Senaste inläggen

Motmedlet mot Front National

| 9 december, 2015

Resultatet i första omgången av det franska regionvalet har för många kommit som en chock. Front National, som i hela sex av de tretton regionerna framröstades till största politiska parti, har slagit mynt både av den främlingsfientlighet och av den nationalism som griper omkring sig i det franska samhället. I flera fall har man därtill använt sig av en djupt ohederlig retorik, som målar upp scenarier som för de flesta utomstående ter sig fullständigt orealistiska. Ingen kristen människa borde därför kunna glädjas åt Front Nationals framgångar.

Samtidigt illustrerar valresultatet ett antal akuta problem i den europeiska politiken. Vissa av dessa, till exempel den vacklande ekonomin och den allt tuffare arbetsmarknaden, är förstås svåra att presentera några enkla eller självklara lösningar på. Om dessa hade funnits hade de nog varit kända vid det här laget.

Men det finns också andra problem, som mer ligger på ett kommunikativt eller kulturellt plan. Jag tänker då på sådant som:

  • Rädslan att presentera verkligheten sådan den verkligen ser ut. Inte minst gäller detta den i dag så infekterade invandringsfrågan, där såväl praktiska som ekonomiska utmaningar har tonats ned av de etablerade partierna – med följden att många har dragit slutsatsen att det är bättre att vända sig till partier som i stället förstorar dessa utmaningar. På båda sidor kan man alltså säga att det är flosklerna snarare än den verklighetsbaserade analysen som regerar. Situationen i Frankrike är bara ett av många exempel på detta.
  • Politikerna har – ibland av rädsla, ibland av ideologiska låsningar – saknat förmåga att presentera lösningar på de frågor som gräsrötterna upplever som samhällets mest brännande problem. Särskilt är det socialdemokraterna som har betalat priset för detta, eftersom dessa i många länder har gått från att vara statsbärande till att bli ett parti som alla andra. Och inte heller här är Frankrike något isolerat exempel – precis samma sak kan sägas om det politiska klimatet i Sverige.
  • En stor del av politiken har saknat förankring i de breda befolkningslagren. I stället har man överlämnat utformandet av denna till en politisk elit. Inte minst märks detta i europapolitiken, med resultatet från förra veckans danska folkomröstning som ett färskt exempel.

Förtigande av fakta, ideologiska låsningar och bristande förankring bland gräsrötterna, alltså. Och säkert ett stort antal andra parametrar. Om denna analys är korrekt måste rimligen motmedlet mot Front National och deras likar vara: ett ärligt redovisande av fakta, ett prestigelöst prövande av nya lösningar och en god förankring hos de människor som förväntas gå till valurnorna på valdagen.

Sist men inte minst behöver vi politiker som bärs av, och därmed också kan förmedla, ett hopp. Kanske är det detta vi framför allt behöver be om som kristna: Ett hopp som, utan att tumma vare sig på sanningen eller realismen, kan ge en välgrundad tro på att det finns en framtid för det europeiska samhället – i all dess mångfald, och med alla de utmaningar som vi tillsammans måste tackla.

Risken är annars att vi både i Frankrike och på annat håll får se Marie LePen och hennes likar på presidentposterna framöver. Må Gud bevara oss från detta!

KG Hammar vänder skuldfrågan uppochner

| 4 december, 2015

Frågan om skuld och ansvar är enkel för den som redan på förhand har avgjort vem som är roten till allt ont i världen. När chocken efter terrordåden i Paris nu lagt sig har flera opinionsbildare tagit tillfället att av politiska skäl skjuta över skulden för massmorden på andra än terroristerna själva. Gårdagskvällens Debatt i SVT utgjorde ett av de tydligare och mer förskräckande exemplen.

KG Hammar gjorde sig både före och under sin tid som ärkebiskop känd för att torgföra en tydlig vänsterprofil. I gårdagens debatt om hur omvärlden bäst ska hantera och besegra ISIS lade sig Hammar vinn om att hela tiden försöka föra bort diskussionen från sakfrågan. Istället försökte han återkommande lägga skulden på USA, dess presidenter och andra makthavare i västvärlden, snarare än på mördarna själva.

Detta är djupt problematiskt, dels för att det förringar ett pågående brott mot mänskligheten, och dels för att det indirekt diskvalificerar förövarnas moraliska förmåga att hantera sin frustration på annat sätt än att begå terrorbrott. Men Hammars resonemang blir också problematiskt genom att det vänder uppochner på de historiska orsaksförklaringarna.

