Tagg: kristendom

Kristen tro kontra snällism

| 13 november, 2015

I dagens tidning har jag en krönika på temat ”Är den kristna tron regeringsduglig?” I detta inlägg vill jag fördjupa några av mina reflektioner angående detta.

Till och från har jag i Sverige mött attityder som kan tolkas som att kristen tro är detsamma som ”snällism”. Alltså: att vi som kristna ska ställa lite mindre krav, vara lite mer flata, ha lite mer av låt-gå-mentalitet än det stora flertalet. Många personer som har denna hållning betraktar den som en konsekvens av Nya testamentets nådesbudskap – att kyrkans kallelse till nåd och barmhärtighet betyder att vi även i övrigt ska se mellan fingrarna med den typ av principer som har med gränsdragningar, ansvarstagande och konsekvensanalys att göra.

Som så ofta annars kan det här fenomenet betraktas som en spegelbild av vårt samhälle i stort. I en ledare i Expressen skriver Anna Dahlberg att alla människor i dag tycks vilja ”vara på de godas sida – de som är säkra på att några målkonflikter inte existerar, att begränsningar är till för att sprängas och att allt ytterst är en fråga om människosyn. Den som kommer dragande med budgetar och andra begränsande perspektiv får genast höra att hen ’ställer grupp mot grupp’ och saknar känsla för människovärdet.”

Dahlbergs egen invändning mot denna attityd lyder: ”Politik kan beskrivas som ett spänningsfält mellan idealism och realism. Å ena sidan har vi drömmarna och idealen om hur vi bygger en bättre värld. Å den andra har vi krassa hänsyn som budgetar som måste hållas och annat som lägger hämsko på det möjligas konst. Politiken mår som bäst när dessa båda synsätt är i någorlunda balans.”

Frågan är dock om det inte är det första av dessa citat som i många fall har blivit kyrkans hållning. Att det finns en attityd av att vi som kristna alltid borde representera ”idealisterna” – de som aldrig säger nej, de som inte ställer några krav, de som sätter sin tilltro till varje människas inneboende godhet.

Om så är fallet, tror jag att vi är ute på tunn is. Rent konkret menar jag att det är en hållning som är långt ifrån självklar utifrån Bibelns texter. ”Den som inte vill arbeta ska inte heller äta”, skriver Paulus i vad som måste betraktas som en ganska krass form av realpolitik (2 Thess 3:10). Och i Gamla testamentet får vi veta att alla former av särbehandling strider med den helige Gudens principer – positiv såväl som negativ. Eller med Moselagens ord: ”Du får inte vara partisk för den fattige i hans rättssak” (2 Mos 23:3).

Ett annat exempel kan vara Bibelns syn på brott och straff. Genom åren har jag noterat att en hel del svenskar tar för givet att en kristen hållning i dessa frågor måste innebära mildast tänkbara påföljd. En hållning som vandrar hand i hand också med en utbredd oförmåga att förstå och uppskatta såväl Gamla som Nya testamentets domstexter.

Generellt i Bibeln är det dock så att domen – Guds dom, men också de som fälls i våra civila domstolar – ska ses som ett uttryck för vårt inneboende värde som människor. Att det faktiskt är en konsekvens av att vi är skapade till Guds avbilder att vi behöver stå till svars för våra brott. Allt annat vore en degradering av vårt människovärde.

Följaktligen kan det inte vara självklart att en kristen hållning skulle vara att i alla lägen yrka på mildare domar. En alltför släpphänt påföljd riskerar nämligen att bli detsamma som ett nedvärderande av individens personliga ansvar – vilket i sin tur är ett nedvärderande av hans eller hennes värde.

Även här ser vi alltså att vi inte kan sätta likhetstecken mellan ett kristet förhållningssätt och en allmän snällism, eller att betrakta människor som offer för olyckliga omständigheter. Det må vara en sliten slogan, men att ställa krav är faktiskt att bry sig. Det är därför som vi gång på gång kan läsa i Bibeln att Gud själv bryr sig om vad vi gör av våra liv – hur vi förvaltar våra talenter och pund (se Matt 25:14–30 och Luk 19:11–27).

