Tagg: kärlek

All kärlek är bra kärlek – eller?

| 27 april, 2016

En av vår tids favoritslogans är att ”all kärlek är bra kärlek”. Det är en frimodig proklamation, som de flesta moderna människor kan känna stor sympati för. I de allra flesta fall får man nog också förutsätta att den ska tolkas som en kortform för: ”all kärlek mellan vuxna och jämlika parter är något positivt och gott, som därför ska bejakas och erkännas av omgivningen.”

Å andra sidan är det inte detta som denna slogan säger. Och inte heller kan den lite längre uttydningen betraktas som helt och hållet oproblematisk. Inte minst viktigt är förstås att själva ordet ”kärlek” behöver definieras. Låt oss alltså ge oss i kast med vart och ett av dessa problem – och låt oss för enkelhets skull börja från slutet.

1) Vad betyder ”kärlek”? I de flesta fall när detta ord används i Sverige i dag menar man en känsla, och i många fall den känsla som kan beskrivas som ”förälskelse”. Det är alltså en romantisk, och normalt också sexuell, kärlek som åsyftas. Kärleken mellan vänner, eller till (eller från) Gud finns alltså inte med i kalkylen. Att ”all kärlek är bra kärlek” betyder i klartext att ”all romantisk och/eller erotiskt laddad kärlek är bra kärlek”. Och förutom att detta lämnar mycket av det som vi normalt skulle kunna kalla för kärlek därhän, pekar det på en dramatiskt annorlunda definition av detta begrepp än det som Bibeln förser oss med. För att citera Magnus Malm: ”[Vi kan] inte utan vidare tala om att älska och förutsätta att vi förstår vad det betyder. Vi är så grundligt infekterade av samhällets syn på kärlek, att vi ofta befinner oss mycket långt från vad Gud menar. När man kan använda ordet ”älska” om en bil eller en semla och som synonymt med samlag och häftig förälskelse, då är det inte konstigt att även kristna människor blir förvirrade inför vad det hela handlar om. Ordet har ju förvrängts 180 grader: från den ursprungliga betydelsen att ge sitt liv för någon, till den känsla som uppstår när något tillfredsställer det egna livet” (Vägvisare, s 100).

2) Om vi alltså begränsar oss till den romantiska och/eller erotiskt laddade kärleken, blir det dock ännu tydligare att vår slogan bär på djupa inneboende motsättningar. Är erotisk kärlek riktad mot ett barn, ett syskon, en förälder, en minderårig, flera personer samtidigt eller kanske grannens man/fru ”bra kärlek”? Förrförra månadens besked om att LUF Stockholm vill legalisera såväl nekrofili som sex mellan samtyckande syskon illustrerar att detta inte bara är en hypotetisk fråga. Och tagen för sig själv är det ju faktiskt just detta som är innebörden i ”all kärlek är bra kärlek”!

3) Slutligen måste vi dock konstatera att till och med den längre versionen innehåller flera allvarliga problem. Kärlek mellan vuxna och jämlika parter är ju bara något positivt om detta inte är till skada för en tredje part (till exempel ens man eller hustru, och de eventuella barn som skulle drabbas om jag var otrogen eller bidrog till en skilsmässa).

Som slogan är alltså devisen ”all kärlek är bra kärlek” inget annat än snömos. Bättre då att säga vad man i 99 fall av 100 menar: Homo- och bisexuell kärlek är lika bra som heterosexuell kärlek. Även detta påstående kan förstås behöva kvalificeras: Menar vi att känslorna mellan hetero- och homosexuella par är lika starka? Att det är lika naturligt med homo- och bisexualitet som heterosexualitet? Att samhället ska ge samma stöd åt homo- och bisexuella par som heterosexuella par? Att den biologiska och reproduktiva komplementariteten är utan betydelse? Att alla människor, oavsett läggning, ska få gifta sig? På vissa av dessa frågor är svaret självklart – men knappast på alla.

Kanske är det just för att denna slogan samtidigt kan betyda ”allt” eller ”inget” som den är så populär? Den lämnar helt enkelt åt den som brukar den att definiera vad man egentligen menar.

Logiska kullerbyttor inom hbtq-rörelsen

| 16 juni, 2015

I helgen har det varit pridefestival i Göteborg. På hemsidan beskriver man sig som ”en gratis kulturfestival som skapar trygga mötesplatser för hbtq-personer och som lyfter upp normkritik och hbtq-personers livssituation genom konst och kultur”. Inga konstigheter där – det är ju dessa saker som ett dylikt arrangemang är till för.

Mer oroande är det med en del andra formuleringar. Under söndagen inbjöd man exempelvis till den stora prideparaden ”där vi tillsammans manifesterar för alla människors lika värde”. Och redan här börjar det ju slira en del i begreppen. I alla fall för mig är det svårt att undgå känslan av att man från arrangörernas sida menar att man inte står för alla människors lika värde om man – för att nu leka med tanken – inte skulle anse att festivalens agenda av normkritik är något helt och hållet önskvärt. Att ”alla människors lika värde” alltså har blivit synonymt med att ”inte ha några synpunkter på någon annan människas livsval”. Så länge det hela är lagligt, förstås.

Det krävs dock inte särskilt mycket tankemöda innan man inser att detta är en ohållbar definition. Alla människors lika värde kan nämligen inte göras beroende av att vi faktiskt håller med varandra i allt vi säger eller gör. Snarare är det väl så att man traditionellt har hävdat att vårt värde som människor är oberoende av vad vi tycker om varandras livsval.

Just hbtq-frågorna tycks dock ha blivit en tummelplats för logiska kullerbyttor. Dagen innan den aktuella pridefestivalen kunde man till exempel läsa i GöteborgsPosten att Hagahusets förskola arrangerade sin egen parad, där barnen från alla de sex klasserna viftade med regnbågsflaggor och skanderade: ”Vem får man älska? Vem man vill!”

Och det är klart: om man med detta menar att man kan älska vem som helst är det ju ett ganska okontroversiellt påstående. Om man däremot anlägger ett moraliskt perspektiv på frågan är barnens slagord rent nonsens. Även arrangörerna borde exempelvis hålla med mig om att det inte är OK att leva ut denna kärlek om den skulle råka rikta sig mot grannens fru, mot mitt syskon eller mot mina egna barn. Så som slagorden nu var formulerade måste vi alltså konstatera att barnen skanderade en lögn.

Och kullerbyttorna tar inte slut där. Förskolechefen låter nämligen meddela följande: ”Vi säger inte kille eller tjej, vi har istället ett fokus på människan. Barn är förnuftiga. De tycker att det är självklart att alla är lika värda.”

Här säger jag bara: hoppsan! Ska detta alltså uppfattas som att vi inte heller är lika mycket värda om vi envisas med att betrakta varandra som killar och tjejer, män och kvinnor? Att alla skillnader mellan människor i praktiken gör oss olika mycket värda? Då förstår man ju varför det i dag råder en sådan hysteri kring detta med könet som en (negativ) social konstruktion. Om vi inte är lika anses vi helt enkelt inte kunna vara jämlika!

Nej, hörrni. Jag respekterar verkligen alla människors rätt att uttrycka sina åsikter, till exempel i form av en pridefestival. Men ovanstående exempel på intellektuell ohederlighet är inte värdigt ett så kallat upplyst samhälle. ”Jag tror att vi måste våga utmana barnen, så att de själva kommer att kunna ifrågasätta normer i framtiden”, säger förskolechefen. ”De är ju vår framtid.” Just därför är det väl dumt att indoktrinera dem i tankebanor som vare sig går att praktisera eller få ihop logiskt?