Senaste inläggen

Just därför sker gruppvåldtäkter

| 20 april, 2015

”Bort med alla auktoriteter! Total frihet åt alla!” ropar hyperindividualismens språkrör. Men deras rop borde fastna i halsen i ljuset – eller ska vi kanske hellre säga: mörkret – av de sammanhang där den ideologin drivits till sin spets.

Debatten går just nu hög i USA efter årets vårlov, ”spring break”, som vanligtvis utspelas med party och fylla på landets turistorter. Normalt också med åtföljande negativa konsekvenser. I år tycks den amerikanska allmänheten till slut ha fått nog efter offentliggörandet av en filmad gruppvåldtäkt som ägde mitt på stranden, mitt på dagen, mitt bland andra festande ungdomar. Alla såg. Ingen ingrep.

Hur vidrigt detta fall än må vara, är det bara ett i en lång rad av liknande brott, förklarar den lokale polischefen i Florida. Utöver denna gruppvåldtäkt hade även annan brottslighet under årets vårlov ökat med flera hundra procent. USA tycks ha fått nog.

Brottet torde väcka avsky hos alla grupperingar: kvinnor och män, vänster och höger, politiskt korrekta och inkorrekta. Men det sätter också fingret på ett antal högriskfaktorer i vår samtid:

Frihet utan ansvar Att maximal frihet leder till lyckans land är lögn. Frihet utan moral och ansvar leder oss tvärtom rakt ner i avgrunden.

Avsaknad av civilkurage När en hel generation fostrats i övertygelsen att vi inte ska blanda oss i andras liv, är det svårt att plötsligt byta spår och gripa in, också när en medmänniska är i svår nöd.

Ohämmat alkoholintag Ingen borde bli förvånad över att sådant här sker på platser där spriten flödar. Alkohol och samvete får sällan plats i samma hjärna.

Sexualitet utan överlåtelse I en kultur som ständigt predikar att sex inte alls behöver höra ihop med överlåtelse har de traditionella gränserna suddats ut. Sexualiteten har inte längre den relationella ram av där individens integritet värnas.

När alla dessa fyra faktorer är uppfyllda torde knappast någon bli förvånad över att saker går riktigt snett. Nej, det är inte bara vissa detaljer som behöver fixas till. Vår kultur behöver förvandlas i grunden.

 

SVT manipulerar om palestinaerkännandet

| 19 april, 2015

I Konstitutionsutskottet, KU, granskades den 16 april regeringens och utrikesminister Margot Wallströms handläggning av hur Sverige i all hast erkände ”staten Palestina”. Utskottsförhöret skedde efter en anmälan från moderaten Ulrika Karlsson. Hon ville få klarhet i om utrikesministern brutit mot reglerna om hur viktiga utrikesärenden skall beredas.

KU blir allt viktigare  som granskare av regeringsmakten, med tanke på den historiskt sett svaga regering landet har sedan oktober 2014. Men KU blir också viktigt på ett annat och lite oförmodat sätt. Det är när de stora medierna sviker sin granskningsplikt, ensidigt sorterar sin  granskning efter en egen politisk agenda, eller tillrättalägger, alternativt avstår från att skildra ett politiskt skeende grundat på diffus värderingsskala. Då handlar det inte längre om journalistik, utan om manipulation.

Erkännandet av Palestina var en remarkabel händelse för svensk utrikespolitik. Det var ett medvetet och taktiskt beslut av den nytillträdda regeringen med starka israelfientliga inslag. (Wallström, Romson, Fridolin, Kaplan). Tillkännagivandet i regeringsdeklarationen upplevdes av många som en omogen tonårsprotest med inslag av retrolängtan till en fiktiv svensk utrikespolitisk med storhetstid i 70-talets vänstervåg och med Olof Palme som förebild. Kritiken blev hård från en majoritet av riksdagen, om än med lite olika nyanser och motiv. Wallströms och regeringens handlande kritiserades på goda grunder som förhastat och omoget. Utan tvekan var det dock en stor politisk händelse. Främst i Sverige.

