Senaste inläggen

Arrogant ateistangrepp i SR:s kvalitetsprogram

| 2 februari, 2016

Kvalitetsstämpeln är omisskänslig för radioprogrammet ”God morgon världen” på söndagsmorgnarna i SR 1. Hundratusentals samhällsintresserade svenskar vaknar upp med det, helg efter helg, år efter år.

Det är inte svårt att förstå: i regel intellektuell skärpa, kvalificerade analyser, bredd i ämnesval och perspektiv samt, dessutom, en träffsäker ironisk humor, som för med sig avväpnande skratt, går bara inte för en nyhetsintresserad svensk att missa.

Besvikelsen blir därför desto större när adelsmannen, konstnären, filmregissören och kulturarbetaren Carl Johan De Geer, 77, släpptes in på Kyndelsmässodagen i ”God morgon världen” för en egen, oredigerad samhällskommentar – formad till en verklig avhyvling av och drapa riktad mot troende människor i största allmänhet.

Kritik och ifrågasättande av kristen och annan religiös tro är en naturlig del av ett fritt samhälle och något troende måste vara beredda att tvingas leva med och under. Detta kan inte i sig ifrågasättas.

Däremot kan kristna rikta befogad kritik av tonläget, ordvalet och den arrogansens överlägsenhet som gudlöshetens företrädare inte sällan, i vissa kulturradikala kretsar närmast systematiskt, väljer att utsätta svensk kristenhet för, framför allt sedan efterkrigstiden. Alltför länge och tröttsamt nog ofta upprepas dessa ateistattacker. Olyckligtvis väljer präster, pastorer och lekfolket oftast att bara huka, utan genmäle, under anklagelserna om att troende förstår mindre och sämre än en påstådd normal människa.

Konsekvent kallade Carl Johan De Geer i Kyndelsmässodagens ”God morgon världen” troende människor, deras tankar, perspektiv, värderingar och Gudsförtröstan för ”ockulta” eller ”vidskepliga”, implicit uttalat att på denna låga nivå befann han sig, lyckligtvis, inte själv.

Man kan fråga sig varför detta behov av en sådan förklenande översittarattityd?

Minst lika berättigad är frågan till SR 1:s ”God morgon världen” varför redaktionen valde att ta in ett sådant ensidigt och nedsättande inslag och kommentar, riktad mot stora delar av befolkningen och lyssnarna – utan motvikt. Skulle man kunna gjort något motsvarande om andra grupper?

Det är svårt att tänka sig, än mindre önskvärt, att programledningen framgent kommer att släppa in en troende kristen i ”God morgon världen” som skulle uttala sig i samma nedlåtande riktning, fast då mot ateisters gudlöshet. Som om den överlägsna och självgoda attityden tillsammans med de förklenande tillmälena skulle göra den kristna – eller ateistiska saken – en tjänst och dialogen bättre?

Självklart olika perspektiv och trosuppfattningar, men presenterat respektfullt och gärna tillsammans med dess motsats för balansens och motviktens skull. Så vi får tänka själva, utan att bli hånade.

Och aldrig på ett stympande sätt gentemot den andlige meningsmotståndaren – som att, som här, kalla kristna och kristna teologiska perspektiv konsekvent för ”ockulta” och ”vidskepliga”.

Sveriges Radio med sitt mångfaldsmåtto, kvalitetsprogrammet ”God morgon världen” och det bokstavligt talat livsviktiga livsåskådningssamtalet i Sverige måste kunna bättre, ja, mycket bättre. Vågar vi tro på det?

Just när vi hade vant oss vid ”hen” (Queer i Canada)

| 29 januari, 2016

Jag börjar känna mig tjatig, men jag kan inte rå för det. Under namn som normkritik, queer och nu senast ”lärande miljö” håller man i västvärlden på att lansera ett socialt experiment av enorma proportioner. Det land som sannolikt har kommit längst av alla är vårt eget Sverige, ett fenomen som jag kartlägger i min rapport När minoriteten tar majoriteten som gisslan. I denna citerar jag bland redaktörerna till antologin Normkritisk pedagogik, som förundrat utbrister: ”Kanske är det ett svenskt fenomen att det som representerar verkligt radikala och maktkritiska perspektiv, såsom queer och normkritisk pedagogik, omfamnas av statliga institutioner i en svindlande fart.”

