Senaste inläggen

När partibossarna styrde

| 17 mars, 2016

Det fanns en tid när de amerikanska presidentkandidaterna inom det demokratiska respektive republikanska partiet  i Förenta Staterna utsågs i slutna, rökfyllda rum av några hundra herrar – i regel  borgmästare och kongressledamöter – som inte alltid hade de mest ärliga uppsåt, renaste samveten eller folkligt förankrade ambitionerna.

Faktum är att den tiden inte ligger så långt tillbaka som man kan tro. Det nuvarande systemet med primärval eller öppna nomineringsmöten (caucus) i samtliga 50 delstater – alltså interna nomineringsval inom respektive parti – har faktiskt inte funnits längre på denna allomfattande nivå i delstat efter delstat än sedan 1960. Nog är det en tid som en och annan läsare minns.

När det gick till på detta toppstyrda och odemokratiska sätt, i form av partibossarnas makt, växte vreden runtom i USA bland medborgare och gräsrötter: Vi vill vara med i urvalsprocessen i det parti jag betalat medlemsavgift och stöder – inte bara rösta mellan två kandidater i det avgörande valet mellan partierna den där första tisdagen i november vart fjärde år.  Det duger inte att ställas inför alternativ vi aldrig har fått vara med om att vaska fram. Ungefär så lär det ha låtit när kritiken mot partibossarnas politiska monopol och kungamakeri gradvis växte fram.

I Sverige förlitar vi oss på valberedningar, oftast fem eller sju personer, alla i regel med god relation till den högste eller de högsta nationellt eller i partidistriktet. De kallas sällan för partibossar och rummen de sitter i är inte rökfyllda, dessutom numera inte enbart män.

Förvisso har de ett provval att luta sig tillbaka på, men det är internt, resultatet inte alltid offentliggjort förrän långt senare om ens någonsin. Dessutom är valsystemet uppbyggt på ett krångligt sätt med poängräkning på fem eller tio kandidater och/eller ringar kring förstanamnen. Inte ens någon helt entydig bild av hur provvalet skall tolkas har alltid våra riksdagspartier. Här är inte en man, en röst – eller en kvinna, en röst. Här är en väljare och många poäng och ringar och kryss.

Sammantaget inbjuder inte detta till ett högre valdeltagande, sällan mer än 20-25 procent av medlemmarna. Som lök på laxen är partiernas medlemstal redan försvinnande lågt och några publika debatter mellan det egna partiets kandidater erbjuds nästan aldrig. I ett svenskt sammanhang – med den officiella retoriken fokuserad på mångfald – skulle ett sådant meningsutbyte direkt tolkas som öppen splittring att fritt tänkande människor inom samma parti kan tycka olika. Mångfald var ordet.

Man kan tycka vad man vill om vad amerikanarna röstat fram i form av demokratiska partiets Hillary Clinton och Bernie Sanders eller republikanska partiets Donald Trump, Ted Cruz, John Kasich eller nu avhoppade Marco Rubio.

Men makten ligger hos väljarna inom partierna, inte längre hos partibossarna. Något att lära av?

The Donald – den framgångsrike mobbaren

| 16 mars, 2016

Den råa kraftens lag verkar just nu i amerikansk politik, och den krossade i natt ännu en motståndare i det presidentrace som inte liknar något tidigare. Marco Rubio var den unge, men samtidigt mogne och ideologiskt välgrundade kandidat som de flesta uppsatta republikaner ville se som kandidat i höstens val. Han var också den som stått sig allra bäst i opinionsmätningar om vem som bäst skulle klara en match mot Hillary Clinton. Det är inte heller helt otänkbart att Rubio till slut skulle ha blivit framlyft som kompromisskandidat på det republikanska konventet. Men nattens brakförlust i Florida knäckte honom. Han verkade dock vara nere för räkning redan före nattens rösträkning.

Ångvälten Donald är oöverträffad i att med förolämpningen som konstform och metod långsamt mala ned sina motståndare. Först var det ”low-energy Bush”. I en läsvärd men klart skrämmande intervju med David von Drehle i TIME berättar Trump öppet hur nöjd han är med att ha lanserat det epitetet: ”[Jeb Bush]var död så snart jag hade sagt det – han reste sig aldrig igen.”

Bush lyckades aldrig höja sig över Trumps påhopp, och inte heller Rubio förmådde hävda sig mot mobbarens återkommande tillmälen om ”little Marco, the lightweight”. Istället lockades han till slut att tappa sitt eget fokus och istället försöka anfalla sin motståndare. Problemet är att Donald Trump aldrig kan besegras med hans egna medel. Det krävs uthållighet, ansvarstagande och politisk mognad. Men ju mer Rubio riktade sin uppmärksamhet mot Trump, desto mindre framstod han i väljarnas ögon, och mobbaren hade besegrat ännu ett offer.

