Senaste inläggen

Heder åt Aida Hadzialic

| 14 augusti, 2016

Aida Hadzialic vid lördagens presskonferens. Foto: Vilhelm Stokstad / TT

Gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S) har tvingats avgå. Orsaken var ett alkotest vid Öresundsbron som visade på 0,2 promille, alltså den lägsta gränsen för vad som juridiskt kan benämnas som rattfylleri. Enligt uppgift tog hon själv initiativ till uppsägningen, och hon fick statsminister Stefan Lövens stöd för att hantera frågan på detta sätt.

I sociala medier har det i helgen diskuterats flitigt om det är rimligt att man ska behöva avgå som minister för en förseelse av detta slag. Vissa menar att det var onödigt, medan andra menar att det var motiverat. Men oavsett hur man tar ställning till denna fråga är det något som går igen hos så gott som alla som uttalar sig i ärendet – och det är respekten för Aida Hadzialics attityd.

På den presskonferens som utlystes på lördagförmiddagen sa den unga politikern så här:

– Jag förstår att många är besvikna och jag är förbannad på mig själv.

– Jag anser att det jag har gjort är väldigt allvarligt. Jag har uppfostrats för att ta ansvar för mina handlingar.

– Jag förväntar mig ett strafföreläggande och böter som jag kommer att acceptera. Jag tyckte att det var viktigt att berätta det här så snart som möjligt och vill stå rakryggad inför det jag har gjort.

Kontrasten till många av våra andra politiker som har trampat i klaveret är slående. Det räcker att jämföra med Miljöpartiets båda avgående statsråd, Mehmet Kaplan och Åsa Romson, för att se kontrasten till Aida Hadzialic. Kaplan och Romson verkade ju egentligen inte tycka att de hade gjort något moraliskt tveksamt.

Jag är själv inte någon anhängare av allt som har hängt samman med Hadzialics politiska gärning. Enligt min mening har hon uttalat sig olyckligt både i fråga om konfessionella friskolor och om privata aktörer i utbildningsväsendet. Men presskonferensen i lördags ingav ändå respekt även hos mig. Tänk om vi hade fler unga människor som kunde säga att ”jag har uppfostrats för att ta ansvar för mina handlingar” – och som också tog konsekvenserna av detta i skarpt läge!

Och hur var det nu Jesus uttryckte det? ”Var och en som upphöjer sig själv ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd” (Luk 14:11).

Intersektionalitetsteorin – ett viktigt verktyg för den nya intoleransen

| 28 juli, 2016

Ett uttryck som på senare tid har blivit högsta mode i den akademiska världen – och därmed också på Sveriges kultursidor – är intersektionalitet. Som så ofta annars kommer begreppet från vänster, och på Wikipedia definieras det så här:

Intersektionalitet är en feministisk sociologiskt kritisk teori och ett analytiskt hjälpmedel för att studera hur olika former av diskriminerande maktordningar samverkar i ett samhälle. … Den kan fungera som hjälpmedel eller begrepp, som inte strävar efter att rangordna identitetskonstruktioner utan efter att synliggöra hur olika maktordningar är sammanflätade på olika nivåer, såsom det politiska, det representationella, eller det strukturella. Ett intersektionellt perspektiv ställer frågor om hur makt och ojämlikhet vävs in i uppfattningen om identitetskategorier som kön/genus, sexualitet, ålder, klass, funktionalitet och etnicitet. Genom att hävda att det finns flera maktordningar som är beroende av varandra öppnar ett intersektionellt perspektiv för att upplösa gränser mellan olika sociala kategorier för att rikta uppmärksamheten på hur de samverkar.

Om vi kan sätta oss över det akademiska fikonspråket är det som beskrivs i sig inte något helt och hållet galet. Att olika faktorer kan samverka för att skapa hierarkier i ett samhälle – både positiva och negativa – är ju närmast en självklarhet. Därmed kan det inte heller vara fel att studera ett sådant fenomen.

Nej, det jag själv uppfattar som problemet uppstår i stället utifrån det faktum att intersektionalitetsteorin hämtar sitt tankegods från vänster, något som i sin tur innebär att den är sammangift med en helt annan teori – nämligen den marxistiska maktanalysen, som säger att det alltid är den grupp som befinner sig i underläge som förtjänar omgivningens stöd. Det var detta sätt att tänka som var den primära orsaken till att vänsterrörelsen vände Israel ryggen i samband med sexdagarskriget 1967. Fram till detta krig hade man betraktat det judiska folket som en utsatt minoritet – och därmed värd omvärldens sympati – men när Israel lyckades anfalla och besegra sina arabiska grannar förlorade man sin privilegierade status och blev över en natt omvandlad till ett av vänsterrörelsens hatobjekt. Enligt den marxistiska maktanalysen är det ju något helt och hållet otänkbart att heja på en vinnare. Det är detsamma som klassförräderi.

Vad händer nu när dessa båda tankesystem (intersektionalitetsteorin och den marxistiska maktanalysen) gifts samman? Här och nu tänker jag framför allt på två saker:

1) Alla frågor som har med sanningsanspråk, men också med exempelvis diskriminering, att göra analyseras utifrån vem det är som drabbas snarare än utifrån vad som i övrigt kan betecknas som logiskt eller korrekt.

2) Som minoritet får man automatiskt företräde i den offentliga debatten. ”Kränktast vinner” – och vem kan vara mer kränkt än en (förment förtryckt) minoritet?

Den amerikanske psykologprofessorn Jonathan Haidt förklarar i Svenska Dagbladet den 10 juli:

I egalitära samhällen tenderar det att uppstå hat mot de som uppfattas stå över andra, vilket kallas omvänd dominans-hierarki inom antropologin. Människor förenar sig och har ihjäl sådana personer. Du kan se det i bland annat den franska revolutionen och i Maos kulturrevolution. De med hög status är de onda, och de med låg status är de goda. Det är även vad som sker på amerikanska universitet nu. Det är samma psykologiska mekanism.

Och vidare:

Så det första du gör när du interagerar med människor är att du tar reda på vilken kategori de tillhör. Vit? Det är dåligt. Man? Det är dåligt. Heterosexuell? Det är dåligt. Det kallas intersektionalitet. Man adderar privilegiepoäng baserat på främst rastillhörighet, kön och sexuell läggning. I grunden är det en sorts rasism. Och en intellektuell cancer eftersom hela idén med universitet är att man ska lära sig bedöma varandras idéer och ord, inte vilka kategorier man tillhör.

I praktiken innebär detta några mycket nedslående saker. I alla fall för oss som försöker hålla fast vid ett antal bibliskt förankrade värderingar:

1) Talet om sanning förlorar sin relevans. Inte ens i akademins värld – som från början växte fram utifrån en kristen världsbild, med en hög syn på såväl bildning som sanning – är det självklart att man försöker belysa de frågor som studeras på något objektivt sätt. Det viktiga är i stället att göra en (marxistiskt färgad) maktanalys av en viss fråga, och att utifrån denna välja vad man faktiskt vill komma fram till – utifrån vilken specifik grupp man har ett intresse av att gynna. Särskilt tydligt är detta inom discipliner som genusvetenskap och feminism, men i dag gäller det betydande delar av det som brukar kallas humaniora.