I början av hösten uppmärksammade jag också Lärarnas Riksförbunds Studerandeförenings lathund Det öppna klassrummet, där man som lärare får rådet att aldrig tilltala en grupp individer utifrån sitt ”tilldelade kön”, till exempel genom uttryck som ”grabbar” och ”tjejer”. Inte heller får man tala om elevernas ”mammor och pappor”; i stället föreslås uttryck som ”vårdnadshavare” och ”vuxna”. Jag problematiserade detta utifrån att begrepp som för en klar majoritet ter sig både naturliga och motiverade måste undvikas på grund av en minoritets önskemål, trots att de i sig varken kan beskrivas som kränkande eller diskriminerande. Och inte minst viktigt: Lathundens råd gör att man osynliggör det som de begrepp man vänder sig emot står för. Det kan ju trots allt vara så (vilket jag själv anser) att det ligger i majoritetens intresse att elevernas ”vuxna” därhemma får kallas för just ”föräldrar”. Liksom att man trivs bra med att tillhöra gruppen ”grabbar” eller ”tjejer”, och därför inte vill att denna typ av könsgränser ska bli utsuddade.

Inte helt oväntat fick jag positiv respons på denna analys av både av människor i och utanför kyrkan. Många tyckte vidare att det lät som något ganska galet – ett fenomen ute i marginalen, bortom rim och reson. Men nu har jag precis fått ett exempel på hur det kan låta när det hela går ännu längre. Denna gång är det delstatsregeringen i det canadensiska Alberta som i en nyss publicerad lathund vid namn Guidelines for Best Practices tar upp hur man kan skapa ”lärande miljöer som respekterar olika sexuella orienteringar, könsidentiteter och könsuttryck” i skolans värld.

Man börjar med att slå fast: ”Själv-identifiering är det enda [sic!] måttet på en individs sexuella orientering, könsidentitet eller könsuttryck” (s 3). Utifrån detta ringar man in vilken typ av anpassningar som delstatens skolledningar, lärare och elever behöver förbereda sig på med anledning av detta.

Det är en ambitiös lathund. Vi som just har börjat vänja oss vid ordet ”hen” och vissa lobbygruppers strid för att införa ett tredje kön får till exempel hjälp att tänja våra tankebanor ytterligare. Delstatsregeringen skriver: ”Vissa individer känner sig kanske inte inkluderade i användandet av pronomena ’han’ eller ’hon’ och kan föredra alternativa pronomen så som ’ze’, ’zir’, ’hir’, ’they’ eller ’them’, eller kan önska att uttrycka sig själva eller sin själv-identitet på andra sätt (t ex Mx i stället för Mr., Mrs., Ms., eller Miss, eller inget prefix alls)” (s 5).

Självklart får man inte heller använda sig av skoluniformer eller klädkoder som hindrar killarna från att bära kjol (s 7). Idrottsevenemang där man låter killarna utmana tjejerna faller på samma grepp, och samma sak gäller för att dela upp sex- och samlevnadsundervisningen efter kön (s 9).

Könsneutrala toaletter är förstås en självklarhet, men när det gäller duscharna blir det lite mer kinkigt. Här får vi veta att om man som elev tycker att det känns utmanande att dela duschrummet med personer av motsatt biologiskt kön (men som alltså känner sig som sitt motsatta kön) – då är det den som identifierar sig med sitt biologiska kön som måste flytta på sig. ”En elev som motsätter sig att dela tvättrum eller omklädesrum med en elev som är trans eller genderblandad erbjuds en alternativ lokal (detta scenario gäller även när en förälder eller annan vårdnadshavare motsätter sig delade tvättrum eller omklädesrum å barnets vägnar)” (s 10)

Många fler exempel skulle kunna ges, men ovanstående torde vara fullt tillräckligt för att påvisa vilken typ av påfrestningar som vår mänskliga samexistens står inför i ett samhälle där det biologiska könet inte anses säga något alls om vilka vi är – och där alla indelningar som knyter an till vårt biologiska kön uppfattas som konstruerade, och därmed orättfärdiga.