Det var inte president Bush jr:s fel att terrorister kapade plan och flög in i hus den 11 september. Det var varken Churchills eller de Gaulles fel att Hitler invaderade sina grannländer. Även dessa historiska förövare kan ha drivits av en mer eller mindre motiverad revanschlystnad, men det förringar självfallet inte deras moraliska ansvar och skuld.

Nyckelfrasen från Hammar i debatten löd: ”Det börjar med korstågen”. Detta är naturligtvis historiskt nonsens. Korstågen började inte användas i den muslimska retoriken förrän i början av 1900-talet. De inleddes inte heller i ett vakuum, utan sprang ur ett desperat rop på hjälp mot de muslimska trupper som under 500 år hade invaderat och underkuvat kristna områden, och där förtrycket och våldshandlingarna från den muslimska sidan nu börjat bli så allvarliga att de drabbade begärde militärt stöd från Europa för att inte den kristna kulturen helt skulle utplånas.

Självfallet begicks moraliska fel också under korstågen, precis som under alla andra krig. Men att av politiska skäl dra fram åttahundra år gamla väpnade konflikter som skäl att inte stå upp för de kristna som idag lider den värsta form av förföljelse är inte bara historiskt okunnigt. Det är moraliskt förkastligt. Skäms, KG Hammar.

Normkritik och transsexualism – ett komplicerat ”frihetsprojekt”

| 3 december, 2015

Vissa perioder brukar beskrivas som nyhetstorka. Den här hösten har situationen varit den motsatta: nyhetsexplosion. Det har ständigt kommit nya och angelägna nyheter att rapportera om.

Om detta är inte mycket att säga. Men ett problem är samtidigt att många andra viktiga frågor riskerar att hamna i medieskugga. En sådan är det gigantiska sociala experiment som just nu pågår i skolans och förskolans värld, som brukar beskrivas som ”normkritisk pedagogik” och som jag vid flera tillfällen har kommenterat här på bloggen.

Låt mig ta två aktuella exempel. På Sveriges Elevråds kongress i Trollhättan för ett par veckor sedan fattade man beslut om vilken skolpolitisk fokusfråga man ska ägna mest resurser på under de närmaste två åren. Beslutet föll på ”en normkritisk sex- och samlevnadsundervisning”. Därmed sällar man sig också till sina ”syskon” bland de fackligt organiserade lärarstudenterna, som tidigare i år har gått ut med riktlinjer för hur man ska kunna främja det normkritiska arbetet i skolan. Bland annat med förslag om att sluta använda begrepp som ”killar” och ”tjejer” i klassrummet och med uttalanden som att ”Oavsett kurs eller ämne bör därför ett normkritiskt förhållningssätt genomsyra lärarutbildningen och normkritisk pedagogik läras ut.”

Mitt andra exempel kommer från den statliga myndigheten Forum för levande historia, som i oktober lanserade ett nytt skolmaterial med titeln HBTQ, normer och makt. I materialet får eleverna stifta bekantskap med diverse personer som under det senaste århundradet har ”stått upp mot lagar och normer som har begränsat”. Fokus ligger på frågor som har med homo- och transsexualitet att göra, och en av dem som hyllas är RFSL Ungdoms tidigare ordförande Alexander Fredunger, som bland annat beskriver sin resa från ”vanlig” homosexuell till ”intergender” – alltså en form av transperson. Med ohöljd entusiasm skildrar den statliga myndigheten hur Alex (som numera heter, eftersom hen uppfattar det som mer könsneutralt) blev en symbol för ”det unga, det nya och det radikala”. Som Fredunger själv konstaterar: ”Jag blev ganska snabbt en av frontfigurerna för intergender.” Utifrån detta förväntas skoleleverna diskutera vad som finns att lära av Fredungers exempel, däribland frågan om vilka strategier som ”kan användas för att förändra normer och lagar kring hbtq-frågor i Sverige”.

Den som vill gå på djupet i den normkritiska pedagogiken kan kolla in min rapport När minoriteteten tar majoriteten som gisslan. Men låt mig här bara få kommentera något om detta med trans. Så som dagens offentliga samtal har utvecklats används förekomsten av transsexualism som ett centralt argument för att luckra upp våra könsnormer i stort. De normkritiska ideologerna för vad som i praktiken måste kallas för ett krig inte minst mot heteronormen och tvåkönsnormen. Men mot denna bakgrund är det samtidigt intressanta att själva diagnosen ”transsexualism” faktiskt är extremt ovanlig. Utslaget på hela populationen handlar det om 1 pojke på 10 000 och 1 flicka på 30 000, och under perioden 1972–2002 var det bara i snitt drygt 20 personer som ansökte om ”fastställelse av könstillhörighet” i den svenska vården.