När så frågan får sitt konstitutionella efterspel i KU är den minst lika glödhet. Wallströms fadäser och diplomatiska fiasko kring Saudiarabien spädde på hettan. Men vad händer då i medierna och främst i SVT?  Svaret är att i de två stora nyhetsprogrammen, Rapport och Aktuellt, finns inte ett ord, inte en bild från KU-förhören med Wallström. Händelsen som Wallström själv beskrev som stor både internationellt och nationellt var plötsligt en ”icke-nyhet”!  SVT Forum direktsände visserligen på förmiddagen, men för en liten publik. Det finns bara ett ord kvar för nyhetsredaktionernas  journalistiska prioritering: Manipulation av politiskt obekväm information.

Tills motsatsen ör bevisad kan den nyhetsvärdering som gjordes i SVT endast förklaras med en medveten vilja att mörka en politiskt opassande information. Metoden kritiseras ofta av SVT om det gäller Argentina, Ryssland eller Pakistan. Som jämförelse kan man fundera över hur viktigt SVT:s nyhetsredaktioner såg KU:s roll i samband med en annan märklig historia, Maud Olofssons vägran att infinna sig i utskottet om Vattenfalls affärer.

Wallströms palestinaagerande skulle tystas av politiska skäl. Olofssons agerande skulle exponeras i megawatt, av andra politiska skäl.

Slopad avdragsrätt en förlust för samhället

| 16 april, 2015

Regeringen framstår som alltmer konstig. I nästan alla frågor talar den med dubbla tungor. Det gäller frågor om arbete, som traineejobben. Det blev bara ”en tumme”. Den så föraktade Fas 3 är kvar, trots att kritiken glödde i valrörelsen. Orsaken: man visste inte hur alla skulle slussas vidare. Arbetande pensionärer skall beskattas, fast de behövs på marknaden. RUT och ROT skall bort på sikt, trots att de har gett tusentals nya (och vita) jobb, inte minst till kvinnor. Ungdomars introduktion på arbetsmarknaden skall prioriteras, säger finansministern, men ändå höjer hon tröskeln för arbetsgivarna att anställa genom att dubbla arbetsgivaravgiften. Det är något som inte går ihop med regeringens uttalade ambitioner och deras verkliga handlingar. Vem är det som styr? Och vad styr denna svaga regering?

I sitt budgetanförande i riksdagen talade Magdalena Andersson seriöst om att vi måste arbeta för att unga, främst flickor, inte hamnar i depressioner och utbrändhet. Något som ökat dramatiskt. Ändå toppar hon sin sveklista med en örfil mot de organisationer som samhället så väl behöver för att nå just dessa utsatta unga. Sveket är att just frivilligorganisationerna, genom rätten till visst skatteavdrag för sina gåvor, nu riskerar att förlora en kvarts miljon kronor i ekonomiska resurser. Så mycket har avdragsrätten inneburit. Den vill de röd-gröna nu slopa. Handlar det om ideologi eller okunnighet?

Magdalena Andersson talade också kluvet när hon ville värna om demensvården. När den påstådda miljarden synades av Jakob Forssmed (KD) blev det bara 68 miljoner kvar. Sanning och lögn, löften och svek, håller snart på att bli ett Orwell-syndrom i Löfvens regering. Det vill säga allt är tvärt om.

Avdragsrätten för gåvor är ingen stor budgetpost. Den kommer inte att debatteras i tv eller på ledarsidor. Däremot är det en fråga som betyder långt mer är antalet kronor i statsbudgeten visar. Frivillgorganisationerna vet. Kyrkorna vet. Kostnaderna för avdraget är bara en bråkdel av vinsten det innebär att tidigt hjälpa utsatta människor både här hemma och utomlands. Avdragsrätten skall inte slopas, den skall höjas.

Vad Martin Modéus egentligen säger

| 14 april, 2015

Det samtal om bibeltolkning och bibelsyn som under lång tid har förts inom de kristna kyrkorna har de senaste dagarna flyttat in också i rikspressen. Inte helt oväntat är det synen på homosexualitet som har hamnat i fokus. Vi är förstås många som skulle önska att man hellre hade talat om något mer centralt, men nu väljer vi ju inte den tid vi lever i och då är det dessvärre bara att gilla läget. Frågor som har med sex, relationer och äktenskap är ju också mycket viktiga – både för samhället i stort och för de individer som berörs av frågorna.