Valde Trump just bort sig själv?

| 29 januari, 2016

Donald Trump är och förblir ett politiskt mysterium. Många kommentatorer har försökt sätta fingret på vilket strategiskt tänkande som eventuellt kan finnas bakom hans vana att ständigt trampa i klaveret och vräka ur sig otidigheter åt höger och vänster. Statsvetaren Peter Adler skriver i dag en understreckare i Svenska Dagbladet på temat.

Den stora frågan är förstås om Trumps agerande är en medveten strategi, eller om det – vilket kanske är troligast – helt enkelt handlar om en bullrig miljardär som helt enkelt saknar förmågan att anpassa sig till den politiska miljön.

Den gångna natten hölls den sista tevesända debatten för de republikanska kandidaterna innan primärvalssäsongen kör igång med sitt första stopp med nomineringsmöte i Iowa på måndag. Donald Trump vägrade dock dyka upp, med motiveringen att han var sur på den kvinnliga programledaren som ställt spetsiga frågor till honom i en tidigare debatt.

De sju kandidaterna på scenen tycktes nästan överrumplade över att helt plötsligt kunna hålla en vanlig politisk debatt utan närvaron av den visserligen underhållande men sakpolitiskt oengagerade ångvält som i de tidigare debatterna dominerat rummet. I avsaknaden av Trump fick de mer etablerade politikerna möjlighet att stiga fram och tala till punkt med sitt budskap. Den under hösten så undanskymde Jeb Bush kunde plötsligt få utrymme som statsman, och även andra mittenorienterade republikaner kunde ta plats och presentera sin politik.

Trumps val att låta sin egen tjurighet väga tyngre än möjligheten att mäta sig med de övriga kandidaterna i öppen debatt kan mycket väl komma att kosta honom mer än det smakade. När väljarna nu fick möjlighet att lyssna till de övriga kandidaternas politiska program, kanske de också fick upp ögonen för att det finns kandidater som skulle kunna fungera i den roll som USA:s president brukar omnämnas som: ledare för den fria världen.

Att hålla upp Trumpkortet i opinionsundersökningar som en allmän protest mot etablissemanget kostar inget. Men när de amerikanska väljarna snart ska börja avge faktiska röster kanske de till slut upplever priset för att skicka den bångstyrige miljardären till Vita Huset som alltför högt. Måhända blir det inte Donald Trumps bufflighet som i slutänden fäller honom, utan hans överdådiga personliga stolthet.

Skolan behöver inte mindre av normer – utan mer

| 17 januari, 2016

Tillsammans med Stefan Gustavsson hade jag i fredags en debattartikel i Dagen med rubriken ”Radikala queerteorier i skolan”. I denna vände vi oss till Sveriges kristna föräldrar med uppmaningen att ”läsa in sig på vad som håller på att ske på våra förskolor och skolor, och att därefter låta ansvariga chefer veta vad vi tycker om detta. Detta i enlighet med läroplanens första kapitel: ’Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.’”

Bakgrunden till denna uppmaning är det ämne som jag under hösten har fördjupat mig i, och som kan beskrivas just med den rubrik som sattes på vår insändare. Ännu vanligare är dock att beskriva den nya pedagogiken som ”normkritisk”. Som vi också påtalar har nämligen den normkritiska pedagogiken blivit det ”stora nya” i svensk skola. I snart sagt varenda nyutgivet material på temat sex och samlevnad förkunnas normernas och normalitetens död, och som så ofta annars är det RFSU och RFSL som går i bräschen. Båda dessa organisationer gör nämligen sitt bästa för att ifrågasätta till exempel kärleksnormen, trohetsnormen och tvåsamhetsnormen.

Även de etablerade läromedelsförlagen predikar normkritikens evangelium, något som vi i Nätverket för samlevnad och sexualitet (NfS) presenterade en analys av i våras. Gleerups ondgör sig sålunda över att man ”förutsätts vara heterosexuell tills man öppet visar eller berättar att man har en annan sexuell läggning”. Liber påpekar att du har ”rätt att ha sex utan att vara kär”. Och bokförlaget Bonnier ställer sig frågan ”om det alls är eftersträvansvärt att vara normal?”

