Tagg: feminism

Några reflektioner utifrån Opinion live

| 26 augusti, 2016

Säsongens första program i serien Opinion live innehöll flera intressanta debatter. Det gav också en blixtbelysning av det svenska debattklimatet. Som vanligt var eftersmaken både tillfredsställelse och frustration.

Först ut var Janne Josefsson från SVT:s Uppdrag granskning och Erik Rosén från nättidningen Politism.se. Temat var Bokmässans beslut att porta den högerextrema tidningen Nya Tider. Det var intressant att höra Josefsson argumentera för behovet av en öppen debatt, och mot en allt smalare åsiktskorridor, eftersom han därmed bekräftar det som många av oss ”vanliga svenskar” upplever i fråga om media i stort. Rosén, å sin sida, argumenterade kraftfullt för att en sådan röst som Nya Tider inte borde få höras alls i ett sammanhang som Biblioteksmässan. Utan att försvara denna tidning som sådan tänker jag dock att det finns åtminstone tre allvarliga invändningar mot det som är Roséns hållning:

1) Om Nya Tiders innehåll var så grovt som Erik Rosén vill påskina, borde den rimligen ha blivit anmäld och dömd för detta. Men som Josefsson påpekade är så inte fallet.

2) Om Nya Tider ska portas, bör man i konsekvensens namn porta även de marxistiska utställare som i nuläget tillåts propagera för bland annat leninismen på mässans område. Även detta påpekades av Josefsson.

3) Det är en ödets ironi att själva temat för årets bokmässa är ”Yttrandefrihet”. Förutom att man från ledningens sida grovt säger emot sig själv väcker detta faktum frågor kring vad som kan vara nästa steg. För det är ju ingen hemlighet att begrepp som öppenhet, tolerans och alla människors lika värde i dag har fått en stark ideologisk slagsida. Det jag personligen fruktar är därför att vi står i början av en mycket större utrensning av vad som får sägas och göras i det offentliga rummet. Med tanke på vår kultur i stort finns det en uppenbar risk att detta kommer att drabba även oss kristna.

Näst på tur var tre kvinnor som skulle debattera det förbud mot burkini som har börjat tillämpas i ett antal franska städer: Sakine Madon, Carolin Dahlman och Sara Al Dalal. Utgångspunkten var den bisarra incidenten i Nice där ett antal poliser tvingade en ”allför påklädd” kvinna på stranden att ta av sig delar av sin badutstyrsel. Jag har stor förståelse för problemet med islamism i Frankrike, och känner även en stor ödmjukhet inför frågan om kvinnor i islam som upplever sig tvingande att bära kläder som de själva inte har valt. Men debatten mellan de tre kvinnorna avslöjar samtidigt ett antal påtagliga blinda fläckar. Två av dem nämner jag här:

1) Särskilt Carolin Dahlmans – som hade en uttalat feministisk utgångspunkt – visade en mycket liten förståelse för slöjans religiösa innebörd. Sara Al Dalal försökte gång på gång påpeka att det var högst frivilligt som hon bar sin egen slöja, men det var uppenbart att Dahlman hade svårt att ta hennes hållning på allvar.

2) Vidare förundras jag av den totala bristen på självkritik när det gäller den svenska kulturen i stort, med den starka press som i dag utövas just på unga kvinnor att visa ”mer” av sina kroppar än de egentligen skulle ha ett behov av. Detta inte minst genom badmodet, men framför allt genom den ständigt pågående mediala exploateringen av kvinnokroppen. Den psykiska ohälsan hos unga, frigjorda och sekulariserade svenska kvinnor är faktiskt betydligt sämre (!) än i många länder med en helt annan syn på dessa saker – och det stämmer trots allt till viss eftertanke. Vilket alltså inte betyder att jag propagerar för att man som kristen eller sekulär kvinna ska börja täcka sitt hår på det sätt som förr var brukligt. (Men det ska självklart vara tillåtet att göra det, något som än i dag förekommer inom vissa kristna grupperingar.)

Slutligen kom så den emotsedda debatten mellan ärkebiskop Antje Jackelén, prästen Annika Borg och författaren Marcus Birro. Temat var ”Mitt kors”-kampanjen, och debattlinjerna var till stora delar redan utritade. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om själva debatten. Det jag mest fastnade för var nämligen det som inte sas:

1) I alla fall för mig är det uppenbart att reaktionerna på Svenska kyrkans hantering av ”Mitt kors”-kampanjen måste ses mot en mycket bredare bakgrund. Kommunikationschefen Gunnar Sjöberg uttalade sig förstås extremt klumpigt i anslutning till detta, men själva laddningen i frågan kommer sig ju av att Svenska kyrkan under lång tid har valt att ducka i situationer där man i stället hade kunnat vara så mycket tydligare med sin kristna bekännelse. Om detta sades det dock ganska lite i Opinion live.