2) Majoriteter får automatiskt en stämpel av att vara suspekta. Det ses helt enkelt inte som något önskvärt att i ett samhälle skapa förutsättningar för majoritetslinjer. I stället är det minoriteterna som regerar – och som automatiskt ses som ”de goda”. Konsekvensen blir ett samhälle i sönderfall, eftersom ett land där minoriteterna dikterar villkoren för majoriteten kommer att bära på allt större interna spänningar. Vad händer till exempel när den lilla gruppen transsexuella ska sätta agendan för en hel kulturs tänkande kring kön och identitet? Eller när en minoritet tillåts få ett sådant företräde till våra politikers öron att en oproportionerligt stor del av den gemensamma ekonomin behöver läggas på denna grupps intressen – med den nu aktuella frågan om diskrimineringslagen mot bristande tillgänglighet som exempel, där det talas om att denna kan komma att gälla även för sådana företag som har färre än tio anställda (något som skulle leda till samhällskostnader på uppemot 2,5 biljoner kronor).

3) Kristna och andra som kan sägas företräda en mer konservativ syn i moralfrågor blir automatiskt utdefinierade. Pseudonymen Ludwig von Krankheit reder ut begreppen gällande detta på hemsidan mises.se. Först sammanfattar han det tankegods som jag har redogjort för ovan:

Det svenska kränkningsindustriella komplexet grundas på den dialektisk-materialistiska föreställningen att all oenighet beror på klasskonflikter och intressemotsättningar. Den andra grundläggande föreställningen är att kränkningar inte nödvändigtvis handlar om hur individen blir behandlad, utan är uttryck för strukturellt förtryck av och mellan grupper. Ingen behöver egentligen ha behandlats illa. Det räcker med att avgöra grupptillhörighet och åberopa samtida eller historiska sociala skillnader.

För att nå framgång som kränkt måste man därför kunna göra gällande att man är ringaktad på grund av ’klass’ eller helt enkelt på grund av att man tillhör någon relativ minoritet. Sådana markörer är vanligen permanenta, och kan därför med fördel åberopas i ny och nedan. Marxismens solidaritetsklausuler träder omedelbart i kraft, eftersom det gäller att ta ’den svages’ parti, oavsett om denne har rätt eller inte.

Därefter redogör von Krankheit för vad han kallar för intersektionalitetens sten-sax-påse-spel:

Rent tekniskt är det lätt. Det är bara att läsa av kontrahenternas positioner i den intersektionella förtrycksmatrisen. Den som har ’lägre rang’ vinner. Till exempel slår självklart kvinna man, medan muslim slår sekulär, som i sin tur slår kristen. Även homosexuell slår kristen. Homosexuell är ungefär som sekulär, dock inte heterosexuell. Katolik är jämställd med pedofil och slås därför av allt.

Det säger sig självt att den som hamnar i botten av denna matris är tvungen att verka utifrån ett i grunden närmast hopplöst underläge – som alltså kommer sig av att man historiskt eller i modern tid har blivit uppfattad som privilegierad, och därmed inte (enligt intersektionalitetsteorin) har gjort sig förtjänt av sin omgivnings respekt.

Men detta öppnar också för ett antal svårhanterliga paradoxer. von Krankheit fortsätter:

Problemen börjar när man kombinerar kategorier, eftersom man samtidigt kan tillhöra mer än en kategori. Trots att sekulär utan vidare slår biskop, och Birgitta Ohlsson till och med slår Påven, så slår lesbisk biskop självklart sekulär man, i synnerhet om denne är humanist. Och muslimsk man slår sekulär kvinna, vilket sätter oförutsedda gränser för feminismen. … Enligt intersektionalismen råder dock dött lopp i frågan om hedersvåld, som det är rasistiskt att kritisera och inte feministiskt att inte kritisera. Man tvingas således välja mellan rasism eller antifeminism, vilket är ett ogiltigt drag. Då får hedersvåldet fortsätta utan att passera fängelse, och det blir omspel.

Jag förstår att detta blogginlägg kan uppfattas som lite väl svårgenomträngligt av vissa läsare. Men jag tror faktiskt att ovanstående analyser förser oss med ett antal nycklar till det debattklimat som i dag råder i det svenska samhället. Det är också en förklaring till en betydande del av den intolerans som griper omkring sig i Sverige i dag – och som vi som kristna har blivit allt vanligare offer för.

Psykologprofessorn Jonathan Haidt beskriver situationen som att ”den akademiska vänstern” i själva verkat har ”blivit galen”:

Inte bara med politisk korrekthet, utan också med nya idéer som kommer från feministiska och marxistiska teorier om privilegier och offerskap. Det är en extremt intolerant rörelse som inte tillåter åsikter som avviker från deras egna. I dagsläget är den politiska korrektheten sådan att idéer om privilegier och att bedöma folk efter deras hudfärg och kön sprider sig. Och detta står i direkt motsättning till fri forskning och en öppen debatt.

Annorlunda uttryckt: Åsiktskorridoren krymper. Och en av de grupper som drabbas hårdast råkar vara just kristna som har en konservativ syn på de frågor som debatteras i samhället i stort. Faktum är nämligen att man enligt intersektionalitetsteorin inte ens behöver lyssna på en sådan grupp. Särskilt inte om den börjar peka på sedan länge överspelade argument som ”sanning”, ”vetenskaplighet” och ”majoritetens bästa”.

Ett litet inlägg i yoga-debatten

| 9 juli, 2016

Ett av vårens hetaste diskussionsämnen i kristna medier har varit vilken attityd vi borde ha till yoga. Jag är ingen expert på detta ämne, och ska därför inte ge mig in på några detaljerade analyser av yogans innebörd. Men låt mig ändå komma med ett antal reflektioner angående detta populära fenomen.

För det första: är yoga religiöst? Och här måste ju svaret vara: utan tvekan! Yoga är en integrerad del av den hinduiska religionen, och från religiösa centra i Indien har man under lång tid sänt ut vad man betecknar som ”yoga-missionärer” till Västvärlden. Hinduerna själva betraktar dessa övningar som en central del av sin religion, och vilka är vi att underkänna denna självförståelse?

För det andra: innebär detta att all yoga vi möter i väst är att beteckna som religiös? Här tänker jag att svaret måste vara både ja och nej. De religiösa rötterna till yogan går förstås inte att trolla bort. Men lika självklart är att många som i dag utövar yoga i väst – både instruktörer och deltagare – är helt eller delvis omedvetna om dessa rötter.

För det tredje: hur ska vi som kristna förhålla oss till yogan som fenomen? Kanske är det här som åsikterna går mest isär. Personligen skulle jag aldrig kunna tänka mig att delta i en yoga-klass. Allra minst i ett sammanhang där man lägger in en religiös innebörd i övningarna. Men samtidigt är det ju också mycket annat som vi i Sveriges kristenhet ägnar oss åt, som med stor sannolikhet är precis lika skadligt som yoga. Typ en stor del av utbudet i Sveriges Television.

För det fjärde: kan man bli andligt påverkad av yoga? Här är mitt svar: självklart! Men personligen tror jag inte att detta i första hand handlar om att man genom yogan skulle bli uppfylld av demoniska makter – även om övningar där man söker kontakt med hinduiska gudar måste kunna ha också denna effekt (jfr Första Korinthierbrevet 10:19–22). Men en annan och ofta förbisedd effekt av de österländska teknikerna är ju också den människosyn som dessa representerar. Jag tror helt enkelt att en av yogans mest förödande effekter på det västerländska samhället är att den banar väg för den typ av flytande identitetsbegrepp som företräds av hinduismen, och som i västvärlden kommer till uttryck i bland annat queerrörelsens tänkande.