Det finns inga tecken på att detta är en trend som skulle vara på väg att avta. Tvärtom: Strax innan jul fattade Sveriges Elevråd (SVEA) beslutet att som ny skolpolitisk fokusfråga under 2016–2017 verka för ”en mer normkritisk sex- och samlevnadsundervisning”.

I klartext innebär detta att en av våra viktigaste svenska elevorganisationer kommer att ägna de närmaste två år sedan att sprida queerrörelsens värderingar i hela det svenska skolväsendet. Och för dig som inte har hängt med i svängarna innebär alltså detta att man på olika sätt vänder sig emot det ”normala”. Såväl det biologiska som det sociala könet betraktas som flytande, och den så kallade tvåkönsnormen hamnar återkommande i skottgluggen – alltså tanken på att mänskligheten i huvudsak kan delas in i två olika kön.

Jag förnekar förstås inte att det finns människor som upplever någon form av främlingskap inför sin biologiska kropp. Enligt patientföreningen Benjamin är det en pojke på 2 400 och en flicka på 4 700 som har den medicinska diagnosen transsexualism – där alltså den signal som styr vilken könsidentitet man får i hjärnan har blivit en annan än individens biologiska kön. Mellan 2 och 3 procent av Sveriges befolkning definierar sig därtill som homosexuell.

Men att med detta som grund styra om skolans undervisning för en hel generation ungdomar är ändå ingenting annat än ett övergrepp. Det man då gör är nämligen att man lägger på det stora flertalet en identitetsbrottning som normalt bara skulle behöva gälla för några få.

Till saken hör att gränslösheten redan nu är att betrakta som en av de kanske viktigaste förklaringarna till den unga generationens psykiska ohälsa. Enligt UngKAB09, som är den senaste stora svenska sexualundersökningen, har 46 procent (!) av alla ungdomar och unga vuxna blivit utsatta för sexuella handlingar mot sin vilja. Uppmärksammade twitterkampanjer som #prataomdet och #morkertalet talar samma dystra språk.

Min slutsats blir att svensk skola inte behöver mindre av normer – utan mer. Kärlek, trohet och tvåsamhet må låta hopplöst omodernt, men det har tjänat oss rätt väl under de senaste tusen åren. Och även om det är förståeligt att människor som identifierar sig som hbtq kan känna frustration över att de inte är som ”alla andra” blir det knappast bättre av att hela befolkningen blir påtvingad samma identitetskamp som de själva. Särskilt som de normkritiska perspektiven står i stark konflikt med de värderingar som en stor del av Sveriges elever och föräldrar håller för riktiga och sanna.

Grattis alla framtida barn som slipper ha en pappa

| 14 januari, 2016

Jippi! Visst är den underbar, den nya medicinska tekniken, som gör att kvinnor kan skaffa barn utan att behöva ha en man att leva med och som barnet ska behöva dras med som sin efterhängsne pappa.

Fantastiskt att sex av riksdagens åtta partier den 13 januari också slog fast den lagliga rätten till just detta och gör Sverige till ett bättre land genom att inte lyssna till bakåtsträvarna i KD och SD som tycker att barn har rätt till både mor och far.

Vad bra för det efterlängtade barnet att inte behöva ha en pappa, en far! Riktigt juste att befria dessa barn från en påhittad social konstruktion som att behöva veta sitt ursprung. Helt oväsentligt. Knappast något en människa längtar efter att veta – vem som är ens pappa.

Att hela livet få leva med den spännande – men ack så oviktiga frågan – om vem som är min far. Och slippa växa upp med honom, en sträng och inskränkt pappa. Underbart.

Toppen också att lagen träder i kraft den 1 april i år. Att engelsmän och amerikaner kallar den dagen för ”All fools day” behöver vi ju inte bry oss om i Sverige.