I måndags skrev biskop Martin Modéus ett inlägg på SvD Opinion där han gick till hårt angrepp mot 22 pingstpastorer som i fredags yttrade sig i dessa frågor i Dagen. Som präst och biskop har Modéus många förtjänster, och hans insändare innehåller gott om fina formuleringar om den kristna trons kärleksbudskap. Men bortom detta – vad är det egentligen som en av Svenska kyrkans främsta företrädare säger? Låt mig ge några exempel på vad jag själv menar är djupt problematiskt – för att inte säga ohederligt – i hans resonemang:

Det första är att Modéus talar om kärlek på ett sätt som gör att gränserna mellan Guds kärlek till oss, vår kärlek till Gud, vår kärlek till oss själva, till andra och till Guds skapelse och därtill vår erotiska kärlek flyter in i varandra. När han sedan drar ihop säcken med uttalandet att ”All kärlek kommer från Gud” blir det därför väldigt förvirrande. Att förmågan att älska kommer från Gud är ju uppenbart. Men menar verkligen biskopen att alla uttryck för denna kärlek är välsignade av Gud? Detta är i så fall något helt annat än den kristna kyrkan har lärt genom århundradena! Det finns också mängder av bibelord som tydligt talar om motsatsen.

Modéus har dock en lösning även på detta. Han skriver: ”för att förstå Bibelns budskap måste vi utgå från en helhetsuppfattning av kärleksbudskapet.” Här skulle jag gärna vilja ha kapitel och vers till stöd för biskopens tes. Olika kristna traditioner lyfter ju fram olika tolkningsnycklar till det bibliska dramat. Vissa lyfter fram Guds rike, andra förbundstanken, ytterligare några rättfärdiggörelse genom tro. I den mån Modéus har rätt i att det i själva verket är ”kärleksbudskapet” som är Bibelns centrum menar jag att detta behöver definieras utifrån Jesu offerdöd och lydnad för sin himmelske Fader (se Joh 15:10–14; Fil 2:5–8; 1 Joh 4:10 m fl). Men i motsats till detta skriver biskopen att vi kan strunta i de delar av Bibelns undervisning som inte rimmar med den kärleksvision som ”motiverar … oss att tänka inkluderande om mänsklig kärlek”. Värt att notera är att synden och människans uppror mot Gud över huvud taget inte nämns i Modéus text. Snarare ges intrycket att Guds kärlek är en enda stor bekräftelse av oss människor – oavsett hur vi väljer att leva våra liv.

Slutligen säger Modéus att ”kyrkan vaknat” i och med att man numera står ”på kärlekens sida”, konkret uttryckt genom att man har bejakat den könsneutrala äktenskapslagen. Med ”kyrkan” får man då förutsätta att han menar Svenska kyrkan, och även här visar sig ett djupt problematiskt synsätt på andra troende. Vad biskopen säger är ju i praktiken följande: Den katolska kyrkan har vare sig förstått Bibelns centrum eller definition av kärlek. Den ortodoxa kyrkofamiljen har vare sig förstått Bibelns centrum eller definition av kärlek. Den pingstkarismatiska rörelsen har vare sig förstått Bibelns centrum eller definition av kärlek. De flesta lutherska kyrkor runtom i världen har vare sig förstått Bibelns centrum eller definition av kärlek. Och så vidare.

Man kan kalla detta för mycket. Men i motsats till vad Modéus säkert skulle försäkra kan det knappast kallas vare sig kärleksfullt, ödmjukt eller med sanningen överensstämmande. Själv skulle jag – med sorg i hjärtat – kalla det för ett svek mot evangeliet.

Ett år efter skolflickornas bortrövande – finns det någon synd?

| 14 april, 2015

Idag är det ett år sedan 276 kristna skolflickor rövades bort av den muslimska terrororganisationen Boko Haram i Nigeria. En helt vanlig dag vändes i total förtvivlan för flickor och för anhöriga. Det är svårt för oss utomstående att föreställa oss den konstanta mardröm en förälder måste känna över det öde som drabbat deras döttrar. Ingen möjlighet att avsluta sorgen, bara en ständigt pågående ångest och undran över vad som hänt ens barn.