2) Antje Jackelén uppträdde ungefär som vi numera har vant oss vid, på sitt lite stela och korrekta sätt. Jag kan personligen förstå ganska mycket av det hon sa (och hon erkände faktiskt att Sjöberg hade uttryckt sig olyckligt), men jag förundras samtidigt av att hon inte bara kan sätta ord på det uppenbara: ”Jag förstår att ni reagerar på att det första ni möts av när ni lanserar en kampanj av detta slag är misstänksamhet. Jag vill be om förlåtelse för att vi på kyrkokansliet inte har förmått sända signalen att vi i grunden är väldigt glada för ert engagemang för förföljda kristna och för Jesu kors som är den kristna kyrkans främsta symbol. Men det som vår kommunikationschef ville få fram är att det också kan finnas en risk med en sådan här kampanj, och vi behöver hjälpas åt så att vi inte låter korset bli en symbol mot någon annan, något som under vissa perioder av kyrkans historia har varit fallet.”

3) När det gäller detta att korset har missbrukats så är det förstås ett faktum att detta är en möjlighet – även om jag nog inte är överens med Svenska kyrkans ledning om vilka situationer som detta rör sig om. Men som Erik Helmersson skrev i Dagens Nyheter för en tid sedan (och jag låter det bli sista ordet för den här gången):

”Själva tanken att bära kors i solidaritet ses av flera som en aggressiv och exkluderande handling, en markering mot muslimer i allmänhet. Jag har så svårt att se den typen av kritik riktas mot andra solidaritetsyttringar. Deltagande i kippavandringar, hijabupprop, Prideparaden, Black lives matter – allt detta betraktas av vettiga människor som legitima sätt att visa sympati för utsatta. Men när någon vill visa solidaritet med kristna ska det omedelbart misstänkliggöras, då ’ställs grupper mot varandra’, då finns säkert dolda motiv. Att se kristna, särskilt i Europa, som offer är fortfarande förtvivlat svårt för många tyckare.

Men att visa solidaritet med Jesustroende som förföljs av fanatiker är förstås inte att markera mot muslimer i allmänhet eller bedriva religionskrig. Det är heller inte att strunta i att fanatikernas offer ofta är muslimer. Tänk att detta ska behöva sägas.

Naturligtvis finns en risk att denna kampanj missbrukas. Det finns gott om muslimhatare där ute. Både de ansvariga och andra gör klokt i att markera kraftfullt så snart någon använder Mitt kors för att hetsa mot islam eller andra trosriktningar. Enstaka övergrepp förekommer, tyvärr. Men att döma ut hela kampanjen som ett sådant är obegripligt fördomsfullt.”

Intersektionalitetsteorin – ett viktigt verktyg för den nya intoleransen

| 28 juli, 2016

Ett uttryck som på senare tid har blivit högsta mode i den akademiska världen – och därmed också på Sveriges kultursidor – är intersektionalitet. Som så ofta annars kommer begreppet från vänster, och på Wikipedia definieras det så här:

Intersektionalitet är en feministisk sociologiskt kritisk teori och ett analytiskt hjälpmedel för att studera hur olika former av diskriminerande maktordningar samverkar i ett samhälle. … Den kan fungera som hjälpmedel eller begrepp, som inte strävar efter att rangordna identitetskonstruktioner utan efter att synliggöra hur olika maktordningar är sammanflätade på olika nivåer, såsom det politiska, det representationella, eller det strukturella. Ett intersektionellt perspektiv ställer frågor om hur makt och ojämlikhet vävs in i uppfattningen om identitetskategorier som kön/genus, sexualitet, ålder, klass, funktionalitet och etnicitet. Genom att hävda att det finns flera maktordningar som är beroende av varandra öppnar ett intersektionellt perspektiv för att upplösa gränser mellan olika sociala kategorier för att rikta uppmärksamheten på hur de samverkar.

Om vi kan sätta oss över det akademiska fikonspråket är det som beskrivs i sig inte något helt och hållet galet. Att olika faktorer kan samverka för att skapa hierarkier i ett samhälle – både positiva och negativa – är ju närmast en självklarhet. Därmed kan det inte heller vara fel att studera ett sådant fenomen.