På senare tid är det dock något som har hänt. 2010 var det tre gånger så många som ansökte om behandling för transsexualism, och 2015 hade siffran ökat med ytterligare 300 procent! Det är svårt att frigöra sig från tanken att det går trender också när det gäller detta, och i medicinalhistorien finns det gott om exempel på diagnoser som under en period har varit vanliga men som i slutändan har visat sig vara helt eller delvis irrelevanta (t ex ”hysteri” kring förra sekelskiftet och ”amalgam-allergi” på 90-talet).

Till saken hör vidare att mellan 70 och 80 procent (!) av de personer som kommer så långt som till en fullskalig behandling för transsexualism avbryter innan de kommer till det sista och avgörande steget: könsoperationen. På flera håll, däribland Johns Hopkins-sjukhuset i Baltimore, USA, har man faktiskt helt upphört med denna typ av ingrepp, och där är argumentet att de inte nämnvärt har lyckats förbättra patienternas psykiska hälsa. Som exempel är det 20 gånger högre självmordsfrekvens bland opererade transsexuella som bland amerikaner i gemen!

Självklart kan man dra olika slutsatser av dessa fakta, men en uppenbar sådan måste väl ändå vara att bilden av dessa fenomen är betydligt mer komplex än vad som i dag ofta görs gällande. En tidigare psykiatriprofessor vid Johns Hopkins-sjukhuset uttrycker det så här: ”policymakare och media gör vare sig transpersonerna eller befolkningen i stort någon tjänst genom att behandla deras förvirring som en rättighet att försvara snarare än en mental störning som behöver förståelse, behandling och förekommande åtgärder.”

Diskussionen om dessa saker lär fortsätta. Men att bara beskriva normaliseringen av hbtq och avköningen av det offentliga rummet som ett ”frihetsprojekt” låter sig knappast göras.

Kristen tro kontra snällism

| 13 november, 2015

I dagens tidning har jag en krönika på temat ”Är den kristna tron regeringsduglig?” I detta inlägg vill jag fördjupa några av mina reflektioner angående detta.

Till och från har jag i Sverige mött attityder som kan tolkas som att kristen tro är detsamma som ”snällism”. Alltså: att vi som kristna ska ställa lite mindre krav, vara lite mer flata, ha lite mer av låt-gå-mentalitet än det stora flertalet. Många personer som har denna hållning betraktar den som en konsekvens av Nya testamentets nådesbudskap – att kyrkans kallelse till nåd och barmhärtighet betyder att vi även i övrigt ska se mellan fingrarna med den typ av principer som har med gränsdragningar, ansvarstagande och konsekvensanalys att göra.

Som så ofta annars kan det här fenomenet betraktas som en spegelbild av vårt samhälle i stort. I en ledare i Expressen skriver Anna Dahlberg att alla människor i dag tycks vilja ”vara på de godas sida – de som är säkra på att några målkonflikter inte existerar, att begränsningar är till för att sprängas och att allt ytterst är en fråga om människosyn. Den som kommer dragande med budgetar och andra begränsande perspektiv får genast höra att hen ’ställer grupp mot grupp’ och saknar känsla för människovärdet.”

Dahlbergs egen invändning mot denna attityd lyder: ”Politik kan beskrivas som ett spänningsfält mellan idealism och realism. Å ena sidan har vi drömmarna och idealen om hur vi bygger en bättre värld. Å den andra har vi krassa hänsyn som budgetar som måste hållas och annat som lägger hämsko på det möjligas konst. Politiken mår som bäst när dessa båda synsätt är i någorlunda balans.”

Frågan är dock om det inte är det första av dessa citat som i många fall har blivit kyrkans hållning. Att det finns en attityd av att vi som kristna alltid borde representera ”idealisterna” – de som aldrig säger nej, de som inte ställer några krav, de som sätter sin tilltro till varje människas inneboende godhet.

Om så är fallet, tror jag att vi är ute på tunn is. Rent konkret menar jag att det är en hållning som är långt ifrån självklar utifrån Bibelns texter. ”Den som inte vill arbeta ska inte heller äta”, skriver Paulus i vad som måste betraktas som en ganska krass form av realpolitik (2 Thess 3:10). Och i Gamla testamentet får vi veta att alla former av särbehandling strider med den helige Gudens principer – positiv såväl som negativ. Eller med Moselagens ord: ”Du får inte vara partisk för den fattige i hans rättssak” (2 Mos 23:3).

