Tagg: intolerans

Normkritik på Utbildningsradion

| 22 september, 2016

För några år sedan gjordes det intervjuer på våra barns förskola. Som en del av det statligt påbjudna likabehandlingsarbetet hade personalen ställt frågor till våra barn i stil med:

  • Finns det något som gör det bättre eller sämre att vara pojke eller flicka?
  • Kan man vara kär i vem man vill, både flicka och pojke?
  • Brukar ni prata om ifall man tror på Gud?

Svaren på frågorna hade man skrivit ned, och när vi kom till förskolan för utvecklingssamtal blev vi informerade om vad vår 3- respektive 5-åring hade svarat. Som föräldrar reagerade vi med bestörtning över detta ingrepp i våra barns privatliv. Det här är ju frågor som skulle vara otänkbara vid exempelvis en anställningsintervju – en åsikt som vi också fick gehör för när vi valde att uppmärksamma det hela i media.

I gårdagens Studio Ett fick vi dock veta att det än i dag är precis samma typ av frågor som brukar ställas till de anställda inom Utbildningsradion. I ett långt inslag om hur den normkritiska ideologin har fått ett fäste i denna del av Public Service berättar den numera utköpte UR-medarbetaren Per-Axel Jansson om hur chefen hade berättat att man skulle ”djupintervjua” alla anställda om sexualitet och religion. I frågebatteriet ingick sådana saker som:

  • Finns det några som bryter mot heteronormen på avdelningen?
  • Finns det olika religioner representerade på avdelningen?

Motivet bakom intervjuerna var enligt reportrarna i inslaget att personalstyrkan skulle återspegla den pluralism som råder i samhället i stort. Frågorna ligger också i linje med Utbildningsradions egna styrdokument, där det slås fast att hela personalstyrkan ska ”omfatta och tillämpa normkritik”.

Vad hände då? Ja, förutom att Per-Axel Jansson protesterade mot de planerade intervjuerna lanserade han en programidé för sin chef där han ville undersöka den normkritiska ideologin, och då även ställa kritiska frågor till den egna arbetsgivaren. Eller som han själv formulerar det: ”Vad innebär det om normkritiken blir normen, som man kan säga att det är på UR, och vad får det för konsekvenser?”

Men väldigt snabbt visade det sig att chefernas intresse både för detta upplägg och för att ställa upp på de föreslagna intervjuerna var svalt. Janssons kritik av UR:s arbetssätt i övrigt – till exempel när man i en annons sökte efter en reporter med ”erfarenhet av att vara rasifierad som afro-svensk” eller när man bröt kontraktet med ett produktionsföretag för att de bara hade vita anställda – ledde vidare till att hans ställning inom företaget blev ifrågasatt. Hela storyn slutade med att Per-Axel Jansson köptes ut från Utbildningsradion, bland annat med motiveringen att han inte ställde upp på företagets värdegrund. Han vägrade ju att lova att inte mer kritisera sin arbetsgivares agerande!

Sammantaget får man bilden av en del av Public Service som är helt och hållet såld på det normkritiska projektet. Jansson talar om UR:s temadagar för personalen med fokus på sådant som ”vithetsnormen, heteronormen, funkofobi och islamofobi”. Men, som han tillägger: ”det har inte funnits möjlighet att ställa frågor, det har till och med varit uttalat att man ska inte ställa några frågor.”

I detta visar sig ju också den så kallade ”intoleranta toleransen” i all sin prakt. I mångfaldens namn kräver man tystnad och rättning i ledet. Dessutom förminskar man de människor man säger sig ivra för, genom att hävda att man är så ett med sin hudfärg eller religion eller sexuella läggning att man i praktiken bara kan ge andra människor rättvisa om de har en identisk uppsättning förutsättningar som en själv.

Förhoppningsvis är det ett tecken i tiden att denna galenskap börjar avslöjas för vad den är. Det är trots allt uppmuntrande att Studio Ett avsätter 25 minuter åt att spegla ett fenomen som detta. Men samtidigt är det beklämmande att delar av Public Service har snöat in sig så totalt på den normkritiska ideologi att man inte får behålla jobbet om man vägrar att ställa upp på premissen ”håll med eller försvinn”. Om inte annat tyder det på att man har fått begreppet normkritik rejält om bakfoten.