Trumps tillmälen klistrar sig fast, och Ted Cruz kommer att ha all möda i världen att frigöra sig tillnamnet ”lying Ted” som han fått stämplat i ansiktet. Att Donald Trump själv överträffar alla övriga i snedvridning av sanningen verkar inte spela någon större roll. Precis som mobbaren på skolgården är han den som ser en svaghet hos en annan, riktar angreppet där det kan skada mest, tills han har oskadliggjort alla tänkbara hot och själv sitter säkert som herre på täppan. Det är en ytterligt obehaglig strategi, men den lyckas.

Marco Rubio är fortfarande ung. Det är tänkbart att han återkommer i framtiden, men årets fortsatta valrörelse kommer att bli tuff, mycket tuff. Det är också tänkbart att republikanerna lyckas manövrera ut Trump på konventet i sommar. I annat fall väntar en unikt hård valrörelse i höst där gamla partilinjer inte längre gäller. Det blir en folkomröstning för eller mot The Donald där helt nya skyttegravar kommer att grävas. Är USA vuxet nog att hålla huvudet kallt och bevara sin själ och mota ångvälten medan tid är?

Varför dessa undanglidningar?

| 15 mars, 2016

”Det här är sannerligen inte statsministerns vackraste stund.” Så skrev Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl på twitter apropå Anna Hedenmos intervju med Stefan Löfven i söndagens Agenda.

Som så ofta annars var huvudfrågan den svenska migrationspolitiken, och Hedenmo försökte förgäves få statsministern att medge att han hade tagit i lite för mycket i sina fördömanden av föregående regerings tal om ”volymer” och att det kan behövas någon form av gräns för Sveriges flyktingmottagande. Något som ju även nuvarande regering säger, om än med andra ord.

Och rent sakligt finns det inte så mycket att säga om Stefan Löfvens svar. Under hösten uppstod ett extraordinärt läge, och det som i praktiken har ställt till det är den brist på solidaritet som stora delar av Europa i övrigt har visat prov på. Typ så.

Men trots detta har jag svårt att förlika mig med de ständiga undanglidningar som präglar intervjun. ”Kan du förstå att folk har svårt att hänga med i regeringens svängar?” frågar Anna Hedenmo för att förtydliga vad hon är ute efter. Men inte heller denna gång får hon något svar på frågan, utan Löfven talar för andra gången om det extraordinära i läget i höstas. Och så säger han att skillnaden mellan höger och vänster är att de borgerliga använder ett ”avhumaniserande språk” när de talar om volymer. Själv talar han ju bara om att värna den svenska välfärden.

Konsekvenserna är dock förvillande lika mellan de båda regeringsalternativen. Ja, faktum är att Löfven säger att en borgerlig regering troligen skulle kunna ta in fler (!) invandrare. Men detta är ändå inte någonting värt, eftersom det viktiga är att man som invandrare måste få del av hela det svenska välfärdspaketet – något som de borgerliga inte ger några garantier för. Och här blir det i alla fall för mig svårt att hänga med i svängarna. Är det alltså ”godare” att säga nej till fler invandrare, så länge man inte anammar högerns ”onda” retorik om volymer? Jag är inte säker på att alla personer som portas ute i Europas gränstrakter skulle hålla med om detta!

Den tappra Anna Hedenmo frågar dock på nytt: ”Men du måste ju också ha funderat på den här förändringen i språkbruk. Den som förut talade om volymer blev väldigt kritiserad av er Socialdemokrater. Den som förut ställde välfärden mot flyktingmottagandets kostnader blev också hårt kritiserad av er Socialdemokrater. I dag är det din egen retorik!?”

Men än en gång handlar statsministerns svar bara om den extrema flyktingsituationen i höstas. Och det har vi redan hört flera gånger. När Hedenmo frågar om regeringen har lyssnat tillräckligt på den oro som finns kring dessa frågor blir Stefan Löfven irriterad och säger att han minsann har mött ett stort antal fackliga företrädare som har gett uttryck för just denna oro. Lika snabbt underkänner han dock det som denna oro grundar sig på genom att säga att det inte ”per automatik” behöver vara någon ”skada för Sverige” med invandring. För att i nästa andetag erkänna att ”vi måste ha ett mottagande som klarar välfärden” – och det är ju just det som många av de människor som han precis har avfärdat säger …

Ja, nu blev det kanske lite rörigt. Och just så rörigt är det också i intervjun. Det är, för att upprepa Tove Lifvendahls omdöme, ”inte statsministerns vackraste stund”. Men det jag här och nu blir allra mest frustrerad över är ändå rädslan för klara tankelinjer. Kunde inte Löfven bara säga så här:

1) Ja, vi var lite för snabba med att fördöma Alliansens tal om volymer, för vi inser nu att det faktiskt är legitimt att tala om sådana. I alla fall så länge vi ska värna den svenska modellen. Dock tyckte vi (för det antar jag att Löfven gjorde) att Alliansen började tala om detta för tidigt i processen.