En grundläggande tanke inom hinduismen är att människan behöver inse att hon är en del av världssjälen eller världsalltet. Ett av yogans syften är därför att förena den individuella själen (atman) med världssjälen (brahman) – vilket i praktiken innebär att identiteten förlorar sin betydelse. Här finns ett släktskap med queertänkande, eftersom queer talar om såväl identiteten som sexualiteten som något flytande.

Jag är fullt medveten om att majoriteten av alla svenskar som ägnar sig åt yoga inte har fördjupat sig i yogans religiösa sida. Men frågan är ändå om inte yogan har varit med och banat väg för ett tänkande i vårt samhälle som är betydligt mer ”andligt” än det vid första anblicken kan verka. Och då är inte steget särskilt långt att tänka sig att vi genom yogan också kommer i kontakt med denna andliga verklighet. En verklighet som vi som kristna har goda skäl att hålla på armslängds avstånd.

Stockholm Pride och alla människors lika värde

| 29 juni, 2016

Ebba Busch Thor ska gå i Stockholms pridetåg i sommar. För Aftonbladets reporter motiverar hon beslutet med orden: ”Jag gör det just för att stå upp för frihet, för alla människors lika värde, och för att alla ska kunna se att det finns en möjlighet att bygga ett gott liv här.”

Det finns mycket som man kan säga om detta, och mycket har redan blivit sagt – både i Världen idag och i andra tidningar. Men här och nu vill jag kommentera det som jag uppfattar som Busch Thors huvudmotivering, nämligen att stå upp för ”alla människors lika värde”.

Det är ju ytterst få människor som har någonting emot denna motivering som sådan. Särskilt för mig som kristen är det självklart att alla människor – oavsett kön, religion, sexuell läggning eller vad det nu är som skiljer oss åt – har samma okränkbara värde.

Frågan från min horisont är snarare om det verkligen är detta som Stockholm Pride borde förknippas med. Ett besök på hemsidan visar på ett ganska varierat utbud. Årets huvudfråga är ”Vem bestämmer?”, och här vill man aktualisera alltifrån ”Vem bestämmer i sängen?” till ”Vem bestämmer i samhället?” Man slår också ett slag för queertänkandets betoning av vars och ens rätt till självidentifiering med frågor som ”Vem könsbestämmer dig?” och ”Vad kan vi göra för att kunna ta plats allihop, på våra villkor?” Kanske en första ledtråd till vad man lägger in i det som KD:s partiordförande säger sig vilja manifestera?

På en annan del av sidan presenterar man det så kallade Kinkykvarteret som på ett särskilt sätt är ”ägnat åt fetisch/BDSM/läder-scenen” och som ska vara en ”arena att mötas, leka, diskutera, umgås, synas och ta plats”. Även här ges en definition av hur man från Pridefestivalen vill definiera sin syn på frihet och alla människors lika värde: ”Lämna dina rädslor och fördommar [sic] i entrén, och kom ihåg den gyllene regeln: ’YKINMKBYKIOK’ (Your kink is not my kink but your kink is OK). Respekt och kärlek är två av våra ledord.”

Nu har visserligen Busch Thor sagt att det inte är den här typen av inslag som hon vill promota med sitt deltagande i Stockholm Pride. Men eftersom det hon vill manifestera är just det som dessa inslag presenteras som ett uttryck för, blir det ändå ganska svårt att skilja de olika begreppsvärldarna åt. Jag menar, om ”frihet och alla människors lika värde” enligt Pridefestivalen kan beskrivas som ”Your kink is not my kink but your kink is OK”, hur ska vi som betraktare utifrån kunna veta att just Busch Thor, som går i samma parad som BDSM-folket, håller sig med en annan definition av dessa begrepp – om hon nu gör det? (BDSM står för Bondage & disciplin, Dominance & underkastelse samt Sadism & Masochism.)

Just relationen mellan hbtq-rörelsens krav och alla människors lika värde har för övrigt visat sig vara en svår nöt att knäcka, eftersom retoriken och verkligheten så ofta befinner sig på olika planeter. Bara för några veckor sedan kom till exempel ett domsutslag från Europeiska människorättsdomstolen som slog fast att det inte är diskriminering om en stat nekar par av samma kön att ingå äktenskap – något som annars brukar hävdas inte minst i samband med Pridefestivalerna.

Diskriminering föreligger bara när två sakligt sett likadana situationer får olika bemötande på grunder som inte kan bedömas som legitima. Och så är alltså inte fallet i exempelvis synen på äktenskapet. Om vi nu ska lita på den Europeiska människorättsdomstolen – och de borde ju trots allt ha koll. ”Frihet och alla människors lika värde” är helt enkelt inte detsamma som att alla tänkbara livsstilar och familjekonstellationer måste få samhällets aktiva stöd.

Summa summarum:

1) Det sätt som Stockholm Pride definierar, och propagerar för, frihet och alla människors lika värde saknar på väsentliga punkter stöd i internationell rätt.

2) När Ebba Busch Thor trots detta väljer att manifestera dessa värden genom att delta i Stockholm Pride, legitimerar hon ett synsätt som vare sig Europeiska människorättsdomstolen eller hennes eget parti ansluter sig till.

3) Problemet i samhället i stort är inte generellt att människor ifrågasätter ”frihet och alla människors lika värde” – även om det självklart finns tragiska undantag från detta. Den spänning som Stockholm Pride aktualiserar kan därför snarast beskrivas som att en betydande grupp – och säkerligen majoriteten av KD:s sympatisörer – inte köper hbtq-rörelsens definitioner av dessa och liknande begrepp. Frågan är då varför Ebba Busch Thor trots detta väljer att ta ställning för den senare?

Öppna gränser och fri invandring, ett försök till analys

| 20 juni, 2016

Jag högaktar Micael Grenholm för hans engagemang för invandrare, tiggare och andra utsatta människor. Men intervjun med honom i dagens Världen idag gör ändå att jag vill problematisera några av de påståenden som Grenholm kommer med. Jag gör det för att han har blivit en så pass viktig opinionsbildare i frågor som har med migration och kristen tro att göra. Men jag gör det också för att jag menar att en del av hans påståenden – hur fina de än kan verka – riskerar att få motsatt effekt. Ett politiskt program som inte är genomförbart må låta tilltalande i många kristnas öron, men samtidigt riskerar det att skapa polariseringar som öppnar för helt andra krafter än dem som man från början hade avsikten att stödja. Idealism kan i förlängningen vara något farligt.

Innan jag kommenterar de enskilda frågorna vill jag dock säga att jag i likhet med Grenholm är en stor vän av såväl generositet som en enkel livsstil. Detta gäller både från samhällets och kyrkans sida, men som kristna har vi ju ett särskilt ansvar för detta eftersom vi följer den Herre som sa att ”det är saligare att giva än att taga” (Apg 20:35). På det privatekonomiska planet anser jag därför att vi alla bör ge tionde av vår inkomst, och gärna betydligt mer. Vi bör också göra vad vi kan för att stödja människor i nöd.