Intersektionalitetsteorin – ett viktigt verktyg för den nya intoleransen

| 28 juli, 2016

Ett uttryck som på senare tid har blivit högsta mode i den akademiska världen – och därmed också på Sveriges kultursidor – är intersektionalitet. Som så ofta annars kommer begreppet från vänster, och på Wikipedia definieras det så här:

Intersektionalitet är en feministisk sociologiskt kritisk teori och ett analytiskt hjälpmedel för att studera hur olika former av diskriminerande maktordningar samverkar i ett samhälle. … Den kan fungera som hjälpmedel eller begrepp, som inte strävar efter att rangordna identitetskonstruktioner utan efter att synliggöra hur olika maktordningar är sammanflätade på olika nivåer, såsom det politiska, det representationella, eller det strukturella. Ett intersektionellt perspektiv ställer frågor om hur makt och ojämlikhet vävs in i uppfattningen om identitetskategorier som kön/genus, sexualitet, ålder, klass, funktionalitet och etnicitet. Genom att hävda att det finns flera maktordningar som är beroende av varandra öppnar ett intersektionellt perspektiv för att upplösa gränser mellan olika sociala kategorier för att rikta uppmärksamheten på hur de samverkar.

Om vi kan sätta oss över det akademiska fikonspråket är det som beskrivs i sig inte något helt och hållet galet. Att olika faktorer kan samverka för att skapa hierarkier i ett samhälle – både positiva och negativa – är ju närmast en självklarhet. Därmed kan det inte heller vara fel att studera ett sådant fenomen.

Nej, det jag själv uppfattar som problemet uppstår i stället utifrån det faktum att intersektionalitetsteorin hämtar sitt tankegods från vänster, något som i sin tur innebär att den är sammangift med en helt annan teori – nämligen den marxistiska maktanalysen, som säger att det alltid är den grupp som befinner sig i underläge som förtjänar omgivningens stöd. Det var detta sätt att tänka som var den primära orsaken till att vänsterrörelsen vände Israel ryggen i samband med sexdagarskriget 1967. Fram till detta krig hade man betraktat det judiska folket som en utsatt minoritet – och därmed värd omvärldens sympati – men när Israel lyckades anfalla och besegra sina arabiska grannar förlorade man sin privilegierade status och blev över en natt omvandlad till ett av vänsterrörelsens hatobjekt. Enligt den marxistiska maktanalysen är det ju något helt och hållet otänkbart att heja på en vinnare. Det är detsamma som klassförräderi.

Vad händer nu när dessa båda tankesystem (intersektionalitetsteorin och den marxistiska maktanalysen) gifts samman? Här och nu tänker jag framför allt på två saker:

1) Alla frågor som har med sanningsanspråk, men också med exempelvis diskriminering, att göra analyseras utifrån vem det är som drabbas snarare än utifrån vad som i övrigt kan betecknas som logiskt eller korrekt.

2) Som minoritet får man automatiskt företräde i den offentliga debatten. ”Kränktast vinner” – och vem kan vara mer kränkt än en (förment förtryckt) minoritet?

Den amerikanske psykologprofessorn Jonathan Haidt förklarar i Svenska Dagbladet den 10 juli:

I egalitära samhällen tenderar det att uppstå hat mot de som uppfattas stå över andra, vilket kallas omvänd dominans-hierarki inom antropologin. Människor förenar sig och har ihjäl sådana personer. Du kan se det i bland annat den franska revolutionen och i Maos kulturrevolution. De med hög status är de onda, och de med låg status är de goda. Det är även vad som sker på amerikanska universitet nu. Det är samma psykologiska mekanism.

Och vidare:

Så det första du gör när du interagerar med människor är att du tar reda på vilken kategori de tillhör. Vit? Det är dåligt. Man? Det är dåligt. Heterosexuell? Det är dåligt. Det kallas intersektionalitet. Man adderar privilegiepoäng baserat på främst rastillhörighet, kön och sexuell läggning. I grunden är det en sorts rasism. Och en intellektuell cancer eftersom hela idén med universitet är att man ska lära sig bedöma varandras idéer och ord, inte vilka kategorier man tillhör.

I praktiken innebär detta några mycket nedslående saker. I alla fall för oss som försöker hålla fast vid ett antal bibliskt förankrade värderingar:

1) Talet om sanning förlorar sin relevans. Inte ens i akademins värld – som från början växte fram utifrån en kristen världsbild, med en hög syn på såväl bildning som sanning – är det självklart att man försöker belysa de frågor som studeras på något objektivt sätt. Det viktiga är i stället att göra en (marxistiskt färgad) maktanalys av en viss fråga, och att utifrån denna välja vad man faktiskt vill komma fram till – utifrån vilken specifik grupp man har ett intresse av att gynna. Särskilt tydligt är detta inom discipliner som genusvetenskap och feminism, men i dag gäller det betydande delar av det som brukar kallas humaniora.

2) Majoriteter får automatiskt en stämpel av att vara suspekta. Det ses helt enkelt inte som något önskvärt att i ett samhälle skapa förutsättningar för majoritetslinjer. I stället är det minoriteterna som regerar – och som automatiskt ses som ”de goda”. Konsekvensen blir ett samhälle i sönderfall, eftersom ett land där minoriteterna dikterar villkoren för majoriteten kommer att bära på allt större interna spänningar. Vad händer till exempel när den lilla gruppen transsexuella ska sätta agendan för en hel kulturs tänkande kring kön och identitet? Eller när en minoritet tillåts få ett sådant företräde till våra politikers öron att en oproportionerligt stor del av den gemensamma ekonomin behöver läggas på denna grupps intressen – med den nu aktuella frågan om diskrimineringslagen mot bristande tillgänglighet som exempel, där det talas om att denna kan komma att gälla även för sådana företag som har färre än tio anställda (något som skulle leda till samhällskostnader på uppemot 2,5 biljoner kronor).