2) Ja, jag kan förstå människors oro. Och den är befogad. Det är därför vi har vidtagit de mått och steg som vi nu har gjort. Men jag vill ändå tro att vi tillsammans ska kunna lösa detta. Det här är mina förslag på förändringar …

Som alltid när man skriver om dessa saker är det lätt att bli missförstådd. Det jag reagerar på är alltså i första hand det samtalsklimat som vi har i Sverige och som våra politiker från både vänster och höger är en del av. Och så har jag väldigt svårt för det dumförklarande av befolkningen som alla dessa undanglidningar står för. Tror statsministern verkligen inte att vi svenskar kan lägga ihop ett plus ett? Och är det då inte bättre att tala klarspråk om situationen, vilka alternativen är och sedan argumentera för det alternativ som man själv tycker är bäst – utan osakliga smutskastningar av motståndarna?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: De enda som vinner på den här typen av undanglidningar är Sverigedemokraterna. Och nej, jag röstar inte på dem. Och nej, jag vet knappt vem jag ska rösta på över huvud taget längre.

Kungsord om att välsignas med ett barn

| 3 mars, 2016

Utifrån tilliten till Guds ständiga närvaro och allsmäktighet talar vi i kristna sammanhang inte om att ”skaffa barn” utan om att ”få barn” eller – som kung Carl XVI Gustaf så innerligt formulerade sig vid torsdagens konselj på kungliga slottet när den nyfödde prinsens namn och titel presenterades för regeringen och svenska folket – att ha ”välsignats med ett barn”.

Under torsdagen samlades i slottskyrkan kungafamiljen med släkt, vänner, hov och statsledning, samt bland andra KD-ledaren Ebba Busch Thor med partiledarkollegorna Jan Björklund (L) och Jimmie Åkesson (SD) på var sin sida, till tacksägelsegudstjänsten Te Deum (”Till Gud”) för den nyfödde prinsen.

I tacksägelsebönen för nyfödde prins Oscar bad präster och församling till Herren Gud att ”låt honom få en uppväxt präglad av kärlek och trygghet”.

I tacksägelsegudstjänsten ingick också bland annat läsning ur Psaltaren, gemensamma bönen Fader vår som Jesus Kristus själv lärde sina lärjungar att be, den aronitiska välsignelsen från Mose egen bror Aron, lovprisning samt flera psalmer ur den ekumeniska delen av Svenska psalmboken.

Hit hörde psalm nummer 5 ”Nu tacka Gud, allt folk, med hjärtans fröjd och gamman”, psalm 210 ”Jag lyfter ögat mot himmelen” och den klassiska barnpsalmen 248 ”Tryggare kan ingen vara”.

Helt uppenbart är att tankar och förböner från kungaparet och modern själv, kronprinsessan Victoria, tillsammans med fadern, prins Daniel, fanns med i dessa medvetna psalmval.

De två, vars äktenskap uppenbart är kärleksfullt och varmt, har inte ”skaffat barn”, utan av Gud välsignats med ett barn till – prinsessan och tronarvingen Estelles lillebror.

Svensk kristenhet behöver påminna sig själv om att vårt lands statschef och hans kungliga hus på detta sätt öppet och offentligt agerar förebild och mönster för hur vi alla andra i konungariket Sverige kan se på livet.

Vi kan, som troende och medborgare i detta land, se det som en vägledning om vart vi har förmånen att vända vår tacksamhet, våra böner, förhoppningar, men också oro, inför framtiden. Som här, när en familj och släkt välsignats med en son, syskonbarn och barnbarn, och hela Sverige med en ny prins, Oscar Carl Olof, nummer tre i tronföljden.