Skönt också att riksdagen nu, klart och tydligt, plattat till alla inskränkta – de som fortfarande upprätthåller den stenåldersmässiga normen att leva i en kärnfamilj som mamma, pappa, barn. Att samma obehövda pappa verkligen måste vara hemma med barnen genom ytterligare en pappamånad i föräldraförsäkringen kan ju i sammanhanget framstå som lite motsägelsefullt – men nåja, politikerna vet ju bäst och föräldrarna vet ju inte själva hur man ska ta hand om barnen. Sånt måste ju riksdagen tvinga fram genom lag.

Tack, kära och kloka och framsynta och empatiska Sveriges riksdag som nu äntligen tänkt om och släppt den inskränkthet som fanns under Carl Bildts (M), Ingvar Carlssons (S), Göran Perssons (S) och Fredrik Reinfeldts (M) tid som statsministrar, nämligen det barocka att bara gifta par eller sambor skulle kunna få barn genom konstgjord befruktning och insemination – självklart betalad av oss solidariska skattebetalare – eftersom barn över huvud taget inte alls har något som helst behov att ha en pappa och veta sitt ursprung.

Så, ett varmt tack till våra folkvalda riksdagsledamöter från S, MP, V, C, FP och M – och fy till KD och SD – för att ni öppnar för den underbara framtid i det trygga och stabila Sverige, där regering, riksdag och myndigheter verkligen har koll på läget, så att barn i detta land i framtiden ska få slippa växa upp med en pappa genom att ta bort kravet på att vara ett par för att få provrörsbefruktning. Bättre kan det inte bli.

Planerat från början. Genomtänkt och långsiktigt. Med riksdagens och regeringens samtycke och goda minne. Vad fint ni gör det. Inte behövs väl en pappa, en far. Det vet väl alla. Söner som döttrar. Vi alla. Jippi!

Eller?

 

Ropet från de förtryckta har nått oss – vilket blir vårt gensvar?

| 13 januari, 2016

Open Doors sammanfattar ännu en gång de samlade förföljelserna mot världens kristna i den årliga World Watch List. Det är svårt att hitta tillräckligt starka ord för att göra rättvisa åt rapportens innehåll. Situationen är mycket, mycket allvarlig. Nivån av förtryck är historiskt hög, och har dessutom ökat väsentligt under förra året, visar World Watch List 2016. (För mer djupgående info om den vetenskapliga metod som Open Doors forskningsavdelning använt, se här.)

Från många av världens länder hörs nu ropet från utsatta människor. De ropar på hjälp och stöd mot förtryck, våld och ständig skräck. Ska omvärlden än en gång ta på sig den kollektiva skulden att stänga sina ögon och öron? Eller ska världens opinionsbildare och ledare till slut välja att resa sig till ett verkligt försvar för världens mest utsatta grupp – de kristna?

Det sekulariserade Sverige och Europa har under decennier byggt in en besynnerlig grundhållning inför den förföljelse som World Watch List beskriver. Dessa övergrepp mot de mänskliga rättigheterna stämmer inte med den västerländskt sekulära verklighetsbilden där kristendomen betraktas som en representant för överheten, och då går man den enkla vägen och lägger locket på. Av rädsla för att framstå som främlingsfientliga väljer offentliga företrädare att inte ta upp den fruktansvärda förföljelse som till allra största delen utövas med islamistiska förtecken. Men verkligheten står nu att läsa, svart på vitt. Och med den vetskapen kommer också ett ansvar.

Den hetaste diskussionen i Sverige just nu handlar om sexuellt ofredande i det offentliga rummet. Markeringarna är tydliga: De här brotten måste upp till ytan! Hur har samhället kunnat förtiga detta? Sammanhanget rymmer också en bitter ironi. Framför samma scen i Kungsträdgården där festivalen We are Sthlm utspelats med omfattande sexuella ofredanden har även Jesusmanifestationen genomförts under flera år, med som mest 25 000 deltagare. Helt utan ofredanden och våldsyttringar, kan tilläggas. Likafullt återkommer gång på gång samma argument bland tyckareliten: Det är i religionen som problemen finns, det är den som utgör de farliga strukturerna. Men verkligheten talar ett radikalt annorlunda språk. Det är inte religion i sig som är hotet, utan i förtryckande extremism. I ett globalt perspektiv är kristendomen inte en röst från överheten. Kristendomen är en underifrånrörelse som är världens klart mest förtryckta, i nio länder på en nivå som i årets rapport beskrivs som ”extrem”.