Många över världen har ropat på åtgärder för att få hem flickorna, men den bistra sanningen är nog dessvärre att insatsen betraktats som för stor för både regering och omvärld, och de har därför avstått från den massiva operation som krävs för att krossa Boko Haram och föra hem flickorna. Det troligaste är att dessa oskyldiga flickor utsatts för tvångskonvertering, med allt vad det innebär – alternativt ond, bråd död.

Amnesty har idag presenterat en rapport om Boko Harams härjningar i Nigeria under det senaste året. Rapporten bygger på vittnesmål från dem som lyckats fly. Inehållet är nästan outhärdligt att läsa. Det handlar om kidnappningar av flickor och kvinnor, tvångsäktenskap, slaveri, systematiska våldtäkter och bestialiskt dödande av barn och vuxna.

Boko Haram betyder ”Västerländsk utbildning är synd.” I vårt land som levt i fred i 200 år höjs tvärtom röster från det motsatta diket som förkunnar: ”Det finns ingen synd.” Båda dessa röster är falska. Båda rösterna river undan sanningen om verkliga moraliska värden. För om inga sådana värden finns är allt tillåtet – även Boko Harams härjningar.

Amnestyrapporten citerar en Boko Haram-krigare som frankt deklarerar: ”Vårt uppdrag är att skjuta, slakta och döda.” Känns inte den formuleringen märkligt bekant på något sätt? Nigerias kristna kämpar varje dag för att härda ut i förföljelsen och stå fasta i tron på Honom som bemötte dödens kultur med en motsatt, och förklarade: ”Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.”

Där ligger hela skillnaden. När ondskans krafter gör allt för att sprida död och förstörelse har vi som omvärld ett helt annat uppdrag – att verka för livet, känna med våra lidande medmänniskor, och ge dem vårt helgjutna stöd.

Hillary – en kandidat som splittrar USA

| 13 april, 2015
Tidigare utrikesministern  Hillary Rodham Clinton skrattar när hon under en kvinnokonferens i Boston i december förra året får frågan vad som skulle vara bra egenskaper hos en USA:s "Första Gentleman"  Foto: AP Photo/Elise Amendola/TT

Tidigare utrikesministern Hillary Rodham Clinton skrattar när hon under en kvinnokonferens i Boston i december förra året får frågan vad som skulle vara bra egenskaper hos en USA:s ”Första Gentleman” Foto: AP Photo/Elise Amendola/TT

Så har hon då officiellt tillkännagett sin ambition att bli USA:s nästa president. Ett mycket långt maratonlopp är inlett. Frågan är om hon insett hur hårt det kan bli, Hillary.

Ja, för Hillary Clinton tillhör de ytterst få personer i världen som kan omnämnas enbart med förnamn. Hon äger ett kändisskap som så kraftigt överträffar alla andra tänkbara kandidater att ingen annan demokratisk politiker ens brytt sig om att träda fram som tänkbar presidentkandidat. Ett så enormt överläge i celebritetsstatus är naturligtvis en styrka i en nationell valrörelse. Men denna fördel kan också vändas i sin motsats.

Under de kommande nitton månaderna kommer varje ord, varje gärning, varje mejl som Hillary producerat att granskas in i minsta detalj, med syftet att angripa hennes person och regeringsduglighet. Den senaste månadens debatt om hennes mejlanvändning som utrikesminister är bara en västanfläkt mot vad som komma skall.

Samtidigt har den gångna mejlskandalen gjort att den motvilja mot henne som funnits hos många väljare har ökat ytterligare. Det finns knappast någon politiker som väcker så starka känslor som Hillary. I senaste mätningen var det 47% av väljarna som gillade henne. Men samtidigt var det 46% som tydligt ogillade henne. Redan nu är flera kampanjorganisationer i full gång med arbetet att öka den siffran. Ni kan räkna med att de nu kommer att ytterligare förstärka sina insatser.

Hillary Clinton samlar på sin sida många av USA:s starkaste liberala krafter, och det är högst troligt att dessa som motkraft kommer att mobilisera minst lika aggressiva kampanjer mot varje tänkbar kandidat från den republikanska sidan.