Kartellen – ett Kristusvittnesbörd på bästa sändningstid

| 3 mars, 2016

I helgen sändes en dokumentär om ett av Sveriges mest kontroversiella band – hiphopgruppen Kartellen. Det är en märklig resa kantad av missbruk, kriminalitet och politiska kontroverser. Dokumentären ger en inblick i en hård och mörk värld, men visar också på det faktum att musikalisk och poetiska genialitet kan dyka upp på de mest oväntade ställen. Det är inte för inte som Kartellen har hyllats som en av vår tids viktigaste skildrare av det svenska samhällets skuggsidor.

Men dokumentären stannar inte vid detta. Den skildrar också något annat, och betydligt ovanligare i sammanhanget – nämligen hur Kartellens frontman Sebbe Staxx finner en tro på Kristus och börjar göra upp med sitt eget förflutna. Som tittare tas vi med på lovsångsmöte i församlingen Ichtys där Staxx vittnar om sin vandring med Herren, och vi får höra hur man proklamerar Jesu namn inför en konsert i Ludvika. Vidare får vi höra Sebbe Staxx tala om hur det hat som var en så betydande drivkraft för hans musikaliska gärning har runnit av honom, att han har gått igenom en tuff process av att förlåta de människor som han haft svårt för och att han nu har fått sin identitet i Jesus Kristus i stället för i sin roll som musiker och sångare.

På detta sätt blir dokumentären om Kartellen också ett fantastiskt vittnesbörd – därtill sänt på bästa sändningstid i Sveriges Television. ”Lys upp skuggorna” är temat för programmet, och just detta är vad jag bär med mig efter att ha tittat. Både texterna och språket är delvis mycket grovt, men på något förunderligt sätt är det som att just denna grovhet får evangeliets ljus att träda fram så mycket klarare. Det klassiska evangeliets budskap om synd, skuld och förlåtelse kan helt enkelt inte undgå att beröra där det så uppenbart möter ett behov.

Tack Gud för att du lyser upp skuggorna!

Incest och nekrofili – varför inte?

| 22 februari, 2016

Liberalernas ungdomsförbund i Stockholm har fått många att höja på ögonbrynen genom sitt beslut att verka för en legalisering av sex mellan syskon som är 15 år eller äldre. Man vill även att en person ska kunna testamentera att andra får ha sex med ens kropp efter att man är död, så kallad nekrofili.

– Vi tycker generellt inte om morallagar, den här lagstiftningen skyddar ingen just nu, säger Cecilia Johnsson, LUF:s ordförande i Stockholm till Aftonbladet. Vi är ett ungdomsförbund och en av våra uppgifter är att tänka ett steg längre. Jag förstår att det kan anses ovanligt och äckligt men lagstiftning kan inte utgå ifrån att det är äckligt.

Moderpartiet Liberalerna har varit snabba att ta avstånd från beslutet.

– Vi står inte bakom något av de två förslagen, säger pressekreteraren Adam Alfredsson. Det är olagligt och bör så vara.

Samtidigt kan det vara värt att notera att LUF Stockholms beslut inte är någon isolerad företeelse. Hela LUF, men även CUF, Grön ungdom och MUF i Skåne har tidigare fattat beslut om att de vill se en antalsneutral äktenskapslag. Och angående incest sa dåvarande rättspolitiske talesperson för Socialdemokraterna, Thomas Bodström, till Expressen att ”det inte är en moralfråga för honom. Det man måste ta hänsyn till är de genetiska riskerna: att ett barn löper risk att ärva fler dåliga anlag om föräldrarna är syskon.”

Liknande tankegångar delas av RFSU, som i sitt remissvar till ett betänkande från 1998 år Sexualbrottskommitté skriver: ”RFSU är en organisation som verkar för vuxna människors sexuella självbestämmande. Vi är emellertid medvetna om de beroendeförhållanden som kan uppstå mellan föräldrar och barn samt mellan syskon. Vi ser här ingen skillnad mellan hetero- och homosexuella handlingar eller sexuella handlingar mellan hel- respektive halvsyskon, adoptivföräldrar och deras barn. RFSU är dock tveksam till om dessa handlingar ska regleras i brottsbalken. Eftersom vi anser att det genetiska argumentet är svagt och det etiska skälen inte tillräckligt utredda uppmanar RFSU justitiedepartementet att återigen belysa denna fråga” (s 196).

Finns det då en kristen respons på detta? Ja, både Gamla och Nya testamentet tar i mycket starka ordalag avstånd från incest. ”Du skall inte blotta din systers nakenhet, vare sig hon är din fars dotter eller din mors dotter, vare sig hon är född hemma eller ute”, står det i Mose lag (3 Mos 18:9). Och Paulus skriver: ”Det ryktas faktiskt om sexuell omoral bland er, sådan omoral som man inte ens hittar bland hedningarna: att en man lever ihop med sin fars hustru. Och ändå är ni uppblåsta! I stället borde ni ha blivit så bedrövade att den som gjort det hade drivits ut ur er gemenskap” (1 Kor 5:1–2).

