Tagg: hbtq

Fenomenet Donald Trump – några försök till förklaringar

| 9 november, 2016

Namnet på nästa amerikanska president blir alltså Donald Trump. Precis som i den brittiska Brexitomrösningen visade sig opinionsundersökningarna komma på skam, och politiker och journalister tävlar om att förfäras över det inträffade. Börserna förväntas backa dramatiskt, och inbitna demokrater ansöker om medlemskap i Kanada. Stora delar av västvärlden skakar i sina grundvalar.

Men frågan är ändå om valet av Donald Trump bara ska betraktas som något osunt. Det första som kan behöva sägas är ju att vi aldrig tidigare haft två så hatade kandidater i ett amerikanskt presidentval. Många som röstar på Trump gör det alltså inte för att de älskar honom – utan för att de betraktar Hillary Clinton som ett ännu värre alternativ. Både som svenskar och som kristna kan vi naturligtvis uppleva att denna bedömning är konstig, men låt mig ändå notera några saker som jag tror har spelat in i det som vi just nu håller på att bevittna.

1) USA har under lång tid varit i händerna på en politisk elit – ibland närmast en politisk adel – med allt större distans till de vanliga gräsrötterna. Det är en värld där kontakter, pengar och politisk korrekthet betyder allt. Genom att välja Donald Trump som president har majoriteten av amerikanarna sagt att det måste bli ändring på detta. Trump är visserligen betydligt rikare än Hillary Clinton – men den allmänna bilden är att hans pengar är förtjänade på ett betydligt mer hederligt sätt än hennes, och framför allt att han har fått dem utan krav på en massa gentjänster i händelse av att han skulle råka bli president …

2) Precis som i fråga om Brexitomröstningen upplever stora delar av USA:s befolkning ett kompakt ointresse från de styrande politikerna. Jag vet inte om Trump verkligen tror att det går att återställa det så kallade ”rostbältets” forna glans (personligen tror jag det inte) – men här har vi i alla fall en politiker som känns vid dessa stora befolkningsgrupper och som säger sig vilja göra något åt deras problem. Rent krasst har Obama och company inte lyckats särskilt väl när det gäller den för majoriteten så viktiga jobbfrågan.

3) Rent allmänt kan man också säga att det inte bara är presidentvalet som gör att västvärlden skakar i sina grundvalar. Tecknen har nämligen varit skönjbara under en lång tid. Västvärlden förlorar allt mer av sin konkurrenskraft i jämförelse med övriga världen. Och det är precis samma sak med Sverige: trots att vi har sämre skolresultat än på flera decennier, skenande sjukskrivningstal och höga löner är vi mer bortskämda än någonsin, och vi har kvar vår traditionella självbild av att vara störst, bäst och vackrast … Inget av detta smäller dock särskilt högt på en internationell och konkurrensutsatt marknad. Detta fattar många svenskar. Och när politikerna inte kan presentera några lösningar på problemet skapar det rädsla och protektionism. Just det som nu händer i USA.

4) En annan infallsvinkel på samma problem kan vara att våra politiker i allt högre grad tror sig kunna strunta i det så kallade samhällskontraktet. Alltså detta: de personer som är medborgare i ett land, och som med sitt arbete och sin skatt är med och finansierar landets välfärd, behöver få känna att de på något sätt blir belönade för detta. Här är det ju inte minst invandrarfrågan som blir känslig, och även i Trumps valkampanj vet vi att denna har spelat en central roll. Jag är absolut ingen sympatisör av förslaget med en mur mot Mexiko och liknande, men än en gång: vi måste förstå varför denna typ av förslag har fått en sådan attraktionskraft. När den politiska eliten tror sig kunna fatta beslut i den här typen av frågor utan en ärlig offentlig debatt kommer det till slut tillbaka i en ännu grövre form. Samma sak sker som bekant i stora delar av Europa.

5) Även moralfrågorna behöver tillerkännas en central plats i denna ekvation. Det faktum att Hillary Clinton i praktiken tycks vara öppen för abort ända fram till den 40:e veckan är naturligtvis ett rött skynke för en betydande grupp amerikaner. Ärligt talat borde det vara det även för majoriteten av oss svenskar – oavsett religiös övertygelse. Men det finns ännu mer här. Clinton har uttalat sitt reservationslösa stöd för den amerikanska organisationen Planned Parenthood (motsvarande RFSU) trots att det har visat sig att dessa ägnar sig åt handel med aborterade foster. I likhet med president Obama är hon vidare pådrivande i olika hbtq-frågor – däribland kravet på att skolor ska upplåta sina omklädningsrum till var och en som identifierar sig själv med sitt icke-biologiska kön, men utan att blanda in psykologisk eller medicinsk expertis. Obama är också den första president som har låtit regnbågsflaggan vaja över Vita huset. I en mening kan kanske detta låta som perifera frågor, men både de som uppskattar det och de som inte gör det vet att det har ett starkt symbolvärde. Därmed är det också effektiva medel för att polarisera ett land.