För den som vill bli den fria världens ledare är det en fördel om man äger förmågan att ena världens länder runt sig. I det läget är det naturligtvis bättre att ha ett enat än ett djupt splittrat land bakom sig. Säga vad man vill om Hillary Clinton – men den känsla hon väcker är i alla fall inte ljumhet. Det kommande nitton månaderna kommer att bli en skoningslös batalj. Och den kommer knappast att bli vacker.

Dags att påminna om det där med tolerans?

| 9 april, 2015

Påskveckan var intressant på flera sätt. Först och främst, naturligtvis, för att vi på nytt fick fira några av de största händelser som har utspelat sig under mänsklighetens historia. Men för mig också för att Nätverket för Samlevnad och sexualitet kom att få två olika debattinlägg publicerade, ett i Expressen och ett på SvD Opinion.

Den förra artikeln har redan blivit omnämnd på Världen idags hemsida. Den bärande tesen i den senare var att de senaste årens genuspolitik skapar problem för integrationen av invandrare i det svenska samhället. Exemplen togs från likabehandlingsarbetet i våra svenska förskolor och från sex- och samlevnadsundervisningen för nyanlända. I båda fallen med ganska svårsmälta ingredienser för majoriteten av dem som kommer till Sverige från exempelvis Syrien, Irak och Somalia.

Att ett sådant inlägg skulle väcka reaktioner är förstås inget att förvånas över. Men trots det kan jag förundras över vissa av de inlägg jag har fått på twitter och i bloggar. Som exempel verkar det hos stora delar av befolkningen vara så självklart att Sverige är ett föredöme i alla former av frihetsfrågor, att man tror att de flesta invandrare söker sig till Sverige på grund av vår liberala syn på sexualitet. En uppfattning som torde ligga ganska långt ifrån verkligheten.

På twitter fick jag också några intressanta hälsningar. Eller vad sägs om följande: ”Antingen förhåller sig samhället positivt till HBT-personer eller inte. Finns liksom inget mellanting.” Och: ”Jo, vi måste nog ’trycka på med hela värdepaketet på en gång’ så att invandrare lär sig innehållet från början.”

Av dessa och liknande kommentarer noterar jag tre saker:

1) Utgångspunkten är att Sverige självklart har rätt, och att resten av världen ännu inte har förstått detta.

2) Att av kommunikativa skäl, eller av ren respekt, tala om kulturellt laddade saker lite pö om pö uppfattas som ett svek mot de egna övertygelserna (som ju enligt punkt 1 är de enda rätta).

3) Det är allt eller inget som gäller. Ska man vara svensk måste man omfatta de värderingar som drivs av exempelvis JämO, DO och HomO. Till exempel att i förskolan ”se till att homo- och bisexualitet blir en lika självklar och integrerad del i verksamheten som heterosexuella normer och förebilder är idag”.

Det perspektiv jag saknar i allt detta är det i dag så omhuldade ordet tolerans. Tolerans betyder ju inte att alla måste tycka lika. Inte heller betyder det att andra ska indoktrineras till att tycka ”rätt”. Nej, tolerans betyder att det faktiskt är helt OK att kalla sig svensk utan att behöva köpa hela paketet i den nuvarande svenska sexualmodellen. Något att tänka på nästa gång som detta ord figurerar i debatten!

Nu lanserar vi Opinionsbloggen!

| 9 april, 2015

På Världen idag ser vi ett tydligt behov av att intensifiera opinionsbildningen. Många människor – både kristna och andra – söker efter vägledning i de frågor som möter dem i det aldrig sinande nyhetsflödet. Behovet av en tydlig kristen röst har kanske aldrig varit större.

Därför lanserar vi i dag vår opinionsblogg. Här kommer vi kunna kommentera fler saker än tidigare, med ännu högre frekvens. Aktuella kommentarer och analyser till det som sker, ur ett kristet perspektiv, helt enkelt.

En tydlig kristen opinionsbildning, byggd på saklighet och med en respektfull ton, är vad vi önskar att Världen idag ska kännetecknas av. Vi vill stå upp för kristna värderingar mitt i samhällsdebatten, även när inte omgivningen gör det. Inte på ett sensationslystet sätt, för det orsakar mer problem än vad det skapar nytta.