3) Kristna och andra som kan sägas företräda en mer konservativ syn i moralfrågor blir automatiskt utdefinierade. Pseudonymen Ludwig von Krankheit reder ut begreppen gällande detta på hemsidan mises.se. Först sammanfattar han det tankegods som jag har redogjort för ovan:

Det svenska kränkningsindustriella komplexet grundas på den dialektisk-materialistiska föreställningen att all oenighet beror på klasskonflikter och intressemotsättningar. Den andra grundläggande föreställningen är att kränkningar inte nödvändigtvis handlar om hur individen blir behandlad, utan är uttryck för strukturellt förtryck av och mellan grupper. Ingen behöver egentligen ha behandlats illa. Det räcker med att avgöra grupptillhörighet och åberopa samtida eller historiska sociala skillnader.

För att nå framgång som kränkt måste man därför kunna göra gällande att man är ringaktad på grund av ’klass’ eller helt enkelt på grund av att man tillhör någon relativ minoritet. Sådana markörer är vanligen permanenta, och kan därför med fördel åberopas i ny och nedan. Marxismens solidaritetsklausuler träder omedelbart i kraft, eftersom det gäller att ta ’den svages’ parti, oavsett om denne har rätt eller inte.

Därefter redogör von Krankheit för vad han kallar för intersektionalitetens sten-sax-påse-spel:

Rent tekniskt är det lätt. Det är bara att läsa av kontrahenternas positioner i den intersektionella förtrycksmatrisen. Den som har ’lägre rang’ vinner. Till exempel slår självklart kvinna man, medan muslim slår sekulär, som i sin tur slår kristen. Även homosexuell slår kristen. Homosexuell är ungefär som sekulär, dock inte heterosexuell. Katolik är jämställd med pedofil och slås därför av allt.

Det säger sig självt att den som hamnar i botten av denna matris är tvungen att verka utifrån ett i grunden närmast hopplöst underläge – som alltså kommer sig av att man historiskt eller i modern tid har blivit uppfattad som privilegierad, och därmed inte (enligt intersektionalitetsteorin) har gjort sig förtjänt av sin omgivnings respekt.

Men detta öppnar också för ett antal svårhanterliga paradoxer. von Krankheit fortsätter:

Problemen börjar när man kombinerar kategorier, eftersom man samtidigt kan tillhöra mer än en kategori. Trots att sekulär utan vidare slår biskop, och Birgitta Ohlsson till och med slår Påven, så slår lesbisk biskop självklart sekulär man, i synnerhet om denne är humanist. Och muslimsk man slår sekulär kvinna, vilket sätter oförutsedda gränser för feminismen. … Enligt intersektionalismen råder dock dött lopp i frågan om hedersvåld, som det är rasistiskt att kritisera och inte feministiskt att inte kritisera. Man tvingas således välja mellan rasism eller antifeminism, vilket är ett ogiltigt drag. Då får hedersvåldet fortsätta utan att passera fängelse, och det blir omspel.

Jag förstår att detta blogginlägg kan uppfattas som lite väl svårgenomträngligt av vissa läsare. Men jag tror faktiskt att ovanstående analyser förser oss med ett antal nycklar till det debattklimat som i dag råder i det svenska samhället. Det är också en förklaring till en betydande del av den intolerans som griper omkring sig i Sverige i dag – och som vi som kristna har blivit allt vanligare offer för.

Psykologprofessorn Jonathan Haidt beskriver situationen som att ”den akademiska vänstern” i själva verkat har ”blivit galen”:

Inte bara med politisk korrekthet, utan också med nya idéer som kommer från feministiska och marxistiska teorier om privilegier och offerskap. Det är en extremt intolerant rörelse som inte tillåter åsikter som avviker från deras egna. I dagsläget är den politiska korrektheten sådan att idéer om privilegier och att bedöma folk efter deras hudfärg och kön sprider sig. Och detta står i direkt motsättning till fri forskning och en öppen debatt.

Annorlunda uttryckt: Åsiktskorridoren krymper. Och en av de grupper som drabbas hårdast råkar vara just kristna som har en konservativ syn på de frågor som debatteras i samhället i stort. Faktum är nämligen att man enligt intersektionalitetsteorin inte ens behöver lyssna på en sådan grupp. Särskilt inte om den börjar peka på sedan länge överspelade argument som ”sanning”, ”vetenskaplighet” och ”majoritetens bästa”.