Ett annat exempel kan vara Bibelns syn på brott och straff. Genom åren har jag noterat att en hel del svenskar tar för givet att en kristen hållning i dessa frågor måste innebära mildast tänkbara påföljd. En hållning som vandrar hand i hand också med en utbredd oförmåga att förstå och uppskatta såväl Gamla som Nya testamentets domstexter.

Generellt i Bibeln är det dock så att domen – Guds dom, men också de som fälls i våra civila domstolar – ska ses som ett uttryck för vårt inneboende värde som människor. Att det faktiskt är en konsekvens av att vi är skapade till Guds avbilder att vi behöver stå till svars för våra brott. Allt annat vore en degradering av vårt människovärde.

Följaktligen kan det inte vara självklart att en kristen hållning skulle vara att i alla lägen yrka på mildare domar. En alltför släpphänt påföljd riskerar nämligen att bli detsamma som ett nedvärderande av individens personliga ansvar – vilket i sin tur är ett nedvärderande av hans eller hennes värde.

Även här ser vi alltså att vi inte kan sätta likhetstecken mellan ett kristet förhållningssätt och en allmän snällism, eller att betrakta människor som offer för olyckliga omständigheter. Det må vara en sliten slogan, men att ställa krav är faktiskt att bry sig. Det är därför som vi gång på gång kan läsa i Bibeln att Gud själv bryr sig om vad vi gör av våra liv – hur vi förvaltar våra talenter och pund (se Matt 25:14–30 och Luk 19:11–27).

Nåden ligger i hjärtat av det kristna budskapet, och som lärjungar till Jesus har vi alla fått kallelsen att vända andra kinden till (se Matt 5:39). Detta gör att vi så långt som det är möjligt bör försöka ge våra medmänniskor en andra chans. Men att oreflekterat föra över Bergspredikans principer på ett lands politiska och juridiska system behöver därmed inte ses som någon särskilt kristen hållning. ”Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa”, skriver Paulus. ”Men gör du det onda ska du vara rädd, för överheten bär inte svärdet utan orsak. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda” (Rom 13:4). Gud själv sanktionerar alltså det faktum att brott måste följas av straff, att rättigheter måste gå hand i hand med skyldigheter.

Som Guds folk i den här världen är vi kallade att visa andra människor barmhärtighet. Men kristen tro kan fördenskull inte likställas med dumsnällhet. Oavsett om det handlar om invandringen, tiggeriet, socialförsäkringssystemet, terroristbekämpningen eller olika former av straffpåföljder behöver vi i stället ha en hård panna, samtidigt som vi bevarar våra hjärtan mjuka.

Annorlunda uttryckt: Även som kristna kommer vi att behöva dra upp gränser. Vi kommer att behöva säga nej. Och det finns inget som kan betecknas som ”okristet” i detta. ”Okristet” blir det först när vi förhärdar våra egna hjärtan.

Eller för att återknyta till Anna Dahlbergs ledartext: ”Vi måste hitta ett sätt att prata om det svåra, utan ständiga moraliska glidtacklingar och utan att låta hatarna ställa sig i vägen. För om det bara hade varit drömmar som behövdes för att lösa besvärliga samhällsproblem hade Sverige för länge sedan bockat av samtliga.”

Normupplösning i Sveriges skola och förskola

| 12 november, 2015

I dag har jag och Johan Semby en debattartikel på SVT Opinion där vi presenterar NfS senaste rapport ”När minoriteten tar majoriteten som gisslan”. NfS står för Nätverket för samlevnad och sexualitet, och dagens rapport är vår andra i ordningen.

Som rapportförfattare måste jag säga att jag är omskakad av vad jag har funnit. Det jag undersöker är nämligen ett gigantiskt socialt experiment som just nu pågår och som går under beteckningen ”normkritisk pedagogik”. De senaste åren har detta lanserats på bred front av RFSL, RFSU och ett antal statliga myndigheter – däribland Skolverket, DO, Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor, Forum för Levande Historia och Folkhälsomyndigheten.

Stora delar av sin inspiration hämtar normkritiken från queer-rörelsen. Det man vänder sig emot är inte bara heteronormativiteten, utan normbildning som sådan. Allt tal om ”normalt” och ”onormalt” ifrågasätts, och inte minst den så kallade tvåkönsnormen hamnar konstant i skottgluggen – alltså tanken på att mänskligheten i huvudsak kan delas in i två olika kön.