I ljuset av World Watch List är det hög tid att lyfta på locket och säga att här pågår något fruktansvärt. Enstaka ofredanden är allvarligt nog, men här har vi en situation där miljontals människor utsätts för kontinuerligt förtryck och våld. Kära västvärld, nu räcker det med ihjältigande. Ropet från de förtryckta har nått oss. Vilket blir vårt gensvar?

Kinas ettbarnspolitik ett minne blott

| 12 januari, 2016

En nyhet som inte har fått så stor uppmärksamhet i Sverige, men som får konsekvenser för hela det kinesiska samhället, är att Kina från och med i år har avskaffat sin ettbarnspolitik.

Systemet, som infördes i början av 80-talet, har visserligen haft rätt många (och allt fler) undantag*, men det har ändå fått dramatiska effekter för såväl Kinas demografi som för miljontals kinesiska familjer. En av de mest konkreta – och tragiska – är att det har bidragit till ett ökande antalet könsselektiva aborter. Om man bara kan få ett barn har det helt enkelt ansetts bättre för den framtida försörjningen om det har varit en pojke. Resultat: att det i dag finns 34 miljoner fler manliga än kvinnliga kineser.

Även i övrigt talar statistiken sitt tydliga språk. Mellan 1971 och 2010 genomfördes 329 miljoner aborter. Under samma period utfördes 196 miljoner steriliseringar. Till detta kan läggas 403 miljoner intra-uterina preventivmedel (spiraler), som ofta har opererats in mot kvinnornas vilja.

Just tvångssteriliseringarna, och ibland även tvångsaborterna, hör till det kinesiska samhällets allra mörkaste baksidor. Den i svensk kristenhet välkände förkunnaren Broder Yun skulle exempelvis ha aborterats bort av myndigheterna om det inte hade varit för att han mirakulöst ”råkade” födas dagen innan poliserna kom till hemmet – modern var då i sjunde månaden. Detta illustrerar också hur kinesiska myndigheter på sina håll inte har skytt några som helst medel för att komma åt de religiösa minoriteterna.

Antalet aborter i Kina kommer med säkerhet att vara hög även framöver. Men den nya ordningen är ändå något att välkomna – för unga par som längtar efter mer än ett barn, för flickor som i högre grad kommer att få födas och för alla som i grunden betraktar barn som en Guds gåva.

 

* På landsbygden har man fått skaffa två barn om det första var en dotter eller hade ett funktionshinder. Detsamma har gällt om båda föräldrarna var enda barnet i sina ursprungsfamiljer. Familjer från något av minoritetsfolken har därtill kunnat ha upp till fyra barn.

Mjuka hjärtan och hårda pannor – en bön inför det politiska året 2016

| 5 januari, 2016

2015 var ett rörigt år – på väldigt många sätt. Det mest omtalade är förstås flyktingkrisen, även om det inte har rått någon konsensus kring vilket sätt som denna kris har varit en ”kris”.

För mig är det en självklarhet att den största krisen inte kan handla vare sig om Sverige eller våra utmaningar i fråga om flyktingmottagandet – utan om de krig, den förföljelse och den social utsatthet som präglar länderna som vår tids flyktingströmmar kommer ifrån.

Men likafullt är det förstås en kris för det svenska samhället. Kanske inte främst en ekonomisk, även om invandringen utmanar vår ekonomi på både kort och lång sikt. Framför allt menar jag i stället att det är en kris för välfärdssamhället. Den svenska välfärden bygger nämligen på att majoriteten av befolkningen är med och bidrar på ett sätt som man som nyanländ sällan har möjlighet att göra.

Och framför allt: Våra nuvarande lagar bygger på att man som invandrare har rättigheter som våra kommuner i nuläget har svårt att svara upp mot – såsom vård, skolgång, svenskaundervisning etcetera. Det som gör dessa utmaningar så svåra är att de inte bara handlar om (brist på) pengar, utan om praktiska resurser och utbildad personal.