6) Och så perifert är det ju inte heller. Visserligen kan man säga att Hillary Clinton verkar företräda ett mer genomtänkt politiskt program än Donald Trump, men när de svenska journalisterna i SVT:s valvaka står och beklagar sig över Clintons förlust är det faktiskt inte detta som de nämner först – utan det som de beskriver som ett bakslag för abortfrågan och hbtq-frågorna. Det symptomatiska är alltså att det uppenbart finns en annan, men till stora delar dold, agenda: ”Vi talar inte så mycket om dessa saker, särskilt inte så laddade frågor som de extremt sena aborterna, men i praktiken är det dessa positioner som vi är mest måna om att flytta fram.” Just detta är vad de amerikanska gräsrötterna har fattat – och de har röstat därefter.

7) Kopplat till detta har vi ju även tillsättningen av domare till Högsta domstolen, och det faktum att den lagstiftande makten har blivit det mest effektiva bruket av ”våld” i den moderna politiska demokratin. Det är med lagstiftning man får saker gjort. Det är med lagstiftning som man flyttar fram sina positioner. Det är med lagstiftning som man tystar sina kritiker. Precis samma mönster gäller som bekant hemma i Sverige, och gärna då i ”mjuka” frågor som äktenskapslagstiftning, föräldraförsäkringar och rätt för homosexuella par att adoptera. Inga av dessa frågor har ju från början haft någon folklig majoritet bakom sig, men genom lagstiftningsvapnet tystar man effektivt munnen på alla som ”obstruerar”. Majoriteten av USA:s befolkning tycks vara trötta även på detta.

8) Slutligen kan nämnas att USA av tradition ändå är ganska republikanskt, och efter 8 år av demokratiskt styre – varav stora delar av tiden har varit politiskt dysfunktionella, inte minst på grund av låsningar i senaten – vill man helt enkelt ha förnyelse. Det var samma sak som skedde efter åtta år av alliansregering i Sverige, trots en erkänt skickligt genomförd ekonomisk politik.

Västvärlden skakar i sina grundvalar. Jag är själv inte särskilt road av Donald Trump i Vita huset. Jag hoppas på en republikansk expertregering med kompetenta ministrar, men bävar för Trump som förhandlare med politiska ledare i andra delar av världen. Men i grunden har vi ju trots allt fått en uppvisning i det annars som omhuldade fenomenet demokrati. Och framför allt: i en politisk elit som under lång tid har drivit sin agenda så hårt att de har skakat av sig majoriteten av sin egen befolkning. Av detta bör vi alla ta lärdom, även om det sitter hårt inne hos det svenska etablissemanget.

Ola Wong skrev i en krönika förra veckan om debatten som han har satt igång angående normkritik och politisk korrekthet i de svenska världskulturmuseerna. Han konstaterade att han hade fått betydligt färre hatmail än att han från början hade kalkylerat med, och att han i stället har fått en överväldigande postitiv respons från ”den bildade medelklassen”. Vanligt, tänkande folk, alltså. Men så konstaterar han: ”De som däremot verkar ha gått den tasmanska pungvargens öde till mötes är den bildade politikerklassen. … Mer än en månad efter att museidebatten startade är det bara en (!) riksdagspolitiker, Birgitta Ohlsson (L) som engagerat sig – trots att det är öppet mål.”

I klartext: Vanligt folk vill inte ha queerinspirerade experiment som överideologi på våra statliga museer – alltså det som Ola Wong har beskrivit i sina artiklar. Men politikerna tiger, för de är uppenbarligen köpta av just denna ideologi (och en hel del annat också). Så skapas politikerförakt – och så skapas klyftor även i det svenska samhället.

Frågan är alltså när vi ska sluta oja oss över USA, och i stället börja göra vår hemläxa här hemma i Sverige. Av de synliga tecknen att döma sitter det väldigt långt inne …

Stockholm Pride och alla människors lika värde

| 29 juni, 2016

Ebba Busch Thor ska gå i Stockholms pridetåg i sommar. För Aftonbladets reporter motiverar hon beslutet med orden: ”Jag gör det just för att stå upp för frihet, för alla människors lika värde, och för att alla ska kunna se att det finns en möjlighet att bygga ett gott liv här.”