Nej, det jag själv uppfattar som problemet uppstår i stället utifrån det faktum att intersektionalitetsteorin hämtar sitt tankegods från vänster, något som i sin tur innebär att den är sammangift med en helt annan teori – nämligen den marxistiska maktanalysen, som säger att det alltid är den grupp som befinner sig i underläge som förtjänar omgivningens stöd. Det var detta sätt att tänka som var den primära orsaken till att vänsterrörelsen vände Israel ryggen i samband med sexdagarskriget 1967. Fram till detta krig hade man betraktat det judiska folket som en utsatt minoritet – och därmed värd omvärldens sympati – men när Israel lyckades anfalla och besegra sina arabiska grannar förlorade man sin privilegierade status och blev över en natt omvandlad till ett av vänsterrörelsens hatobjekt. Enligt den marxistiska maktanalysen är det ju något helt och hållet otänkbart att heja på en vinnare. Det är detsamma som klassförräderi.

Vad händer nu när dessa båda tankesystem (intersektionalitetsteorin och den marxistiska maktanalysen) gifts samman? Här och nu tänker jag framför allt på två saker:

1) Alla frågor som har med sanningsanspråk, men också med exempelvis diskriminering, att göra analyseras utifrån vem det är som drabbas snarare än utifrån vad som i övrigt kan betecknas som logiskt eller korrekt.

2) Som minoritet får man automatiskt företräde i den offentliga debatten. ”Kränktast vinner” – och vem kan vara mer kränkt än en (förment förtryckt) minoritet?

Den amerikanske psykologprofessorn Jonathan Haidt förklarar i Svenska Dagbladet den 10 juli:

I egalitära samhällen tenderar det att uppstå hat mot de som uppfattas stå över andra, vilket kallas omvänd dominans-hierarki inom antropologin. Människor förenar sig och har ihjäl sådana personer. Du kan se det i bland annat den franska revolutionen och i Maos kulturrevolution. De med hög status är de onda, och de med låg status är de goda. Det är även vad som sker på amerikanska universitet nu. Det är samma psykologiska mekanism.

Och vidare:

Så det första du gör när du interagerar med människor är att du tar reda på vilken kategori de tillhör. Vit? Det är dåligt. Man? Det är dåligt. Heterosexuell? Det är dåligt. Det kallas intersektionalitet. Man adderar privilegiepoäng baserat på främst rastillhörighet, kön och sexuell läggning. I grunden är det en sorts rasism. Och en intellektuell cancer eftersom hela idén med universitet är att man ska lära sig bedöma varandras idéer och ord, inte vilka kategorier man tillhör.

I praktiken innebär detta några mycket nedslående saker. I alla fall för oss som försöker hålla fast vid ett antal bibliskt förankrade värderingar:

1) Talet om sanning förlorar sin relevans. Inte ens i akademins värld – som från början växte fram utifrån en kristen världsbild, med en hög syn på såväl bildning som sanning – är det självklart att man försöker belysa de frågor som studeras på något objektivt sätt. Det viktiga är i stället att göra en (marxistiskt färgad) maktanalys av en viss fråga, och att utifrån denna välja vad man faktiskt vill komma fram till – utifrån vilken specifik grupp man har ett intresse av att gynna. Särskilt tydligt är detta inom discipliner som genusvetenskap och feminism, men i dag gäller det betydande delar av det som brukar kallas humaniora.

2) Majoriteter får automatiskt en stämpel av att vara suspekta. Det ses helt enkelt inte som något önskvärt att i ett samhälle skapa förutsättningar för majoritetslinjer. I stället är det minoriteterna som regerar – och som automatiskt ses som ”de goda”. Konsekvensen blir ett samhälle i sönderfall, eftersom ett land där minoriteterna dikterar villkoren för majoriteten kommer att bära på allt större interna spänningar. Vad händer till exempel när den lilla gruppen transsexuella ska sätta agendan för en hel kulturs tänkande kring kön och identitet? Eller när en minoritet tillåts få ett sådant företräde till våra politikers öron att en oproportionerligt stor del av den gemensamma ekonomin behöver läggas på denna grupps intressen – med den nu aktuella frågan om diskrimineringslagen mot bristande tillgänglighet som exempel, där det talas om att denna kan komma att gälla även för sådana företag som har färre än tio anställda (något som skulle leda till samhällskostnader på uppemot 2,5 biljoner kronor).