I klartext: Om det inte finns några lärare till skolan, hjälper det inte att höja skatten för att finansiera dessa lärares tjänster. Och så vidare. Utmaningen ligger alltså i det ”all inclusive”-tänkande som präglar den moderna välfärdsstaten. Det är detta som gör att våra politiker nu försöker sätta en gräns för hur många invandrare vi kan ta in. Utan detta system skulle vi ju kunna ta emot det flerdubbla antalet invandrare – men då också tvingas acceptera ett parallellsamhälle till det som gäller för ”vanliga” svenska medborgare, med en betydligt lägre levnadsstandard än för majoritetsbefolkningen.

Till detta kan förstås läggas ett stort antal helt andra utmaningar. I politiken har vi sådant som integrationspolitiken, bostadsbyggandet, jobb till lågutbildad arbetskraft, terrorhotet och en allt osäkrare omvärld att hantera. I samhället i stort har vi frågor som hur vi håller ihop vår gemenskap i en allt mer individualistisk tid, hur vi bjuder motstånd mot konsumismen (och hur det samhälle ser ut som inte kräver lyxkonsumtion för att få hjulen att snurra), hur vi motverkar den eskalerande psykiska ohälsan bland unga etcetera.

Fler exempel skulle kunna ges, men ovanstående torde vara fullt tillräckliga för att konstatera att vi lever i en tid där vi inte har råd med vare sig enkla lösningar eller förenklade verklighetsbeskrivningar. Vi måste helt enkelt ta oss bortom slagorden och låta frågorna vara så komplexa som de i realiteten är.

Detta är också min bön för Sveriges kristenhet inför 2016. I alla fall med avseende på de politiska utmaningar som jag här har skissat på.

Jag ber om en kristenhet som – precis som Jesus – vågar hålla ihop de båda dygderna nåd och sanning. Som kan hålla två tankar i huvudet på samma gång, så att vi inte tvingar vare sig oss själva eller andra till de ytterligheter som dagens polariserade debatt har fastnat i.

En kristenhet som vet att ett aktivt ja är ett passivt nej, och att resurserna – hur mycket vi än skulle önska motsatsen – faktiskt är ändliga.

En kristenhet som både kan engagera sig ideellt och bidra till långsiktiga strategier och politiska lösningar på de utmaningar som finns omnämnda i denna text (och på ett stort antal andra, som hade kunnat nämnas). Som helt enkelt ägnar sig åt välgrundad barmhärtighet snarare än åt ljusblå idealism.

Annorlunda uttryckt ber jag om en kristenhet som har förmågan att hålla huvudet kallt, och vid behov bevara pannan hård – men som ändå hela tiden låter sig beröras av nöden runtomkring oss, och som därmed också bevarar sina hjärtan mjuka.

Bara då tror jag nämligen att vi som kyrka kan vara det salt och ljus som bidrar till en lösning på de utmaningar som Sverige av i dag står inför. I en tid då grundvalarna vacklar behöver vi vara ett folk som är förankrat i en Annan Verklighet – men som också vet att ”inte mot sanningen förmår vi något, utan för sanningen” (2 Kor 13:8).

Livsfarligt schackspel i Mellanöstern

| 5 januari, 2016

Den lågintensiva konflikt mellan Saudiarabien och Iran som Opinionsbloggen beskrev i föregående inlägg har de senaste dagarna ökat drastiskt i intensitet. Efter Saudiarabiens avrättning av den shiamuslimske ledaren Nimr al-Nimr angriper länderna nu varandra inte bara med indirekta ekonomiska medel, utan nu också med ovanligt ilskna utspel från högsta ort, stormning av ambassad och hemkallande av diplomater. Övriga länder i regionen har hakat på dispyten, och risken är uppenbar att temperaturen kommer att höjas ytterligare.