Eftersom denna norm är så djupt rotad i befolkningen i stort har det blivit viktigt att implementera idéerna redan på förskolenivå. Som exempel kan vi i Lika rättigheter i förskolan (DO 2015) ta del av tips på hur man som pedagog kan undvika att ”upprätthålla och befästa tvåkönsnormen” bland barnen. Till förslagen hör sådant som att se till ”att det finns könsneutrala toaletter så att barnen inte måste välja mellan flick- och pojktoaletten”.

Frågan är vad detta sociala experiment får för konsekvenser. Vad leder det till när könet ses som en illegitim biologisk och social kategori? När queerrörelsen sätter agendan verkar det helt enkelt uppstå en ny form av förtryck, där minoriteten tar majoriteten som gisslan. När tolerans definieras som förtryckande blir majoriteten fråntagen rätten till sitt biologiska kön.

Från NfS sida är hållningen klar: utvecklingen i dessa frågor går i en helt orimlig riktning. Är Sveriges föräldrar verkligen okej med att deras barn används som försökskaniner i ett socialt experiment som saknar motstycke i västvärlden i stort? Det måste bli sans och reson i den könspolitiska debatten!

Överflöd av älskarinnor vittnar om moralisk brist

| 6 november, 2015

Kina har under de senaste två decennierna genomgått en enorm men också paradoxal omvandling. Landet är fortfarande en kommunistisk diktatur, men är samtidigt en av världens mest aggressiva kapitalistiska ekonomier. Kina har alltjämt ateismen som grundfilosofi, men samtidigt har religionen – allra främst den kristna tron – gått starkt framåt. Landet vilar på en flera tusen år lång konfuciansk kultur där traditioner och familjen är viktiga byggstenar. Samtidigt tycks allt fler unga kineser hänge sig åt en individualistisk syn på relationer.

Tidskriften TIME har i senaste numret ett reportage om trenden där välbärgade kinesiska män håller sig med minst en, ibland flera älskarinnor vid sidan om sin ordinarie familj. Både mannen och älskarinnan söker något: mannen söker ett erotiskt äventyr och den (ofta avsevärt yngre och fattigare) kvinnan söker tillgång till en ekonomisk välbärgad tillvaro som hon annars saknar.

När Kina numera har släppt mycket av sin traditionella kultur och numera trängs i brytpunkten mellan de två gudlösa systemen kommunism och materialism blir det här oskrivna otrohetskontraktet ett inslag som många inte ser som speciellt problematiskt. ”När du väl är rik och mäktig blir en ung och vacker älskarinna den ultimata statussymbolen”, förklarar en kinakännare.

Det här fenomenet har dock blivit problematiskt i landet, inte främst privatmoraliskt, utan nationalekonomiskt. Många högt uppsatta kineser har fällts för korruptionsbrott, och för mer än hälften visar sig mutorna gått till dyra omkostnader för unga älskarinnor, ofta i pluralis. Järnvägsdirektören i Shanghai visade sig ha inte mindre än 47 stycken.

Det intressanta i artikeln är dock att många inblandade ändå ser den moraliska dimensionen i systemet. En partitjänsteman som just släppts från fängelset förklarar i artikeln att överflödet av älskarinnor visar att kvinnans status sjunkit i Kina och att landet förlorat sin moraliska grund. Han fortsätter: ”Västerlandet har en bas av kristna värderingar som människan inte bör gå under. Men i Kina finns ingen sådan miniminivå.”

Man blir vis av sina erfarenheter, sägs det. Kanske vi i väst skulle bli bättre på att försvara den viktiga grund som andra inser att vi äger.

Migrationsströmmar, nybyggaranda och Kristina från Duvemåla

| 3 november, 2015

Under veckan som gick var jag på Cirkus i Stockholm för att se musikalen Kristina från Duvemåla. Det var en omtumlande upplevelse, både ur konstnärligt och andligt perspektiv. Särskilt starkt blev det för mig att se hur trovärdigt Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Lars Rudolfsson (och ursprungligen Vilhelm Moberg) lyckas skildra den tidiga svenska folkväckelsen, och rent konkret också evangeliets förvandlande kraft. Hur Ulvaeus, som är aktiv inom Humanisterna, på detta sätt förmår skildra dessa troende människors tankar och känslor övergår mitt förstånd!

Men Kristina från Duvemåla ger även upphov till andra tankar. Inte minst ger den en smärtsam inblick i hur det fungerade i det gamla fattig-Sverige. Det som skildras är en period av vår historia som var präglad av ekonomisk och social utsatthet, hög barnadödlighet och maktmissbruk från överheten. Något som i sin tur gör musikalen extremt aktuell. För det är ju just så som många av våra nutida flyktingar har det. Det är från denna typ av omständigheter de är på flykt.