Men den här världen är också en komplicerad plats, och det är insikten om denna komplexitet som jag till stora delar saknar i intervjun med Micael Grenholm. I det följande vill jag därför dela med mig av några reflektioner angående detta. För enkelhets skull utgår jag från några citat direkt ur artikeln.

Att behandla invandrare och infödda på samma sätt

Grenholm säger: ”En princip som är tydlig i Bibeln är att man inte ska behandla invandrare och infödda olika, det är centralt. Invandraren ska inte förtryckas utan ska betraktas som infödd.”

På ett plan är förstås detta helt sant. Personer som har rätt att bo i vårt land och som från början kommer från ett annat land ska inte utsättas för någon negativ särbehandling. Främlingsfientlighet och rasism är förkastligt ur ett kristet perspektiv. Men samtidigt gäller det att hålla tungan rätt i mun när det gäller detta. För detta är ju inte samma sak som att alla människor skulle ha rätt till det sociala skyddsnät som vi i Sverige har byggt upp.

Varför inte? Låt mig ge tre skäl:

1) För att det på sikt skulle göra hela den svenska välfärdsstaten omöjlig. Man kan inte betala ut mer än man får in, och om fler ska dela på kakan innebär det antingen att alla får en mindre bit eller att man måste höja statens intäkter. Men eftersom skattehöjningar tenderar att minska människors vilja att jobba och ta risker, visar erfarenheten att ett högt skattetryck snarast får motsatt effekt: att hela kakan minskar. Det är därför den borgerliga regeringen införde de så kallade jobbskatteavdragen, som paradoxalt nog ökade statens sammanlagda skatteintäkter. Annorlunda uttryckt: välfärdssystemet så som vi nu känner det skulle med en sådan politik behöva monteras ned – om inte helt, så i alla fall delvis.

Detta är naturligtvis fullt möjligt. Det finns ingen naturlag som säger att ett system som man en gång har byggt upp måste bevaras också inför framtiden. Men innan vi går så långt som till att avskaffa den svenska välfärdsstaten måste vi rimligen söka stöd för detta från den svenska befolkningen i stort. Och personligen är jag säker på vad resultatet av en sådan omröstning skulle bli: ett rungande ”nej”.

Dessutom är det ju så att alternativet till en gemensamt finansierad välfärd rimligen måste vara mer av ett klansamhälle, där man tar ekonomiskt ansvar inom sin släkt eller sociala grupp. Så fungerar det i många u-länder – men mig veterligt inte i några i-länder. Och att övergå till ett sådant system i ett land som enligt internationella undersökningar har världens mest individualistiska befolkning är knappast någon enkel match.

Nu är ju Grenholm idealist, så jag tänker mig att hans egen respons på dessa båda invändningar skulle vara att ”även om det är politiskt svårgenomförbart är det detta samhälle som vi som kristna behöver sträva mot”. Men är det verkligen så? Kan man inte tvärtom tänka att vi som kristna bär på en gudsrikesvision som vi så långt som det är möjligt vill förkroppsliga i församlingen, men som vi faktiskt inte försöker driva igenom med politiska medel? Det är denna linje som Martin Kroon verkar driva i samma artikel.

För egen del skulle jag också vilja tillägga: är det rimligt att hävda att man är ”mindre kristen” om man inte tycker att ovanstående scenarior är rimliga ens att sträva emot, just för att de framstår som så orealistiska i den värld vi nu lever i? Är ett ”kristet” förhållningssätt så utopiskt att det i praktiken är omöjligt att genomföra? Och har då kristna över huvud taget i politiken att göra? Eller kräver det kanske en revolution för att kunna genomföras? Och vad skiljer i så fall kristen tro från kommunism (eller andra politiska utopier) som hittills bara har kunnat genomdrivas med våld?

Problemen med nya inkomstkällor

2) Om vi dramatiskt vill öka invandringen utan att dra ned på den generella välfärden återstår förstås en annan möjlighet, och det är att finna helt nya inkomstkällor. Om man avfärdar en generell skattehöjning brukar de vanligaste förslagen vara antingen att chockhöja skatten för de grupper som är särskilt rika, eller att ta pengar från de storbanker som på senare tid har kunnat göra stora vinster.

Men även här finns det betydande problem. Till exempel kan vi vara säkra på att en skattehöjning för våra rikaste medborgare skulle leda till att dessa helt enkelt flyttar sig själva och/eller sina pengar utomlands. Och angående storbankerna skulle ett statligt ingrepp i dessas ekonomi leda till en snedvridning av konkurrensen som rimligen måste betraktas som väldigt orättvis – förutsatt att inte precis alla banker och låneinstitut fick samma pålagor. (Ett alternativ hade förstås varit att göra bankerna återbetalningsskyldiga för det statliga stöd som de fick under finanskrisen, något jag själv gärna hade sett. Men tyvärr ställde man inte detta krav när det begav sig, och det är svårt att komma med sådana anspråk i efterhand.)

3) Till detta måste vi förstås lägga den principiella frågan om det är rättfärdigt att på det sätt som vi här talar om ”bestraffa” företagande och vinstdrivande verksamhet. Kristen generositet skiljer sig som bekant från kommunism i det att den förra är frivillig medan den senare är framtvingad. Och framtvingad generositet tenderar att få en väldigt besk eftersmak, både genom den bitterhet den skapar och genom de störningar den orsakar för marknaden i stort. I klartext: Att tvinga framgångsrika företagare och banker att mot sin vilja betala för en fri invandring riskerar att skapa helt nya problem för den gemensamma ekonomin. Och vad gör vi den dagen då bankerna inte längre går med vinst – var ska vi då ta pengarna ifrån?

Trots detta säger Grenholm: ”Månaden innan Stefan Löfven sa att vi inte har kapacitet att ta emot lika många flyktingar så slogs det fast att Sverige har världens sjätte rikaste befolkning. Det är en imaginär kapacitetsbegränsning som alla europeiska länder talar om.”

Min invändning mot detta är alltså det som jag har redogjort för i 1–3 ovan: Om fler ska dela på kakan utan att samtidigt vara med och bidra till den, kommer kakan obönhörligt att minska. Det är detta jag menar med en nedmontering av välfärdsstaten. Och även om Sverige är ett rikt land brukar det inte bli särskilt bra när man tvingar av människor/företag/banker pengar mot sin vilja. Personligen har jag också svårt att se det här som ett särskilt ”kristet” förfaringssätt. Snarare låter det som en kombination av kommunism och diktatorsfasoner. Självklart med goda motiv – men även många av kommunistdiktaturerna hade väl goda motiv?

Fri invandring förr och nu

Men använder jag inte dubbla måttstockar här? Kan inte dagens flyktingströmmar liknas vid den migrationsvåg som under 1800-talet rörde sig från fattig-Sverige till Amerika? Och om vi anser att den var befogad, med vilken rätt undanhåller vi dagens migranter att söka sin lycka i Sverige?

Det man glömmer när man använder sig av detta och liknande argument är att 1800-talssvenskarna kom till ett helt annat samhälle än vårt. (Samma sak kan för övrigt sägas om migrationen på Bibelns tid.) Amerika var visserligen ”möjligheternas land” – men ansvaret för att ta vara på dessa möjligheter låg ändå på individen. Det var genom hårt arbete och pionjäranda som man kunde bygga sig själv en framtid, och det fanns inte några färdiga välfärdssystem att kliva in i. En parallell till våra förfäders amerikaresor vore alltså snarast att säga till dem som i dag kommer till Sverige att ”varsågod och kom, vi har obebyggd mark i Norrlands inland där du kan försörja dig genom att med egna händer bygga en stuga och bruka jorden”. Jag är knappast den ende som finner en sådan strategi orealistisk.