Flera bedömare har tidigare liknat den pågående Mellanösternkonflikten vid en modern version av trettioåriga kriget. Det började 1618 som en mindre konflikt mellan katoliker och protestanter, men växte snabbt till ett okontrollerbart krigsmonster som sträckte sig över större delen av Europa och skapade allianser som inte följde de religiösa skiljelinjerna. Konfliktytan mellan Saudi och Iran går tydligt mellan shia- och sunniislam, men nätet av oheliga allianser mellan fienders fiender har idag 2016 hunnit bli så tätt spunnet i regionen att en enskild handling kan skapa en våldsam händelsekedja som ingen kan överblicka i förväg.

Upptrappningen mellan saudier och iranier får därtill den sorliga konsekvensen att de fredssamtal om Syrien som är inplanerade i början av det nya året får mer grus i maskineriet. Det är i och för sig ingen nyhet. Ett viktigt skäl till att freden i Syrien och Irak ständigt flyr undan som en hägring i öknen är att de omkringliggande stormakternas huvudintresse är att schackpjäserna positioneras på ett sätt som gynnar deras långsiktiga intressen, snarare än att hjälpa ländernas befolkning till en snabb fred.

Så länge dessa strategiska intressen går före strävan efter hållbar fred tycks Mellanösterns framtid fortfarande minst lika hotfullt osäker som den framstod ifjol. Både Saudiarabien eller Iran verkar vara alltför stolta för att bordlägga konflikten och avsluta partiet i en remi som båda parter kan acceptera. Minns också att schack har iranskt ursprung och att spelets slut, schack matt, är persiska för kungen är besegrad. Låt oss hoppas att förnuftet kan segra innan hela regionen har satts i en brand som ingen kan hejda. 

Oljan stärker Saudiarabien – till vilket pris?

| 21 december, 2015

Oljan var under 1900-talet ett mäktigt vapen över världspolitiken. Den som ägde stora oljeresurser kunde också utöva ekonomisk och politisk press på världen genom att höja priserna. Så skedde vid de två oljekriserna på 70-talet. Även i slutet av 2015 utövas denna kraft mycket medvetet. Fast i motsatt riktning.

Priset på råolja påverkar direkt den ekonomiska aktiviteten och prisbildningen i hela världen. Under flera år låg priset historiskt stabilt kring 100 dollar per fat. För drygt ett år sedan föll dock priset brant, och stod i början av december så lågt som 45 dollar. Prisraset har slagit mot länder med svårtillgängliga oljereserver och därmed dyr utvinning, som exempelvis Norge och Ryssland. För Ryssland är slaget dubbelt, då de även lider under internationella sanktioner som straff för sin krigföring i Ukraina.

När OPEC-länderna i det läget samlades till möte var det därför många länder som ville se en strypning av oljeproduktionen.  Nationalekonomins lagar fungerar bra på oljemarknaden: lägre utbud ger högre pris. Saudiarabien, med jordens klart största oljereserver, vägrade dock skära ner produktionen och förslaget föll. Så gjorde även priserna, och ligger idag på 36 dollar fatet, en prisnivå som gällde vid tiden före 11 september 2001.

Saudiarabiens taktik kan tyckas ovis, men är mycket genomtänkt. Saudierna har enorma tillgångar i kassakistorna, och dessutom en billig egen utvinning, och har inga problem med ett lågt oljepris. Genom att dumpa priset hoppas de kunna skada och i längden kanske också slå ut konkurrenter som Ryssland, men också Iran, som nu åter tillåts handla med omvärlden.

En viktig nyckel i att förstå konflikterna i Syrien och Irak är att både Saudiarabien och Iran ser det blodiga kriget som en del i ett större regionalt maktspel. Varje gång dessa båda länder väljer att avvakta eller flytta sina spelpjäser är det inslag i en medveten strategi att öka sitt inflytande och på sikt kunna inta rollen som regionens dominerande stormakt.

Under tiden binder Saudiarabien till sig USA som militär allierad, den muslimska världen som vårdare av profetens stad Mekka, samt slutligen också finansvärlden genom att med en huvudrörelse kunna fatta beslut som påverkar hela jordens ekonomiska utveckling. Samtidigt gör landet ytterst lite för mänskliga rättigheter och fred i regionen. Det är en högst riskabel makt som omvärlden har gett det saudiska kungahuset.