När Kristina och Karl-Oskar får uppleva det fasansfulla i att se sin utsvultna äldsta dotter dö i sviterna av en alltför stor (och ännu inte färdigsvälld) grötportion går mina egna tankar därför till Sinjarbergen. Alltså platsen där flera hundra yazidiska föräldrar, bortjagade från sina hem av IS, tvingades se sina barn gå under i den obarmhärtiga solen. Det finns många gemensamma nämnare mellan de stora migrationsströmmar som för 150 år sedan gick från vårt eget land och dagens diktaturer och krigshärdar.

Samtidigt är det viktigt att se att det även finns skillnader. För när Kristina och Karl-Oskar och deras övriga resesällskap valde att emigrera till Amerika var det som ekonomiska och/eller politiska flyktingar – men det de kom till var också ett land där varje enskild individ förväntades vara sin egen lyckas smed. Visserligen åtnjöt även våra Duvemåla-vänner amerikanarnas gästfrihet – i musikalen förkroppsligad av Pastor Jackson, som visar såväl medmänsklighet som generositet mot den utsatta skaran. Men därefter måste de ändå dra vidare, för att från grunden bygga upp vad som skulle bli deras nya tillvaro. Man var ”settlers”, nybyggare, och det fanns ingen tid att sitta och rulla tummarna.

Även i detta uppfattar jag därmed att det finns paralleller till vår egen tids frågor.

För det första: identifikationen. Låt oss aldrig glömma att även vår tids flyktingar i de flesta fall har goda skäl att lämna sina hemländer.

För det andra: barmhärtigheten. Även dagens kristna behöver göra som Pastor Jackson, och visa omsorg och barmhärtighet mot dem som kommer.

För det tredje: nybyggarandan. Som flykting är det inte hållbart att i längden bygga läger på Pastor Jacksons gård för att på så sätt kunna fortsätta att leva av lokalbefolkningens gästfrihet. Det finns en tid också för att dra vidare, att sätta plogen till marken och skapa förutsättningar för sitt eget uppehälle.

En nutidsreflektion utifrån Kristina från Duvemåla måste därför också landa i en politisk verklighet. Därmed lämnar jag gärna över ordet till Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl, som för en tid sedan hade följande att säga:

”För att upprepa mig från en tidigare artikel, det innebär inte att vi kan eller ska försörja hela världen, men vi bör och kan erbjuda hela världen att försörja sig hos oss. Många av dem som nu kommer är ekonomiska flyktingar. De flyr fattigdom, inte krig. Men på grund av att politikerna bara kan tänka sig att människor som befinner sig i Sverige bara kan ha en enda relation till den av politiker designade välfärdsstaten – jämlikheten får trumfa friheten – är nu sex partiers besked att sådana migranter ska avvisas från Sverige.

Det är precis som Stefan Löfven säger, ohållbart ifall Sverige ska ta ekonomiskt ansvar för alla som vill bo här. Men ifall de som vill bo här får göra det under villkoret att de tar eget ansvar för sin försörjning? Då finns inget givet tak.

Än så länge saknas svenska politiker som konsekvent driver tanken att fattiga människor bör ha rätt att söka arbete och utveckling i den rika delen av världen. Den goda reform för arbetskraftsinvandring som infördes 2008 av den borgerliga regeringen och MP skulle kunna göras ännu mer liberal. Men det kräver i så fall att man är beredd att stå för det faktum att det kommer att innebära ett större mått av ekonomisk ojämlikhet i våra samhällen. Där finns flera självutnämnda liberala politiker som ännu inte vågat steget, trots att det både för Sverige och den enskilde vore bättre om Sverige valde att erbjuda färre välfärdsförmåner till den geografiska klassresenären, än att säga blankt nej för att våra all inclusive-paket inte räcker till alla som vill ha dem.

Ja, jag talar delvis om ett annat samhälle. Ett där medborgarna kan lita på att staten är stark och förmår upprätthålla trygghet och lag. Ett som följer internationella åtaganden för asylbehövande. Och därtill ett modernt och globalt nybyggarland dit alla som vill och kan vara med och bygga landet genom arbete och egenförsörjning är välkomna.”

