissen ”håll med eller försvinn”. Om inte annat tyder det på att man har fått begreppet normkritik rejält om bakfoten.

Normupplösning i Sveriges skola och förskola

| 12 november, 2015

I dag har jag och Johan Semby en debattartikel på SVT Opinion där vi presenterar NfS senaste rapport ”När minoriteten tar majoriteten som gisslan”. NfS står för Nätverket för samlevnad och sexualitet, och dagens rapport är vår andra i ordningen.

Som rapportförfattare måste jag säga att jag är omskakad av vad jag har funnit. Det jag undersöker är nämligen ett gigantiskt socialt experiment som just nu pågår och som går under beteckningen ”normkritisk pedagogik”. De senaste åren har detta lanserats på bred front av RFSL, RFSU och ett antal statliga myndigheter – däribland Skolverket, DO, Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor, Forum för Levande Historia och Folkhälsomyndigheten.

Stora delar av sin inspiration hämtar normkritiken från queer-rörelsen. Det man vänder sig emot är inte bara heteronormativiteten, utan normbildning som sådan. Allt tal om ”normalt” och ”onormalt” ifrågasätts, och inte minst den så kallade tvåkönsnormen hamnar konstant i skottgluggen – alltså tanken på att mänskligheten i huvudsak kan delas in i två olika kön.

Eftersom denna norm är så djupt rotad i befolkningen i stort har det blivit viktigt att implementera idéerna redan på förskolenivå. Som exempel kan vi i Lika rättigheter i förskolan (DO 2015) ta del av tips på hur man som pedagog kan undvika att ”upprätthålla och befästa tvåkönsnormen” bland barnen. Till förslagen hör sådant som att se till ”att det finns könsneutrala toaletter så att barnen inte måste välja mellan flick- och pojktoaletten”.

Frågan är vad detta sociala experiment får för konsekvenser. Vad leder det till när könet ses som en illegitim biologisk och social kategori? När queerrörelsen sätter agendan verkar det helt enkelt uppstå en ny form av förtryck, där minoriteten tar majoriteten som gisslan. När tolerans definieras som förtryckande blir majoriteten fråntagen rätten till sitt biologiska kön.

Från NfS sida är hållningen klar: utvecklingen i dessa frågor går i en helt orimlig riktning. Är Sveriges föräldrar verkligen okej med att deras barn används som försökskaniner i ett socialt experiment som saknar motstycke i västvärlden i stort? Det måste bli sans och reson i den könspolitiska debatten!

Könsneutrala toaletter – tragikomisk illustration av ett samhälle på glid

| 23 oktober, 2015

Det finns olika saker man kan välja att kämpa för i ett samhälle. Vissa saker är angelägna, medan andra – trots ihärdigheten hos sina förespråkare – måste betraktas som rätt oviktiga. Ytterligare saker kan med fog beskrivas som skadliga, och detta trots att deras förkämpar kan vara drivna av de bästa av motiv.

Var temat för det här inlägget placerar sig är upp till dig att avgöra. Men det jag tänkte tala om är könsneutrala toaletter.

När Diskrimineringsmannen i våras gav ut en reviderad uppsättning råd till Sveriges alla förskolor (Lika rättigheter i förskolan – ett stöd i förskolans likabehandlingsarbete) valde man att ta med en punkt om just detta. Så här skriver man:

”Om ni planerar aktiviteter i flick- och pojkgrupper – tänk över syftet. Var medveten om att det kan bidra till att upprätthålla och befästa tvåkönsnormen och innebära en risk för att barn upplever arbetssättet som missgynnande och kränkande. Se till att det finns könsneutrala toaletter så att barnen inte måste välja mellan flick- och pojktoaletten.”

Det finns mycket man kan säga om DO:s stöd till förskolans likabehandlingsarbete. Säkert finns det situationer då det är onödigt att förstärka uppdelningen i två kön, till exempel om det leder till segregation på förskolan som helhet. Men när motivet för denna typ av uppmaningar är att man inte ska ”upprätthålla och befästa tvåkönsnormen” finns det all anledning att fundera. Just denna norm har nämligen tjänat oss rätt väl genom årtusendena. Till exempel har den varit avgörande för att säkra vårt släktes fortbestånd.

Och så var det detta med toaletterna. Till ironierna hör ju att de flesta toaletter ute på våra förskolor redan är könsneutrala. Det vill säga: de har inte någon skylt på utsidan som föreställer en man eller en kvinna. Men det är alltså inte detta som är poängen när Diskrimineringsmannen är ute och härjar. Här handlar det i stället om normen som sådan. Vi får helt enkelt inte bibringa barnen den kontroversiella uppfattningen att det faktiskt finns två biologiska kön – och att detta skulle ha något att säga om sådana saker som deras beteende eller deras identitet.