Men trots detta tycks alltså Micael Grenholm argumentera för en helt fri invandring. På reporterns fråga om inte en ”reglerad invandring” ändå är att föredra får han som svar: ”Då säger man att man ska ta emot vissa men inte alla. Det handlar om att deportera människor till krig, förtryck och förföljelse. Sådana utvisningar skulle man sällan själv vilja utsätta sig eller sina barn för. De flesta vill inte tvingas mot sin vilja till något som är farligt, så bara utifrån den gyllene regeln (’Allt vad ni vill att andra ska göra er, det ska ni göra dem’) blir det fel.”

Lite tidigare säger han till och med: ”Utifrån biblisk moral och någorlunda korrekt verklighetsuppfattning, kan man inte [sic!] vända sig mot migration från fattiga, krisdrabbade länder till rika, stabila länder.”

Min respons på detta är följande:

1) Det är faktiskt inte möjligt med en totalt fri invandring. Det finns miljontals människor som skulle vilja komma till Sverige om det var möjligt att här – utan motprestation – få del av det svenska välfärdssystemet. Och som jag redan har försökt visa skulle systemet i ett sådant läge klappa ihop. På vilket sätt är detta ”kristet”?

2) Även när det gäller de invandrargrupper som Grenholm specifikt nämner – människor som flyr från krig, förtryck och förföljelse – måste vi få en jämnare fördelning av mottagandet från de övriga europeiska länderna. Jag delar frustrationen över att detta hittills inte har fungerat, men fri invandring till Sverige med ett i övrigt restriktivt Europa är helt enkelt ett alltför riskabelt alternativ. Och då inte bara av ekonomiska skäl, utan lika mycket av integrationspolitiska skäl. I längden är det ju extremt destruktivt med stora grupper som lever utan nära kontakt med majoritetskulturen, utan jobb och i värsta fall utan att ha någonting alls att göra. För att inte tala om de spänningar som tenderar att uppstå mellan infödda och utrikes födda, om de senare uppfattas överutnyttja ett system som de förra har byggt upp.

3) Alternativet som jag ser det är därför att inom rimliga gränser bevilja uppehållstillstånd till särskilt utsatta grupper, men att i övrigt satsa betydligt mer på mottagandet av krigsflyktingar i de aktuella ländernas närområde. Enligt vissa beräkningar kommer Sveriges nuvarande flyktingmottagande att kosta mer än FN:s totala stöd till världens alla flyktingläger. Ett stöd som dessutom är kraftigt underfinansierat. Är detta verkligen rimligt? Är det alltså mer kärleksfullt att ge 100 personer ”all inclusive” i Sverige än att genom flyktingläger ge grundläggande förutsättningar för 1 000 personer, med målet att de så snart som möjligt ska kunna återvända till sina ursprungsländer?

Till detta kan läggas den nöd som präglar helt andra grupper än dem som just nu lyckas ta sig till våra europeiska gränser. I stora delar av östra Afrika pågår exempelvis en gigantisk svältkatastrof, och även där kommer rapporter om såväl stort lidande som bristande resurser. Borde vi inte satsa betydligt mer på denna nöd, som måste beskrivas som minst lika akut som den som många av våra nuvarande flyktingar flyr ifrån? Eller är det kanske ”mer kristet” att satsa resurser på dem som har tagit sig hit (och alltså har haft råd att betala för detta) än på dem som aldrig skulle ha en chans att finansiera ett sådant företag? Min poäng med detta är inte att avvägningen skulle vara enkel, utan att det inte är självklart var våra pengar faktiskt gör störst nytta.

Mot detta antar jag att Grenholm skulle invända det han säger i intervjun: att vi inte ska spela ut ”bistånd mot gästfrihet”. Men då kvarstår ju ändå frågan om finansieringen. Och som jag visar här ovan finns det stora problem både med skattehöjningar och bestraffande av vinstdrivande verksamhet. På lång sikt tenderar det helt enkelt att få hela ekonomin att gå i baklås, och då saknar vi ändå de resurser som vi skulle använda för att finansiera flyktingmottagandet. Tänk Venezuela …

Vad är rättvisa?

I slutändan kan man nog säga att de avvägningar som jag här försöker peka på har med vår generella syn på vad som är ”rättvist” att göra. Det är förstås sant att de flesta skulle vilja födas i ett land utan krig och med ett politiskt system som gör det möjligt för människor att leva fritt och utan fruktan. I den meningen är det djupt orättvist att jag själv har blivit född i Sverige, medan andra har blivit födda i exempelvis Syrien, Eritrea eller Nordkorea. (Även om många som bor där förstås älskar sin kultur, och i den meningen inte alls har något intresse av att flytta till Sverige.)

Men som bekant finns det inte någon magisk formel som kan ändra på denna typ av orättvisa. Att tömma alla länder med förtryckarregimer för att i stället förflytta hela befolkningen till rika och starka demokratier är förstås omöjligt. Och även om det skulle gå skulle det i förlängningen rasera den stabilitet som i dag kännetecknar våra västerländska demokratier, eftersom det med nödvändighet skulle exportera dessa ”problemländers” konflikter till oss andra. Något som för övrigt redan håller på att ske i stora delar av Europa.

Varje land måste därför lösa sina egna problem. Däremot är det viktigt att övriga länder bistår i detta arbete, och det är ju bland annat därför som vi har ett sådant organ som FN. Det faktum att FN fungerar så dåligt illustrerar samtidigt hur komplicerade dessa frågor är. Ett alternativ vore förstås en världsregering, som dikterar villkoren för alla världens länder. Men inte minst som kristna har vi skäl att frukta för ett sådant scenario. En världsregering med sådan makt att den kunde tvinga alla länder att leva i fred skulle ju kräva sådana långtgående befogenheter att det vore svårt att inte likställa den med det apokalyptiska odjuret.

Återstår alltså att faktiskt försöka göra vad vi kan genom de organ som står till vårt förfogande – i första hand FN och EU. Och framför allt: att fortsätta verka för mission och evangelisation, till upprättelse för såväl individer som nationer. Just detta bör därför också vara den kristna kyrkans huvudprioritet. Bara förvandlade hjärtan kan ju på djupet hela den här världens trasighet.

Några konkreta förslag

Nu förstår jag att det här kan låta på tok för defensivt. Världen är ju så full av lidande människor! Men att inte propagera för fri invandring och öppna gränser är faktiskt inte detsamma som att inte göra någonting alls. Låt mig därför få avsluta med ett antal konkreta förslag, som jag personligen tycker går alldeles utmärkt att kombinera (och i vissa fall även härleda) från min kristna tro:

1) Vi måste göra allt vi kan för att människor inte ska behöva fly vare sig från krig eller svält. Dels genom katastrofbistånd, dels genom stöd till sådana projekt som i längden gör att samhällen och ekonomier kan utvecklas i rätt riktning. Inte minst stöd till ett fungerande företagsklimat har faktiskt visat sig vara en effektiv åtgärd – det är ju så som den gemensamma välfärden kan utökas på plats.