Något specifikt förbud mot nekrofili finns inte i Bibeln, men i ljuset av Skriftens avståndstagande från såväl samkönat sex som tidelag är det lätt att dra slutsatsen att blotta tanken på detta skulle ha förfärat Bibelns författare.

Hur ser då själva argumentationslinjen ut? Är det bara en fråga om ”morallagar” eller om vad som ”kan anses ovanligt och äckligt”, som ordförande för LUF Stockholm hävdar? Nu är förstås detta inte så ”bara”. Som människor är vi moraliska varelser, och det är sannerligen inte fel att även vår lagstiftning fungerar som ett stöd för vad som anses moraliskt riktigt. Samtidigt är förstås detta en fråga som avgörs av vilken värdegrund man i övrigt har valt att ansluta sig till. En liberal-hedonistisk världsbild kommer exempelvis fram till radikalt annorlunda slutsatser om vad som är moraliskt än en kristen-humanistisk. Och det är ju bland annat denna dragkamp som vi nu bevittnar i det svenska samhället. LUF Stockholms förslag är därför ett illavarslande förebud om vad vi har att vänta i framtiden. I moralfrågor befinner sig vårt land på ett sluttande plan.

Sen är det förstås också en fråga om genetik. Det som för Thomas Bodström var det tyngsta argumentet mot incest var ju att ”ett barn löper risk att ärva fler dåliga anlag om föräldrarna är syskon”. Här kan man förstås hänvisa till förekomsten av preventivmedel och abort, men inga av dessa är som bekant helt ”säkra”. Dessutom kommer frågan i ett nytt ljus om parterna är antingen sterila, av samma kön eller har passerat klimakteriet. Någonstans måste vi därför lansera också en tredje dimension, som handlar om en trygghet i samhället i stort där vi låter nära släktrelationer vara fredade från sexuella laddningar. Det ska helt enkelt aldrig vara en fråga om relationen mellan två syskon, ett barn och dess förälder, eller någon annan nära släkting kan komma att tolkas i sexuella termer. Det är en fråga om trygghet, men också om normbildningen i samhället i stort.

Sist men inte minst finns det åtminstone för en kristen en bibelteologisk dimension att ta hänsyn till. Inte bara utifrån de konkreta förbuden i Gamla och Nya testamentet, utan också utifrån Bibelns tal om oss människor som Guds avbilder, och om de troende som tempel för den helige Ande (se 1 Kor 6:18–20). Det är helt enkelt under vår värdighet som människor att ägna oss åt denna typ av sexuella handlingar!

Och vad värre är: Det faktum att vårt samhälle går i riktning mot en allt större acceptans av dessa fenomen och beteenden kan ses som ett uttryck från vårt avståndstagande från vår Skapare. Som aposteln Paulus uttrycker det hela: ”Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar och bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär så att de orenade och förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och dyrkade och tjänade det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evighet. Amen. Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser” (Rom 1:21–26a).

Lyckades britterna reformera EU?

| 21 februari, 2016

I den konservative premiärministern David Camerons ögon har Förenade konungariket av Storbritannien och Nordirland, UK, nu uppnått en ”speciell status” inom Europeiska unionen, EU och därmed vad han kaller  ”ett reformerat EU”. Utöver dessa stora ord om förbättringar som Camerons huvudargument för britterna att kvarstå i unionen, talar han om att landet blir ”starkare, säkrare och mer framgångsrikt” vid fortsatt medlemskap.

Visst är det så att EU reformerats – i den bemärkelsen att ifall ett medlemsland är tillräckligt starkt, ekonomiskt tungt, politiskt viktigt och samtidigt hotar med att lämna gemenskapen, kan denna stat uppenbarligen förhandla fram vissa förändringar av sina villkor.

I praktiken innebär detta en ny princip inom EU, där undantag tidigare beviljats länder antingen precis när de gått med som medlemmar eller till följd av att befolkningen i  beslutande folkomröstningar avvisat utvidgad EU-makt vid fördragsändringar.

Nu blir det mer så att ifall ett stort och starkt land hotar, kan övriga 27 komma att böja sig, i varje fall en aning. Återstår dock för Europaparlamentet, historiskt en bastion för utökad EU-makt och mot undantag för enskilda medlemsländer, att också godkänna 19:e februari-uppgörelsen i Bryssel.