Detta är dock bara ett första steg i en av vår tids – som det nu verkar – största – frihetskamper. I andra ändan av spektrumet har vi den vuxna befolkningen. En manlig besökare på en så kallad könsneutral toalett i konserthuset Artisten i Göteborg hade nyligen följande berätta:

”Döm därför om min förvåning när jag under pausen till en konsert stod och lättade min blåsa i den öppna avdelningen med urinoarer och plötsligt hörde tre kvinnor en meter bakom mig som stod och samspråkade och skrattade med varandra. Jag kände mig verkligen generad och förnedrad av situationen. Som man vill jag inte genera kvinnor med mitt urinerande. Men nu kan jag inte längre besöka Artisten om jag kan räkna med att behöva kissa under besöket. Jag frågade en anställd om tanken bakom de nya skyltarna. Kvinnan svarade stolt: ’Numera har vi genusneutrala toaletter’. Detta är inte jämlikhet för mig, utan förtryck och förnedring.”

Det finns ett uttryck när man stöter på denna typ av fenomen som lyder: ”Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.” Och helt ärligt: Jag vet faktiskt inte vilket som är mest lämpligt. Men man måste kanske inte välja?

Logiska kullerbyttor inom hbtq-rörelsen

| 16 juni, 2015

I helgen har det varit pridefestival i Göteborg. På hemsidan beskriver man sig som ”en gratis kulturfestival som skapar trygga mötesplatser för hbtq-personer och som lyfter upp normkritik och hbtq-personers livssituation genom konst och kultur”. Inga konstigheter där – det är ju dessa saker som ett dylikt arrangemang är till för.

Mer oroande är det med en del andra formuleringar. Under söndagen inbjöd man exempelvis till den stora prideparaden ”där vi tillsammans manifesterar för alla människors lika värde”. Och redan här börjar det ju slira en del i begreppen. I alla fall för mig är det svårt att undgå känslan av att man från arrangörernas sida menar att man inte står för alla människors lika värde om man – för att nu leka med tanken – inte skulle anse att festivalens agenda av normkritik är något helt och hållet önskvärt. Att ”alla människors lika värde” alltså har blivit synonymt med att ”inte ha några synpunkter på någon annan människas livsval”. Så länge det hela är lagligt, förstås.

Det krävs dock inte särskilt mycket tankemöda innan man inser att detta är en ohållbar definition. Alla människors lika värde kan nämligen inte göras beroende av att vi faktiskt håller med varandra i allt vi säger eller gör. Snarare är det väl så att man traditionellt har hävdat att vårt värde som människor är oberoende av vad vi tycker om varandras livsval.

Just hbtq-frågorna tycks dock ha blivit en tummelplats för logiska kullerbyttor. Dagen innan den aktuella pridefestivalen kunde man till exempel läsa i GöteborgsPosten att Hagahusets förskola arrangerade sin egen parad, där barnen från alla de sex klasserna viftade med regnbågsflaggor och skanderade: ”Vem får man älska? Vem man vill!”

Och det är klart: om man med detta menar att man kan älska vem som helst är det ju ett ganska okontroversiellt påstående. Om man däremot anlägger ett moraliskt perspektiv på frågan är barnens slagord rent nonsens. Även arrangörerna borde exempelvis hålla med mig om att det inte är OK att leva ut denna kärlek om den skulle råka rikta sig mot grannens fru, mot mitt syskon eller mot mina egna barn. Så som slagorden nu var formulerade måste vi alltså konstatera att barnen skanderade en lögn.

Och kullerbyttorna tar inte slut där. Förskolechefen låter nämligen meddela följande: ”Vi säger inte kille eller tjej, vi har istället ett fokus på människan. Barn är förnuftiga. De tycker att det är självklart att alla är lika värda.”

Här säger jag bara: hoppsan! Ska detta alltså uppfattas som att vi inte heller är lika mycket värda om vi envisas med att betrakta varandra som killar och tjejer, män och kvinnor? Att alla skillnader mellan människor i praktiken gör oss olika mycket värda? Då förstår man ju varför det i dag råder en sådan hysteri kring detta med könet som en (negativ) social konstruktion. Om vi inte är lika anses vi helt enkelt inte kunna vara jämlika!

Nej, hörrni. Jag respekterar verkligen alla människors rätt att uttrycka sina åsikter, till exempel i form av en pridefestival. Men ovanstående exempel på intellektuell ohederlighet är inte värdigt ett så kallat upplyst samhälle. ”Jag tror att vi måste våga utmana barnen, så att de själva kommer att kunna ifrågasätta normer i framtiden”, säger förskolechefen. ”De är ju vår framtid.” Just därför är det väl dumt att indoktrinera dem i tankebanor som vare sig går att praktisera eller få ihop logiskt?