2) Så långt som det är möjligt bör vi i detta arbete använda oss av organ som FN och EU, som trots allt har kommit till med bland annat detta syfte.

3) Vi bör även fortsätta att sätta press på övriga EU-länder, för att på så sätt fördela ansvaret för de människor som just nu söker sig till Europa.

4) De människor som trots allt kommer till Sverige – antingen tillfälligt i väntan på asylprövning, eller som har beviljats asyl – bör få det varmast tänkbara mottagandet. Både som kristna och som medmänniskor har vi ett ansvar dels att möta tillfälliga besökare med värme, dels att hjälpa människor med permanent uppehållstillstånd till en god integration.

5) Som kristna har vi självklart också en kallelse att dela evangeliet med dessa människor, oavsett hur länge de får stanna i vårt land. Parallellt med detta ska vi även verka för en fortsatt och fördjupad förvandling av världens alla nationer genom mission och evangelisation.

6) När flyktingströmmarna blir så stora att vi inte mäktar med dem utifrån vårt nuvarande samhällssystem får vi se det som en morot att kraftsamla för att skapa drägligare villkor i de krisdrabbade ländernas närområden – om inte annat för att behovet av att ta sig till Väst ska upplevas som mindre akut.

7) Redan utifrån vår nuvarande situation behöver vi även verka för ett systemskifte på så sätt att vi introducerar enklare (och lägre betalda) jobb, enklare bostäder med mera. Detta för att undvika det utanförskap som just nu riskerar att uppstå för de människor som inte har vad som krävs för att ta sig in på den svenska jobb- och bostadsmarknaden.

För fortsatt läsning

Som ni märker blev det här mitt klart längsta blogginlägg hittills. Och ändå finns det gott om lösa trådar som jag tyvärr inte har kunnat nysta i här och nu. Just detta illustrerar å andra sidan dessa frågors komplexitet. Och det visar varför vi inte kan nöja oss med en retorik som får det att låta som att det i själva verket är lätt att avgöra vad som är ett kristet förhållningssätt i dessa frågor.

Om du vill läsa mer av vad jag själv har skrivit på temat får du gärna kolla in några av mina tidigare inlägg på opinionsbloggen: Kristen tro kontra snällism, Migrationsströmmar, nybyggaranda och Kristina från Duvemåla, Motmedlet mot Front National, samt Låglönejobb – gränsen för vår solidaritet? Även min krönika Är den kristna tron regeringsduglig? kan vara värd att läsa i anslutning till detta.

Sveriges Radio blandar bort korten i identitetsdebatten

| 13 maj, 2016
Bild från Hanna Lindholms frågevideo på Youtube.

Bild från Hanna Lindholms frågevideo på Youtube.

I tisdags sändes en belysande debatt i Studio Ett mellan Hanna Lindholm, tidigare lokalordförande inom SDU, och Hanna Cedering, ordförande i Ung Vänster. Orsaken var Lindholms uppmärksammade Youtube-film där hon intervjuar ett antal studenter på Södertörns högskola. Hon ställer frågor om huruvida de accepterar att hon själv kan tänkas vara en man, en japan, 2 meter lång, 7 år gammal … och får förbluffande svar från sina intervjuoffer. Kontentan är att de är så rädda för att inte låta var och en definiera sig själv att de är beredda att hålla med om direkt löjeväckande påståenden – allt för att inte uppfattas som dömande.

Nåväl. Detta debatterades nu i Studio Ett, och det blev som sagt ett belysande samtal. Det stora problemet var i stället det uppföljande inslaget, som sändes i onsdagens program. I stället för att fördjupa analysen valde man där att bara bjuda in företrädare för queerideologin. En sexualupplysare och en transaktivist fick gott om tid på sig att lägga ut texten, dels kring hur idiotisk Hanna Lindholm var, dels hur synd det var om Sveriges alla transsexuella.

Det finns förstås goda skäl att känna medkänsla med den grupp i samhället som inte kan eller vill identifiera sig med sitt biologiska kön. Men det som den aktuella YouTube-filmen speglar är ju något oändligt mycket större än detta. Den pekar på en ung generation som är så övertygad om att var och en måste få definiera sig själv, att man utan att blinka kan åsidosätta såväl biologiska som historiska och fysikaliska fakta.

Men trots detta väljer alltså Sveriges Radio att helt avfärda Hanna Lindholms (och majoriteten av befolkningens) invändningar mot denna hållning som ”transfobi”. För att sedan ägna allt sitt programutrymme åt att diskutera transsexuellas livssituation. Som om södertörnsstudenternas oförmåga att ta till sig objektiva fakta kring nationalitet, längd och ålder skulle ha något med detta att göra.

Till detta kan läggas att man väljer det journalistiskt tveksamma greppet att ta in två företrädare för den ena ståndpunkten, men ingen från den sida som faktiskt väcker ett antal högst relevanta frågor i sammanhanget. Att tänka sig det omvända förhållandet vore förstås helt omöjligt, givet det svenska kulturklimatet.

Och det får en ju också att reflektera. För om mediaetablissemanget är så ”köpt” i en fråga som denna, är det ganska lätt att förstå varför det är så svårt att få något genomslag för diskussionen gällande queer, normkritik och självidentifiering i det offentliga rummet. Vilket också visar att queer-tåget kommer att rusa vidare ett bra tag till – utan problematisering och med en allt större polarisering mellan grupper och individer som intar olika positioner i en fråga som för bara några år sedan var en total icke-fråga. Nämligen om våra gener och vårt biologiska ursprung säger något väsentligt om vilka vi faktiskt är.

All kärlek är bra kärlek – eller?

| 27 april, 2016

En av vår tids favoritslogans är att ”all kärlek är bra kärlek”. Det är en frimodig proklamation, som de flesta moderna människor kan känna stor sympati för. I de allra flesta fall får man nog också förutsätta att den ska tolkas som en kortform för: ”all kärlek mellan vuxna och jämlika parter är något positivt och gott, som därför ska bejakas och erkännas av omgivningen.”

Å andra sidan är det inte detta som denna slogan säger. Och inte heller kan den lite längre uttydningen betraktas som helt och hållet oproblematisk. Inte minst viktigt är förstås att själva ordet ”kärlek” behöver definieras. Låt oss alltså ge oss i kast med vart och ett av dessa problem – och låt oss för enkelhets skull börja från slutet.

1) Vad betyder ”kärlek”? I de flesta fall när detta ord används i Sverige i dag menar man en känsla, och i många fall den känsla som kan beskrivas som ”förälskelse”. Det är alltså en romantisk, och normalt också sexuell, kärlek som åsyftas. Kärleken mellan vänner, eller till (eller från) Gud finns alltså inte med i kalkylen. Att ”all kärlek är bra kärlek” betyder i klartext att ”all romantisk och/eller erotiskt laddad kärlek är bra kärlek”. Och förutom att detta lämnar mycket av det som vi normalt skulle kunna kalla för kärlek därhän, pekar det på en dramatiskt annorlunda definition av detta begrepp än det som Bibeln förser oss med. För att citera Magnus Malm: ”[Vi kan] inte utan vidare tala om att älska och förutsätta att vi förstår vad det betyder. Vi är så grundligt infekterade av samhällets syn på kärlek, att vi ofta befinner oss mycket långt från vad Gud menar. När man kan använda ordet ”älska” om en bil eller en semla och som synonymt med samlag och häftig förälskelse, då är det inte konstigt att även kristna människor blir förvirrade inför vad det hela handlar om. Ordet har ju förvrängts 180 grader: från den ursprungliga betydelsen att ge sitt liv för någon, till den känsla som uppstår när något tillfredsställer det egna livet” (Vägvisare, s 100).