Det finns mycket som man kan säga om detta, och mycket har redan blivit sagt – både i Världen idag och i andra tidningar. Men här och nu vill jag kommentera det som jag uppfattar som Busch Thors huvudmotivering, nämligen att stå upp för ”alla människors lika värde”.

Det är ju ytterst få människor som har någonting emot denna motivering som sådan. Särskilt för mig som kristen är det självklart att alla människor – oavsett kön, religion, sexuell läggning eller vad det nu är som skiljer oss åt – har samma okränkbara värde.

Frågan från min horisont är snarare om det verkligen är detta som Stockholm Pride borde förknippas med. Ett besök på hemsidan visar på ett ganska varierat utbud. Årets huvudfråga är ”Vem bestämmer?”, och här vill man aktualisera alltifrån ”Vem bestämmer i sängen?” till ”Vem bestämmer i samhället?” Man slår också ett slag för queertänkandets betoning av vars och ens rätt till självidentifiering med frågor som ”Vem könsbestämmer dig?” och ”Vad kan vi göra för att kunna ta plats allihop, på våra villkor?” Kanske en första ledtråd till vad man lägger in i det som KD:s partiordförande säger sig vilja manifestera?

På en annan del av sidan presenterar man det så kallade Kinkykvarteret som på ett särskilt sätt är ”ägnat åt fetisch/BDSM/läder-scenen” och som ska vara en ”arena att mötas, leka, diskutera, umgås, synas och ta plats”. Även här ges en definition av hur man från Pridefestivalen vill definiera sin syn på frihet och alla människors lika värde: ”Lämna dina rädslor och fördommar [sic] i entrén, och kom ihåg den gyllene regeln: ’YKINMKBYKIOK’ (Your kink is not my kink but your kink is OK). Respekt och kärlek är två av våra ledord.”

Nu har visserligen Busch Thor sagt att det inte är den här typen av inslag som hon vill promota med sitt deltagande i Stockholm Pride. Men eftersom det hon vill manifestera är just det som dessa inslag presenteras som ett uttryck för, blir det ändå ganska svårt att skilja de olika begreppsvärldarna åt. Jag menar, om ”frihet och alla människors lika värde” enligt Pridefestivalen kan beskrivas som ”Your kink is not my kink but your kink is OK”, hur ska vi som betraktare utifrån kunna veta att just Busch Thor, som går i samma parad som BDSM-folket, håller sig med en annan definition av dessa begrepp – om hon nu gör det? (BDSM står för Bondage & disciplin, Dominance & underkastelse samt Sadism & Masochism.)

Just relationen mellan hbtq-rörelsens krav och alla människors lika värde har för övrigt visat sig vara en svår nöt att knäcka, eftersom retoriken och verkligheten så ofta befinner sig på olika planeter. Bara för några veckor sedan kom till exempel ett domsutslag från Europeiska människorättsdomstolen som slog fast att det inte är diskriminering om en stat nekar par av samma kön att ingå äktenskap – något som annars brukar hävdas inte minst i samband med Pridefestivalerna.

Diskriminering föreligger bara när två sakligt sett likadana situationer får olika bemötande på grunder som inte kan bedömas som legitima. Och så är alltså inte fallet i exempelvis synen på äktenskapet. Om vi nu ska lita på den Europeiska människorättsdomstolen – och de borde ju trots allt ha koll. ”Frihet och alla människors lika värde” är helt enkelt inte detsamma som att alla tänkbara livsstilar och familjekonstellationer måste få samhällets aktiva stöd.

Summa summarum:

1) Det sätt som Stockholm Pride definierar, och propagerar för, frihet och alla människors lika värde saknar på väsentliga punkter stöd i internationell rätt.

2) När Ebba Busch Thor trots detta väljer att manifestera dessa värden genom att delta i Stockholm Pride, legitimerar hon ett synsätt som vare sig Europeiska människorättsdomstolen eller hennes eget parti ansluter sig till.

3) Problemet i samhället i stort är inte generellt att människor ifrågasätter ”frihet och alla människors lika värde” – även om det självklart finns tragiska undantag från detta. Den spänning som Stockholm Pride aktualiserar kan därför snarast beskrivas som att en betydande grupp – och säkerligen majoriteten av KD:s sympatisörer – inte köper hbtq-rörelsens definitioner av dessa och liknande begrepp. Frågan är då varför Ebba Busch Thor trots detta väljer att ta ställning för den senare?