Nåden ligger i hjärtat av det kristna budskapet, och som lärjungar till Jesus har vi alla fått kallelsen att vända andra kinden till (se Matt 5:39). Detta gör att vi så långt som det är möjligt bör försöka ge våra medmänniskor en andra chans. Men att oreflekterat föra över Bergspredikans principer på ett lands politiska och juridiska system behöver därmed inte ses som någon särskilt kristen hållning. ”Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa”, skriver Paulus. ”Men gör du det onda ska du vara rädd, för överheten bär inte svärdet utan orsak. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda” (Rom 13:4). Gud själv sanktionerar alltså det faktum att brott måste följas av straff, att rättigheter måste gå hand i hand med skyldigheter.

Som Guds folk i den här världen är vi kallade att visa andra människor barmhärtighet. Men kristen tro kan fördenskull inte likställas med dumsnällhet. Oavsett om det handlar om invandringen, tiggeriet, socialförsäkringssystemet, terroristbekämpningen eller olika former av straffpåföljder behöver vi i stället ha en hård panna, samtidigt som vi bevarar våra hjärtan mjuka.

Annorlunda uttryckt: Även som kristna kommer vi att behöva dra upp gränser. Vi kommer att behöva säga nej. Och det finns inget som kan betecknas som ”okristet” i detta. ”Okristet” blir det först när vi förhärdar våra egna hjärtan.

Eller för att återknyta till Anna Dahlbergs ledartext: ”Vi måste hitta ett sätt att prata om det svåra, utan ständiga moraliska glidtacklingar och utan att låta hatarna ställa sig i vägen. För om det bara hade varit drömmar som behövdes för att lösa besvärliga samhällsproblem hade Sverige för länge sedan bockat av samtliga.”

Kristendom och islam bränner till i brittisk valspurt

| 6 maj, 2015

Storbritannien är inte den supermakt man en gång var. Men morgondagens val spelar ändå en betydelsefull roll för landet och för Europa. Hur ska britterna förhålla sig till EU, och hur ska de möta de framtida utmaningar som öriket själva står inför? I opinionsmätningarna står det och väger mellan Labour och de konservativa. Varje röst är viktig.

I valrörelsen har religionen fått en oväntat stor roll. Medan den konservative premiärminister David Cameron i sitt påsktal mycket tydligt betonade Storbritanniens identitet som kristet land, har Labourledaren Ed Miliband riktat in sig på muslimska väljargrupper.

Cameron underströk i sitt tal hur den kristna kyrkan betytt för både honom personligen och för landet som helhet. Han förkunnade också att Storbritannien står med de kristna som förföljs och dödas för sin tro, och han lovade vara ”en röst för trosfrihet”. Självfallet talade Cameron även till väljare som lutar åt det nationalistiska UKIP, men många upplevde samtidigt påskbudskapet som personligt ärligt.

Som kontrast förklarade Miliband i en intervju med Muslim News att han planerade att kriminalisera ”islamofobi”. Världen Idags ledarsida har tidigare problematiserat detta begrepp, som kan inbegripa inte bara verkliga hatbrott, utan också angelägen kritik av islamistisk terror och övergrepp mot mänskliga rättigheter. Engelska kommentatorer har också ifrågasatt Milibands agerande som ett ogenomtänkt utspel för att värva muslimska röster, och menar att en sådan strategi riskerar att ursäkta brott som begås med islamistiska motiv, eller utförs av muslimska bekännare.

Polariseringar som ställer folkgrupper mot varandra är sällan lyckade. Bättre då att visa öppenhet för alla trosåskådningar, samtidigt som man är trygg i den egna identiteten. Ett bra sätt att ta udden av religiöst färgade konflikter är kanske att göra just som David Cameron gjorde i sitt påsktal:

”Vi är en nation som välkomnar, omfamnar och accepterar alla religioner, och dem utan religion, men vi är fortfarande ett kristet land.”