2) Om vi alltså begränsar oss till den romantiska och/eller erotiskt laddade kärleken, blir det dock ännu tydligare att vår slogan bär på djupa inneboende motsättningar. Är erotisk kärlek riktad mot ett barn, ett syskon, en förälder, en minderårig, flera personer samtidigt eller kanske grannens man/fru ”bra kärlek”? Förrförra månadens besked om att LUF Stockholm vill legalisera såväl nekrofili som sex mellan samtyckande syskon illustrerar att detta inte bara är en hypotetisk fråga. Och tagen för sig själv är det ju faktiskt just detta som är innebörden i ”all kärlek är bra kärlek”!

3) Slutligen måste vi dock konstatera att till och med den längre versionen innehåller flera allvarliga problem. Kärlek mellan vuxna och jämlika parter är ju bara något positivt om detta inte är till skada för en tredje part (till exempel ens man eller hustru, och de eventuella barn som skulle drabbas om jag var otrogen eller bidrog till en skilsmässa).

Som slogan är alltså devisen ”all kärlek är bra kärlek” inget annat än snömos. Bättre då att säga vad man i 99 fall av 100 menar: Homo- och bisexuell kärlek är lika bra som heterosexuell kärlek. Även detta påstående kan förstås behöva kvalificeras: Menar vi att känslorna mellan hetero- och homosexuella par är lika starka? Att det är lika naturligt med homo- och bisexualitet som heterosexualitet? Att samhället ska ge samma stöd åt homo- och bisexuella par som heterosexuella par? Att den biologiska och reproduktiva komplementariteten är utan betydelse? Att alla människor, oavsett läggning, ska få gifta sig? På vissa av dessa frågor är svaret självklart – men knappast på alla.

Kanske är det just för att denna slogan samtidigt kan betyda ”allt” eller ”inget” som den är så populär? Den lämnar helt enkelt åt den som brukar den att definiera vad man egentligen menar.

Olika aspekter av fallet Kaplan

| 19 april, 2016

Att en minister tvingas avgå är inte någon liten sak. Det är ett stort bakslag både för den sittande regeringen och för Stefan Löfven som regeringsbildare. Och även om Miljöpartiets båda språkrör vill tona ned frågan måste det rimligen ha varit hårda diskussioner på regeringskansliet. Mycket tyder på att Socialdemokraterna hade fått nog och att de på så sätt tvingade fram Mehmet Kaplans ”frivilliga” uppsägning.

Det finns många perspektiv på denna fråga. Det första och viktigaste har med Mehmet Kaplans återkommande och mycket tveksamma uttalanden i synen på Israel och muslimsk fundamentalism att göra. Dessa är förstås i sig oförsvarliga, men till stora delar var de faktiskt kända redan innan Kaplan blev minister. Antagligen borde han därmed inte ha blivit tillsatt över huvud taget, men här och nu kan man också säga att ministern har fått fungera som en syndabock för den rödgröna regeringens Israelpolitik i stort. När vi inte kan bli av med Margot Wallström kan vi i alla fall bli av med Mehmet Kaplan.

Sen hör det också till saken att Kaplans insats som minister har gett ett minst sagt svagt intryck. Detta är å andra sidan inte unikt bara för vår bostadsminister. Om man bortser från den ”inre kretsen” är det ju en påfallande blek skara statsråd i vår svenska regering. (Vem såg senast till Ibrahim Baylan?) Det är ingen vild gissning att Socialdemokraterna är lättade över att ha fått till ett skifte på denna strategiskt så viktiga post. Samtidigt som det är svårt att veta vad som ska komma i stället – det är ju inte säkert att det blir bättre.

Slutligen har jag tre reflektioner utifrån Miljöpartiets agerande i denna fråga.

Den första är att det är förvånansvärt att vare sig Gustav Fridolin eller Åsa Romson uttrycker något som helst misstroende mot sin avgående ministerkollega; de får det att låta som att han enbart skulle vara ett offer för olyckliga omständigheter. Men så kan det väl inte vara?

Den andra är att det i detta agerande ligger något mycket sympatiskt. Redan som det nu är blir förstås Mehmet Kaplan hudflängd i det offentliga samtalet, och det finns därmed något mycket tilltalande i de båda språkrörens val att betyga både sin vänskap och sitt förtroende för sin kollega. Ett fåtal illavarslande uttalanden underkänner inte Kaplans hela politiska gärning.

Den tredje reflektionen är att frågan om islams roll i det politiska livet kan komma att fungera som ett tveeggat svärd. Jag hyser inga som helst sympatier vare sig för islamismen eller för det israelhat som är utbrett inom många muslimska invandrargrupper. Om man som muslim ska kandidera till Sveriges riksdag bör man därför markera ett tydligt avstånd till dessa båda riktningar inom den egna religionen. Samtidigt kan jag inte undgå att känna en oro när det talas om att alla måste ställa upp på ”demokratiska värderingar”. Inte för att detta skulle vara något problem i sig – och definitivt inte för mig som kristen – utan för att begreppet tenderar att ges en allt snävare definition. Hur länge kan man kallas för ”demokrat” och fortfarande ha en tro på en Gud som står över våra politiska system? Hur lång är den lista på värderingar som man måste skriva under på för att vara välkommen i den politiska debatten? Risken är att denna lista med tiden blir så lång att det skapar problem inte bara för islamister, utan också för alla med en annan lojalitet än den sekulära staten.

Det senare kan i så fall visa sig vara bekymmersamt för fler av oss – den politiska korrektheten är trots allt en ganska nyckfull, och därmed också farlig, måttstock.

Terrorexpert gav svenska imamer underkänt

| 10 april, 2016

Hur har de svenska moskéerna och muslimska församlingarna skött sig när det gäller att ta avstånd från jihadism och anslutning till Islamiska statens terrorverksamhet i Syrien?

Det undrade en av de hundratalet närvarande förtroendevalda på det välbesökta seminariet om islamistisk terrorism vid Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar i helgen i Västerås, då totalt runt 800 kristdemokrater från hela landet – förvisso en lägre siffra än de runt tusen som brukar vara standard de senaste åren – fanns på plats under de två dagarna på Aros Congress Center i Västmanlands residensstad.

Den kunnige föredragshållen Peder Hyllengren från Försvarshögskolan blev knappast svaret skyldig:

– Underkänt är det betyg de förtjänar, sade han utan att blinka.

När Peder Hyllengren utvecklade sitt tydliga underkänt-betyg till svenska moskéer och muslimska församlingar gjorde han det genom att varna för den våldsbejakande salafismens framväxt även i Sverige – en riktning inom islam finansiellt sponsrad av Saudiarabien och med klara avståndstaganden mot andra religioner, som kristendomen, vars bekännare kallas för ”otrogna” och utifrån detta kan legitimeras ha ett lägre människo- och skyddsvärde.