3) Kristna och andra som kan sägas företräda en mer konservativ syn i moralfrågor blir automatiskt utdefinierade. Pseudonymen Ludwig von Krankheit reder ut begreppen gällande detta på hemsidan mises.se. Först sammanfattar han det tankegods som jag har redogjort för ovan:

Det svenska kränkningsindustriella komplexet grundas på den dialektisk-materialistiska föreställningen att all oenighet beror på klasskonflikter och intressemotsättningar. Den andra grundläggande föreställningen är att kränkningar inte nödvändigtvis handlar om hur individen blir behandlad, utan är uttryck för strukturellt förtryck av och mellan grupper. Ingen behöver egentligen ha behandlats illa. Det räcker med att avgöra grupptillhörighet och åberopa samtida eller historiska sociala skillnader.

För att nå framgång som kränkt måste man därför kunna göra gällande att man är ringaktad på grund av ’klass’ eller helt enkelt på grund av att man tillhör någon relativ minoritet. Sådana markörer är vanligen permanenta, och kan därför med fördel åberopas i ny och nedan. Marxismens solidaritetsklausuler träder omedelbart i kraft, eftersom det gäller att ta ’den svages’ parti, oavsett om denne har rätt eller inte.

Därefter redogör von Krankheit för vad han kallar för intersektionalitetens sten-sax-påse-spel:

Rent tekniskt är det lätt. Det är bara att läsa av kontrahenternas positioner i den intersektionella förtrycksmatrisen. Den som har ’lägre rang’ vinner. Till exempel slår självklart kvinna man, medan muslim slår sekulär, som i sin tur slår kristen. Även homosexuell slår kristen. Homosexuell är ungefär som sekulär, dock inte heterosexuell. Katolik är jämställd med pedofil och slås därför av allt.

Det säger sig självt att den som hamnar i botten av denna matris är tvungen att verka utifrån ett i grunden närmast hopplöst underläge – som alltså kommer sig av att man historiskt eller i modern tid har blivit uppfattad som privilegierad, och därmed inte (enligt intersektionalitetsteorin) har gjort sig förtjänt av sin omgivnings respekt.

Men detta öppnar också för ett antal svårhanterliga paradoxer. von Krankheit fortsätter:

Problemen börjar när man kombinerar kategorier, eftersom man samtidigt kan tillhöra mer än en kategori. Trots att sekulär utan vidare slår biskop, och Birgitta Ohlsson till och med slår Påven, så slår lesbisk biskop självklart sekulär man, i synnerhet om denne är humanist. Och muslimsk man slår sekulär kvinna, vilket sätter oförutsedda gränser för feminismen. … Enligt intersektionalismen råder dock dött lopp i frågan om hedersvåld, som det är rasistiskt att kritisera och inte feministiskt att inte kritisera. Man tvingas således välja mellan rasism eller antifeminism, vilket är ett ogiltigt drag. Då får hedersvåldet fortsätta utan att passera fängelse, och det blir omspel.

Jag förstår att detta blogginlägg kan uppfattas som lite väl svårgenomträngligt av vissa läsare. Men jag tror faktiskt att ovanstående analyser förser oss med ett antal nycklar till det debattklimat som i dag råder i det svenska samhället. Det är också en förklaring till en betydande del av den intolerans som griper omkring sig i Sverige i dag – och som vi som kristna har blivit allt vanligare offer för.

Psykologprofessorn Jonathan Haidt beskriver situationen som att ”den akademiska vänstern” i själva verkat har ”blivit galen”:

Inte bara med politisk korrekthet, utan också med nya idéer som kommer från feministiska och marxistiska teorier om privilegier och offerskap. Det är en extremt intolerant rörelse som inte tillåter åsikter som avviker från deras egna. I dagsläget är den politiska korrektheten sådan att idéer om privilegier och att bedöma folk efter deras hudfärg och kön sprider sig. Och detta står i direkt motsättning till fri forskning och en öppen debatt.

Annorlunda uttryckt: Åsiktskorridoren krymper. Och en av de grupper som drabbas hårdast råkar vara just kristna som har en konservativ syn på de frågor som debatteras i samhället i stort. Faktum är nämligen att man enligt intersektionalitetsteorin inte ens behöver lyssna på en sådan grupp. Särskilt inte om den börjar peka på sedan länge överspelade argument som ”sanning”, ”vetenskaplighet” och ”majoritetens bästa”.