Könsneutrala toaletter – tragikomisk illustration av ett samhälle på glid

| 23 oktober, 2015

Det finns olika saker man kan välja att kämpa för i ett samhälle. Vissa saker är angelägna, medan andra – trots ihärdigheten hos sina förespråkare – måste betraktas som rätt oviktiga. Ytterligare saker kan med fog beskrivas som skadliga, och detta trots att deras förkämpar kan vara drivna av de bästa av motiv.

Var temat för det här inlägget placerar sig är upp till dig att avgöra. Men det jag tänkte tala om är könsneutrala toaletter.

När Diskrimineringsmannen i våras gav ut en reviderad uppsättning råd till Sveriges alla förskolor (Lika rättigheter i förskolan – ett stöd i förskolans likabehandlingsarbete) valde man att ta med en punkt om just detta. Så här skriver man:

”Om ni planerar aktiviteter i flick- och pojkgrupper – tänk över syftet. Var medveten om att det kan bidra till att upprätthålla och befästa tvåkönsnormen och innebära en risk för att barn upplever arbetssättet som missgynnande och kränkande. Se till att det finns könsneutrala toaletter så att barnen inte måste välja mellan flick- och pojktoaletten.”

Det finns mycket man kan säga om DO:s stöd till förskolans likabehandlingsarbete. Säkert finns det situationer då det är onödigt att förstärka uppdelningen i två kön, till exempel om det leder till segregation på förskolan som helhet. Men när motivet för denna typ av uppmaningar är att man inte ska ”upprätthålla och befästa tvåkönsnormen” finns det all anledning att fundera. Just denna norm har nämligen tjänat oss rätt väl genom årtusendena. Till exempel har den varit avgörande för att säkra vårt släktes fortbestånd.

Och så var det detta med toaletterna. Till ironierna hör ju att de flesta toaletter ute på våra förskolor redan är könsneutrala. Det vill säga: de har inte någon skylt på utsidan som föreställer en man eller en kvinna. Men det är alltså inte detta som är poängen när Diskrimineringsmannen är ute och härjar. Här handlar det i stället om normen som sådan. Vi får helt enkelt inte bibringa barnen den kontroversiella uppfattningen att det faktiskt finns två biologiska kön – och att detta skulle ha något att säga om sådana saker som deras beteende eller deras identitet.

Detta är dock bara ett första steg i en av vår tids – som det nu verkar – största – frihetskamper. I andra ändan av spektrumet har vi den vuxna befolkningen. En manlig besökare på en så kallad könsneutral toalett i konserthuset Artisten i Göteborg hade nyligen följande berätta:

”Döm därför om min förvåning när jag under pausen till en konsert stod och lättade min blåsa i den öppna avdelningen med urinoarer och plötsligt hörde tre kvinnor en meter bakom mig som stod och samspråkade och skrattade med varandra. Jag kände mig verkligen generad och förnedrad av situationen. Som man vill jag inte genera kvinnor med mitt urinerande. Men nu kan jag inte längre besöka Artisten om jag kan räkna med att behöva kissa under besöket. Jag frågade en anställd om tanken bakom de nya skyltarna. Kvinnan svarade stolt: ’Numera har vi genusneutrala toaletter’. Detta är inte jämlikhet för mig, utan förtryck och förnedring.”

Det finns ett uttryck när man stöter på denna typ av fenomen som lyder: ”Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.” Och helt ärligt: Jag vet faktiskt inte vilket som är mest lämpligt. Men man måste kanske inte välja?

Demokratiska partiets första valdebatt

| 23 oktober, 2015

Om snart ett år vet världen vem som kommer att efterträda Barack Obama från det demokratiska partiet som USA:s president.

Efter att tidigare Republikanerna haft stora, bullriga och hetsiga debatter med ett tiotal deltagare åt gången, präglade av fastighetsmiljardären Donald Trumps lynniga uppträdande och halsbrytande utspel, var det i förra veckan Demokraternas tur för första gången.

Debatten i Las Vegas visade att favorittippade tidigare utrikesministern Hillary Clinton inte heller denna gång går säker ens i sitt eget parti. För åtta år sedan snuvades hon överraskande på att bli demokraternas presidentkandidat av Barack Obama, då senator från Chicago.

Denna gång utmanas den tidigare presidentfrun Hillary Clinton av vänsterinriktade Bernie Sanders. Inte ens medlem i Demokraterna kallar sig 73-årige Sanders för något i USA så ovanligt som ”demokratisk socialist”, vilket dock inte hindrat honom från att bli vald till amerikanska senaten från nordöstra delstaten Vermont.