Reformerats har Europeiska unionen i så mening att sociala förmåner såsom barnbidrag, vilka utbetalas till barn i andra länder, från och med den 1 januari 2020 kan anpassas till det mottagande landets kostnadsnivå – så kallade indexerade barnbidrag.

En polsk byggnadsarbetare i England med barnen hemma i Polen kommer i framtiden inte att få den brittiska nivån i pund räknat, utan utifrån polsk köpkraft och prisbild. Det avlastar vissa kostnader i det brittiska välfärdssystemet, ett land med två miljoner inflyttade från övriga EU-länder.

Däremot ifrågasätts inte systemet att ett land ska fortsätta att betala ut barnbidrag till utländska barn som är kvar i sina hemländer, så länge en av föräldrarna i egenskap av EU-medborgare arbetar i ett annat EU-land.

Tydligare skrivningar om att EU har fler valutor än euron – som pundet, men även svenska och danska kronan – ska garantera att euroländerna inte dominerar den ekonomiska politiken inom unionen och bildar ett slags finansiellt A-lag. Här tog dock, återigen, inte den svenska regeringen tillfället i akt att få en juridiskt bindande skrivning som gör klart att Sverige har en av EU godkänd rätt att behålla sin nationella valuta kronan.

Vid en beslutande folkomröstning den 23 juni kommer engelsmän, walesare, skottare och nordirländare att ställas inför en i deras livstid helt unik möjlighet att bestämma om och staka ut Förenade konungarikets framtid – som medlem i EU eller som fristående stat utanför.

Hur det kommer att falla ut är i dag helt omöjligt att förutsäga. På samma sätt som vid förändringen förra mandatperioden av den brittiska äktenskapslagen till att bli könsneutral ger sig David Cameron återigen in på vågstycket att hämta sitt huvudsakliga stöd utanför de egna konservativa leden för att få i genom sin vilja – på tvärs alltså mot stora delar av det egna tory-partiet.

Att vara beroende av den klassiska politiska fienden, det socialdemokratiska arbetarpartiet Labour, i syfte att vinna folkomröstningen, manifesterar – övertydligt – vilket riskprojekt premiärminister Cameron givit sig in på. Såväl hans partiledarskap som premiärministerposition ligger i vågskålen, även om han ger utrymme för EU-kritiska konservativa ministrar att kampanja för utträdessidan.

Vad som är grunden för britterns EU-kritik är inte minst eurokrisen, EU:s deltaljreglering och växande överstatliga maktambitioner samt unionens oförmåga att visa inbördes solidaritet i att hantera migrations- och asylfrågorna.

Med en folkomröstning i midsommartid, tidigt på sommaren, hoppas Cameron att förra sommarens stora migrant- och asylvåg till EU ännu inte hunnit återupprepats – utan kommer först längre fram under sommarsäsongen. Ifall han gör en tidsmässig felkalkylering på denna punkt, kan mycket väl britterna gå emot sin premiärminister och rösta landet ut ur EU, utifrån en känsla av att EU-samarbetet inte fungerar.

Den anglikanska Engelska kyrkans biskopar, ledda av ärkebiskopen i Canterbury Justin Welby, har uttalat sig positivt om att Storbritannien finns med i ett långsiktigt fredsskapande samarbete som EU. Lika tydlig är man med att predikstolen inte skall användas till politisk agitation.

Kyrkan vill tillsammans med den presbyterianska statskyrkan i Skottland – vilka via kyrkomötesbeslut tagit ställning för att rekommendera skottarna att rösta för fortsatt EU-medlemskap – främja en bred och allsidig debatt, i god anda och utan att skapa djupa motsättningar, allt för att hålla samman det brittiska samhället.

Debattens vågor inför folkomröstningen får inte, menar kyrkorna, nå sådana känslomässiga övertoner att det går överstyr. Människors vardagliga samlevnad i det Förenade konungariket får inte hotas, utan förbli normal, anständig och vänlig – olika meningar om brittiskt EU-medlemskap eller ej till trots.

Låglönejobb – gränsen för vår solidaritet?

| 16 februari, 2016

En av årets stora politiska frågor kommer med stor sannolikhet att vara den om låglönejobbens vara eller inte vara. De borgerliga partierna har lanserat varsin modell för hur fler människor ska få sitt första jobb, och senast var det nu Lars Calmfors från Arbetsmarknadsekonomiska rådet som gick ut och propagerade för så kallade ingångsjobb med väsentligt lägre löner än dagens lägstalöner.

En så stor och genomgripande reform kan naturligtvis inte att genomföras utan debatt, och som vanligt i dessa frågor är det LO som skriker högst. Som LO:s chefsekonom Ola Pettersson uttrycker det hela:

– Vår bedömning är att det skulle sprida sig till andra delar av arbetsmarknaden, och det finns en risk att det skulle sänka lönerna för väldigt många, säger han.