Vår längtan är att, i stort behov av Guds nåd, vara en profetisk röst i samhällsdebatten. Det finns beprövade kristna värderingar, som har visat sig hålla över tid och genom diverse nyckfulla samhällsprojekt. Vi vill peka på de kristna värderingarna, förklara behovet av dem och utmana allehanda konkurrerande idéströmningar.

En rad olika skribenter – både egna och gästskribenter – kommer att medverka och vi kommer tillsammans bidra till att göra den kristna rösten starkare. Med både tydlighet, saklighet och värme.

Så häng gärna med oss här på opinionsbloggen och sprid inläggen i sociala medier. Vi kommer inte ha någon möjlighet att hantera kommentarer här på bloggen, varför vi inte har någon kommentarsfunktion igång. Men kommentarer och diskussioner kommer förstås leva vidare i de sociala medierna och sprida sig långt bortom vår tidnings domäner.

Till att börja med kan du läsa en kommentar från Olof Edsinger, som gör en analys av begreppet tolerans i anslutning till debatten om ett nytt material för sexualundervisningen. Väl värd att läsa!

Du kan också ta del av ett inlägg av Lennart Sacrédeus, som kommentarer massakern i Kenya på Skärtorsdagen och beskriver det kristna svaret på den. Intressant reflexion!

Vi har förstås bara börjat, men nu ökar vi trycket i opinionen!

Skärtorsdagsmassakern på Kenyas kristna ges ett kristligt svar

| 9 april, 2015

Den ohyggligt blodiga Skärtorsdagsmassakern i provinsstaden Garissa i nordöstra Kenya riktades selektivt.  

Terroristernas utstuderade och grymma mål bestod entydigt i att avrätta så många som möjligt av en viss målgrupp: helt oskyldiga och värnlösa troende kristna.  

På samma sätt som de våldsbejakande islamistiska terroristerna i Paris och Köpenhamn tidigare i år i sina attentat valde ut offer utifrån deras förment ”otrogna” Gudstro – i de fallen den mosaiska bekännelsen – skedde detta nu igen, dock med skillnaden att kristna utgjorde offren.

Just därför att desa unga studenter bar i i sitt hjärta tron på Jesus Kristus som Guds Son, frälsare, vän och förebild, sköts de på fläcken.

Muslimska studenter skonades i regel, detta efter att ha kunnat påvisa sin religionstillhörighet och tro på Muhammed som den sanne profeten genom att recitera en muslimsk bön.

Vid hundra tillfällen de senaste fyra åren har den islamistiska jihadistterrorgruppen al-Shabaab, med bas i Somalia, slagit till inne i grannlandet Kenya. Särskilt har kyrkor, under pågående gudstjänster, och kristna i allmänhet fått tjäna som mål för deras mordattacker. Nu skedde det alltså ytterligare en gång, blodigare än någonsin.

Trots dessa hemska erfarenheter kunde Skärtorsdagsmassakern på Garissa-universitetet pågå under elva timmar. Så obegripligt lång tid tog tog det  de – på uppenbara grunder ifrågasatta – kenyanska säkerhetsstrykorna att hejda massdödandet av kristna.

Ingen behöver missta sig på att Skärtorsdagsmassakern långsiktiga mål från al-Shabaab är skapa ett totalt sönderfall av det kenyanska samhället.

Ytterst syftar den ondskefulla jihadistterrorgrupen till att skapa  split och söndring, hat och våldsamma motsättningar i landet – och säkert långsiktigt i än större geografiska cirklar – mellan, primärt, människor av olika Gudstro samt, sekundärt, olika etnicitet.

För att skapa värdighet och bevara det kristna framtidshoppet och tron på uppståndelsen sjöng en liten kör utanför bårhuset, den plats dit otaliga sörjande sökt sig för att identifiera sina nära och kära efter att ha genomlidit upplevelsen av att se totalt sönderskjutna och vanställda döda kroppar.

Den enkla körens närvaro tillsammans med de kenyanska kyrkoledarnas och många lekmäns besked – om att vi kristna tänker inte låta oss provoceras till motsättningar och våld baserade på trostillhörighet – utgör omistliga beståndsdelar i det unikt kristliga svaret, med Jesus Kristus som förebild, på den helt oförsvarliga Skärtorsdagsmassakern.