Den entusiasm kring sin tydligt nordeuropeiskt socialdemokratiska kandidatur Sanders skapat kan inte underskattas i ett Amerika där många i grunden har tröttnat på de båda dominerande partierna.

Hillary Clinton, även hon närmare 70 år, drivs därmed tydligt vänsterut, långt bort från den mittenposition och kristet värdekonservativa linje i folkmoraliska frågor, som maken Bill framgångsrikt intog då han valdes 1992 och 1996.

Flyktingkrisen och framtiden

| 16 oktober, 2015

Sveriges Radios Studio Ett sände i måndags ett samtal mellan Stefan Jonsson, professor vid Linköpings universitet, Tino Sanandadji, doktor i nationalekonomi vid University of Chicago och Lars Trägårdh, professor i historia. Temat var ”Flyktingkrisen och framtiden”, och det borde vara obligatorisk lyssning för alla som på ett seriöst sätt vill närma sig denna explosiva fråga.

Av programmet framgick flera saker. En av de viktigaste var att det nationalstats- och medborgarskapsideal som traditionellt har varit rådande i västvärlden, i dag har kommit att ställas mot ett Mänskliga rättigheter-ideal. I praktiken innebär detta att idealet om MR, i samtalet företrätt av Stefan Jonsson, används som överordnad princip för vilka attityder och beslut som anses legitima i den politiska diskussionen. Lite förenklat kan man alltså säga att MR-idealet ställs mot den traditionellt så centrala tanken att ett samhällsbygge förutsätter dels att dess medborgare arbetar och betalar skatt, dels att de till följd av detta får del av ett antal exklusiva rättigheter.

MR-idealets företrädare tenderar att betrakta nationalstaten som något exkluderande och moraliskt mindervärdigt, men som Lars Trägårdh poängterade kan vi faktiskt inte ignorera det faktum att hela det svenska samhället (och särskilt det gamla folkhemmet) har haft denna konstruktion, och att man som medborgare därför har kunnat betrakta sitt medborgarskap som en försäkring.

Om samhällskontraktet utvidgas till att omfatta stora grupper av människor som inte är en del av nationalstaten – till exempel genom sjukvård, skolgång etc till invandrare som inte har beviljats uppehållstillstånd – behöver det följaktligen ske i samråd med medborgarna i övrigt. Dels för att det alltid finns en gräns för hur många invandrare vi kan ta emot – och på vilka skäl. Men ännu mer, som Trägårdh påpekade, för att befolkningen i stort ska känna sig delaktig. Om alltför stora grupper känner sig utelämnade, eller bara inte lyssnade till, kommer det nämligen att skapa konvulsioner i samhället som helhet. Eller för att tala klarspråk: människor kommer att rösta på partier som opponerar sig mot det politiska etablissemanget.

Vad har dessa frågor med oss som kristna att göra? En hel del, naturligtvis. Först och främst för att det bör vara en hjärtefråga för oss i kyrkan att vi tar väl hand om de fattiga, invandrarna och de socialt utstötta. Men också för att vi har ett ansvar för samhället i stort – att det inte glider isär, och att medborgarna kan känna en tillit till systemet.

Vidare borde det vara självklart för oss som kristna att stora och viktiga frågor ska få diskuteras öppet och i ljuset. Om det till exempel är så att invandringen – som påstås i programmet – kommer att medföra extra kostnader på 20-30 miljarder bara under detta år, borde det vara självklart att detta redovisas öppet av våra politiker och att det också förs en förutsättningslös debatt med anledning av detta. Det duger inte att som Stefan Jonsson ta till maktspråk och säga att vi måste låta MR-idealet styra oavsett konsekvenserna för samhället i stort. Som Lars Trägårdh helt korrekt replikerade: En solidaritet bortom våra egna nationsgränser kan visserligen vara önskvärd, men den måste ske med öppna ögon – och den måste ske frivilligt.

Det sista kan faktiskt betraktas som en mycket kristen tanke. Socialistiskt inriktad ”solidaritet” har i många fall betytt majoritetens tvång gentemot minoriteten. I Jonssons fall exemplifierad med antydningar att vi ska finansiera den ökade invandringen genom ”omfördelning mellan kommunerna” och genom att tömma våra banker på deras ekonomiska vinst. I Nya testamentet, däremot, talas det om ett givande som visserligen ”överflödar” och som leder till att vi ”alltid och i allt har nog av allt och kan ge i överflöd till varje gott verk”. Men aposteln gör också ett viktigt tillägg: ”Var och en ska ge vad han har bestämt i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, för Gud älskar en glad givare” (2 Korinthierbrevet 9:7–8).