Det är långt ifrån självklart att de föreslagna reformerna skulle få de effekter som LO varnar för. Ingångsjobben (och motsvarande) är i första hand tänkta att erbjudas till okvalificerad arbetskraft. Eller snarare: för jobb som inte kräver någon längre utbildning. De är helt enkelt riktade till en kategori människor som annars inte har så stora chanser att erbjudas jobb över huvud taget – och som med dagens politik hamnar i ett mer eller mindre permanent utanförskap.

Men inte ens om det skulle vara som LO säger kan vi avfärda idén som sådan. Det är nämligen här som svenskarnas verkliga solidaritet börjar sättas på prov. Jag fascineras över den politiska vänsterns tal om solidaritet, som påfallande ofta bara visar sig sträcka sig så långt som till ”de andras” pengar. I vulgärretoriken kallade för ”överklassen” eller ”borgarna”. Men med detta finns det ett antal stora problem.

För det första: Vad är solidariteten värd, om den bara ska praktiseras av någon annan?

För det andra: Stora delar av LO-kollektivet tjänar betydligt mer i månaden än den genomsnittlige akademikern. Retoriken är alltså delvis ihålig.

För det tredje: För många av våra invandrare och långtidsarbetslösa är låglönejobb och/eller okvalificerade yrken den enda chansen att få en fot in på arbetsmarknaden. Vilken arbetsgivare är så dum att han betalar full lön till en person som saknar viktiga kvalifikationer – till exempel språk, eller en mer skräddarsydd utbildning – när han/hon till samma kostnad kan få en person med dessa kvalifikationer?

Nej, det är här vi kommer tillbaka till solidariteten. Vi får helt enkelt acceptera att ett viktigt sätt att verka för integrationen av våra tusentals nyanlända invandrare är att introducera någon form av låglönejobb. Om detta får spridningseffekter så till vida att vissa andra anställningsgrupper får sina löner sänkta – so be it. Tack vare jobbskatteavdragen under de borgerliga regeringsåren har de flesta svenskar ändå fått betydligt mer i plånboken än de någonsin fått genom några fackliga förhandlingar.

Men kan vi inte bara höja skatterna i stället? Om detta är den lösning som vi för fram har vi helt missuppfattat läget. Först och främst är det ju så att detta i sig inte skulle bidra till några nya jobb – vare sig för långtidsarbetslösa eller andra. Möjligen skulle det finansiera lite fler bidragstagare. Men sen är det ju faktiskt så att alliansregeringens skattesänkningar var med och bidrog till att fler människor kom i jobb. Det var alltså skattesänkningar som i huvudsak finansierade sig själva. Detta är också skälet till att Socialdemokraterna beslutade sig för att gå med på de fyra första jobbskatteavdragen. (Förutom det mest uppenbara skälet av dem alla: att de insåg att de skulle förlora för många röster på att ta bort dem.)

Vad har då detta att göra på opinionsbloggen till en kristen tidning? En hel del, om jag får säga det själv. För det måste rimligen ligga i vårt intresse som kristna att så många som möjligt ska komma in på den svenska arbetsmarknaden. Liksom det borde ligga i vårt intresse att bjuda till (= vara solidariska) för att detta ska bli möjligt. Helst utan att samtidigt låta våra välfärdssystem överutnyttjas, så att vi tar ut mer från dessa system än vi från början har satt in. Det var ju trots allt så man valde att agera i Grekland – med förskräckande resultat.

Jämfört med det grekiska scenariot borde såväl de borgerliga partiernas som Arbetsmarknadsekonomiska rådets förslag därför vara värda att ta i beaktande. Oavsett om man anser sig ha hjärtat till höger eller till vänster.

Seger för extrempolitiker, men oroande för USA

| 10 februari, 2016

”En politisk revolution” – det är den agendan Bernie Sanders har förkunnat i talarstolen efter sina succéresultat i Iowa förra veckan och nu i natt i New Hampshire. När rösterna nu har räknats och det visar sig att Sanders och Donald Trump formligen har krossat sina motståndare i nattens primärval finns det en risk för omvälvande konsekvenserna också på sikt.

Trots Sanders och Trumps triumfer är det ändå få bedömare som tror att någon av dem kommer att hålla hela vägen till Vita Huset. De står alltför långt ifrån den politiska mittfåran där valen avgörs. Mediemiljardären och New Yorks förre borgmästare Michael Bloomberg har signalerat att om USA verkligen skulle stå inför ett val mellan dessa två extrempolitiker så skulle han kunna ställa upp som oberoende kandidat för att rädda landet.