Vidare framhöll han att imamerna, som företrädare för det lokala muslimska ledarskapet i svenska städer och samhällen, inte kan dra sig undan sin ledarroll och tiga. De måste stiga fram, säga ifrån och bilda opinion emot stöd för IS terroristideologi och anslutning till denna antidemokratiska våldsrörelse.

– Det är muslimernas interna uppgift och roll att avgöra ifall Islamiska staten blir lika misskrediterad som vi i Europa och västvärlden har gjort nationalsocialismen efter alla dess övergrepp före och under Andra världskriget, tillade forskaren Peder Hyllengren från Försvarshögskolan till de många närvarande kristdemokraterna i Västerås.

Denna seminariedel fick i avsaknad av närvarande journalister av förklarliga skäl inte den medieuppmärksamhet den förtjänade. I stället blev det nationellt fokus på KD-ledaren Ebba Busch Thors tal till de 800 partivännerna. Här rörde de skarpa beskeden bland annat äldreboendegaranti för dem över 85 år.

En annan propå hon lade fram var Kristdemokraternas budgetförslag om en statlig satsning på sjukvården i form av 1,1 miljarder till landstingen. På så sätt ska de kunna anställa 6.200 tjänster som vårdbiträden – eller det KD-ledaren nu kallar för ”vårdserviceteam” – för att ge de längre utbildade sjuksköterskorna och läkarna möjlighet till avlastning för att mer koncentrera sig på sina huvuduppgifter.

I Ebba Busch Thors 40 minuter långa – och ledigt framförda – tal framgick det tydligt att Kristdemokraterna känner ett ansvar för att ha avlivat den omdiskuterade decemberöverenskommelsen vid sitt riksting i just Västerås i höstas. Alltså fortsätter KD vara det parti som tydligast vill få ihop en gemensam alliansbudget för att utmana det röd-gröna styret och Vänsterpartiets stora budgetinflytande – och inte bara kritisera regeringen utan också försöka stoppa den.

Ett särskilt tydligt kristdemokratiskt anslag fanns när Ebba Busch Thor slog ett slag för att behålla och återvinna tilliten i samhället – och varnade för en växande grad av oro och misstänksamhet gentemot varandra och beslutsfattarna i vårt land.

Inte minst satte den unga KD-ledaren in tillitsbegreppet som en central del i varför asylmottagandet med ifjol 163 000 asylsökande – från kulturellt, språkligt, religiöst och geografiskt avlägsna länder – utgör en enorm utmaning för just tilliten i vårt samhälle och därför måste lyckas för att undvika social oro.

Som ett led i att stärka tilliten till varandra presenterade Kristdemokraterna genom sin partiledare också förslaget om att ge den statliga myndigheten Forum för levande historia ett nytt och tredje uppdrag: att upplysa om våldsbejakande islamism.

Nya inslag vid Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar var deltagarnas möjligheter att utfråga riksdagsledamöterna i olika ämnesområden – samt att själva skapa ämnen att diskutera i smågrupper, en modell som kallades för ”open space” (”öppen yta”). Inte minst olika aspekter i asyl- och integrationsfrågorna kom då upp på bordet.

En annan nyhet var att i stället för de tre andra alliansledarna på plats – som vid många tidigare KD-riksting – talade nu kommunala företrädare för Socialdemokraterna (”vi är alla folkrörelsepartier”), Miljöpartiet (”KD:s stora engagemang för barnen”) och Centerpartiet (landsbygdsperspektivet) mycket gott om samarbetet med Kristdemokraterna och KD-kommunalrådet Amanda Agestav i den styrkartell som sedan valet 2014 leder Västerås.

På riksplanet ser dock samarbetsmönstren bevisligen annorlunda ut.

Svenska kyrkans kommunikativa haveri

| 29 mars, 2016
Åke Bonnier. Foto: Leif R Jansson / TT

Åke Bonnier. Foto: Leif R Jansson / TT

Ännu en biskop i Svenska kyrkan har gått ut och ifrågasatt några av de mest grundläggande kristna sanningarna. Den här gången är det Åke Bonnier som i en insändare i Dagen proklamerar att ”Gud är Gud bortom alla religioner” – vilket i praktiken tycks betyda att var och en blir salig på sin egen tro. För att stödja sin tes väljer biskopen att ifrågasätta den bibliska uppenbarelsen i allmänhet och Johannesevangeliets Jag Är-ord i synnerhet. Liksom – inte minst anmärkningsvärt av en kyrkans tjänare – det meningsfulla i att ta Jesu missionsbefallning på allvar. Huvudargument? Att det verkar för jobbigt.

Nu har både Daniel Norburg och Stefan Holmström skrivit läsvärda repliker på biskopens artikel, så jag ska inte ägna något utrymme åt att bemöta hans argument här och nu. (I en liknande situation för två år sedan skrev jag dock följande om varför vi som kristna både kan och ska betrakta Jesus som unik.) Vad jag i stället vill reflekterar kring är den allt mer tröstlösa situation som vårt största kristna samfund befinner sig i på det rent kommunikativa planet.

Tänk dig ett företag som har formulerat en vision och antagit en policy som dess chefer är kallade att vara de främsta företrädarna för. Men i stället för att entusiastiskt gå in för detta uppdrag ägnar de sig åt offentliga utspel där de underminerar betydelsen av sina visionsdokument och definierar dem som ”fundamentalister” som försöker hålla fast vid vad som där står att läsa.

Svenska kyrkan av i dag tycks ha hamnat i en situation som allt oftare liknar just detta. Svenska kyrkans kyrkoordning kan egentligen inte beskyllas för att vara otydlig. Där står exempelvis: ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.” Och vidare: ”Kyrkans uppgift är att för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär. Svenska kyrkan inbjuder alla att tillhöra trons folk och dela dess liv.”

Men sedan ett antal år tillbaka har vi alltså ett läge där representanter från biskopskollegiet återkommande skapar sorg och bestörtning hos sina gräsrötter genom att ifrågasätta det som står att läsa i dessa och liknande paragrafer. Och det får mig att ställa mig frågan: Hur känns det egentligen att så ofta mötas av sorg och kritik från människor som faktiskt tror på sin egen kyrkas lära – på visionen – men som hela tiden upplever att de som är kallade att försvara denna viftar bort deras hängivenhet och tro som något i grunden överspänt?

Om man i stället för en kyrka tänker sig en motsvarande situation i näringslivet skulle man få den smått absurda bilden av en VD på ett företag som avfärdar sina mest trogna kunder för att de går igång på företagets slogan. Och därefter försöker förklara att man inte behöver ta företagets visionsdokument på allvar.

Självklart är det här inte hela bilden. Det finns både biskopar och präster som troget försöker peka mot det som är Svenska kyrkans grund och centrum. Och Kyrkans Tidning kunde i sitt senaste nummer meddela att ungefär 90 % av prästerna instämmer i påståendet att Jesu uppståndelse innebär ”att Jesus uppväcktes av Gud, och att hans döda kropp fick liv så att han kunde lämna graven” – vilket förstås är ett glädjeämne så här i påsktider. (Även om det samtidigt innebär att var tionde präst förnekar det som enligt Paulus utgör själva substansen i en frälsande tro, se Romarbrevet 10:9.)

I en så stor organisation som Svenska kyrkan går det aldrig att måla en entydig bild av läget. Men biskop Bonniers utspel illustrerar ändå något som måste beskrivas som ett kommunikationsmässigt haveri. När ska detta sluta?