Det är inte otroligt att både demokratiska och republikanska väljare längre fram i vår kommer att rätta in sig i ledet och rösta fram mer valbara presidentkandidater. Ett annat alternativ är att republikanerna enar sig bakom ett mer mittenorienterat namn för att slippa släppa fram Trump. Det är inte rimligt att den stora majoriteten moderata republikanska väljare ska fortsätta splittra upp sig på ett halvdussin kandidater, medan Trump samlar alla missnöjesröster i sin hatt.

Nattens storslam för Sanders och Trump pekar ändå på ett folkligt missnöje som i längden skulle kunna bli just den politiska revolution som Bernie Sanders förkunnar. Resultaten i New Hampshire visar att en stor del av den amerikanska väljarkåren har dragit sig ut på extremkanterna av den politiska skalan. Sanders fanclub står längre till vänster än vi sett i något tidigare val, och Trumps hejaklack har samlats kring den frustrerade populism som tidigare varit mycket ovanligt i utvecklade demokratier.

Även om ingen av dessa två verkligen skulle bli vald till president finns ändå risken att det politiska landskapet och retoriken under deras framfart förflyttas och blir kvar på nya, tidigare otrampade utmarker. Risken finns att landet blir alltmer polariserat, och att retorik och ståndpunkter som tidigare varit politiskt otänkbara permanentas i det amerikanska samhället.

Det vore onekligen något av en politisk revolution. Problemet är att revolutioner sällan slutar i lycka, utan i disharmoni. USA behöver finna en sund enhet – och det ganska snabbt.

Blundande FN lånar sig åt Assange

| 8 februari, 2016

I fredags, den 5 februari, kom FN-namnet att lånas ut i mindre smickrande sammanhang. Wikileaks-grundaren Julian Assange, lyckades då få FN-panelen för godtyckligt frihetsberövade, UNWGAD, att ta hans parti. Detta på ett sätt som innebär ett misslyckande för världsfredsorganisationens namn och viktiga rykte.

Någon juridiskt tvingade rätt att få sina utslag efterlevda äger inte den FN-sanktionerade panelen. Kritiken den nu riktar mot Storbritannien och Sverige avvisades också omedelbart av respektive lands utrikesdepartment, å det allra bestämdaste.

Ensidigheten i FN-gruppens slutsatser är nämligen högst anmärkningsvärda. I praktiken ges här carte blanche till den 44-årige australiern att slippa prövas för anklagelser riktade mot honom – om våldtäkt och sexuella ofredanden gentemot två kvinnor i Sverige från sommaren 2010. Anledningen är att han valt att undandra sig rättsliga förhör från svenska åklagare genom att gå i självvald exil på Ekvadors ambassad i London.

Sommaren 2010 talade den av USA för spioneri efterspanade Julian Assange om att flytta till Sverige och etablera sin globala Wikileaks-verksamheten här. Han sökte skydd  av den generösa 250-åriga svenska tryckfrihetstraditionen.

Efter anmälningarna om sexuella övergrepp i vårt land ansåg samme Assange sig nu frukta att det svenska rättsväsendet skulle utlämna honom till USA. Den rädslan borde Assange rimligen ha hyst redan när han kom till Sverige, före våldtäktsanklagelserna. Amerikanerna var nämligen ute efter honom även då.

Redan har en av de två kvinnor i Sverige som anmält Assange för sexuellt ofredande och våldtäkt fått se sin rättsliga prövning rinna ut i sanden. Detta till följd av så korta preskriptionstider som fem år. Det vore djupt ovärdigt det svenska rättsväsendet och vår regering om inte heller den andra kvinnans fall underställdes en juridisk prövning.

Att en FN-panel låtit låna sig till att föra Assanges sak, utan att bry sig om eventuella våldsoffers lidanden och rättssäkerhet är djupt kränkande.

Nu uttalar Assange politiska hotelser mot Sverige och Storbritannien. Om våra länder inte skulle lyda FN-panelen, och lägger ner alla förundersökningar, skulle de båda länderna ”inte tas på allvar” i världssamfundet.  Man kan ana att Assange också syftar på att Sverige dessutom kommer att missa sin efterlängtade plats på två år i FN:s säkerhetsråd ifall inte FN-panelen och han själv åtlyds.

Det känns som att Assange griper efter varje halmstrå för att undkomma rättslig prövning. Hans moral verkar inte vara ett hinder för att ta till vilka metoder som helst.