Några reflektioner utifrån Opinion live

| 26 augusti, 2016

Säsongens första program i serien Opinion live innehöll flera intressanta debatter. Det gav också en blixtbelysning av det svenska debattklimatet. Som vanligt var eftersmaken både tillfredsställelse och frustration.

Först ut var Janne Josefsson från SVT:s Uppdrag granskning och Erik Rosén från nättidningen Politism.se. Temat var Bokmässans beslut att porta den högerextrema tidningen Nya Tider. Det var intressant att höra Josefsson argumentera för behovet av en öppen debatt, och mot en allt smalare åsiktskorridor, eftersom han därmed bekräftar det som många av oss ”vanliga svenskar” upplever i fråga om media i stort. Rosén, å sin sida, argumenterade kraftfullt för att en sådan röst som Nya Tider inte borde få höras alls i ett sammanhang som Biblioteksmässan. Utan att försvara denna tidning som sådan tänker jag dock att det finns åtminstone tre allvarliga invändningar mot det som är Roséns hållning:

1) Om Nya Tiders innehåll var så grovt som Erik Rosén vill påskina, borde den rimligen ha blivit anmäld och dömd för detta. Men som Josefsson påpekade är så inte fallet.

2) Om Nya Tider ska portas, bör man i konsekvensens namn porta även de marxistiska utställare som i nuläget tillåts propagera för bland annat leninismen på mässans område. Även detta påpekades av Josefsson.

3) Det är en ödets ironi att själva temat för årets bokmässa är ”Yttrandefrihet”. Förutom att man från ledningens sida grovt säger emot sig själv väcker detta faktum frågor kring vad som kan vara nästa steg. För det är ju ingen hemlighet att begrepp som öppenhet, tolerans och alla människors lika värde i dag har fått en stark ideologisk slagsida. Det jag personligen fruktar är därför att vi står i början av en mycket större utrensning av vad som får sägas och göras i det offentliga rummet. Med tanke på vår kultur i stort finns det en uppenbar risk att detta kommer att drabba även oss kristna.

Näst på tur var tre kvinnor som skulle debattera det förbud mot burkini som har börjat tillämpas i ett antal franska städer: Sakine Madon, Carolin Dahlman och Sara Al Dalal. Utgångspunkten var den bisarra incidenten i Nice där ett antal poliser tvingade en ”allför påklädd” kvinna på stranden att ta av sig delar av sin badutstyrsel. Jag har stor förståelse för problemet med islamism i Frankrike, och känner även en stor ödmjukhet inför frågan om kvinnor i islam som upplever sig tvingande att bära kläder som de själva inte har valt. Men debatten mellan de tre kvinnorna avslöjar samtidigt ett antal påtagliga blinda fläckar. Två av dem nämner jag här:

1) Särskilt Carolin Dahlmans – som hade en uttalat feministisk utgångspunkt – visade en mycket liten förståelse för slöjans religiösa innebörd. Sara Al Dalal försökte gång på gång påpeka att det var högst frivilligt som hon bar sin egen slöja, men det var uppenbart att Dahlman hade svårt att ta hennes hållning på allvar.

2) Vidare förundras jag av den totala bristen på självkritik när det gäller den svenska kulturen i stort, med den starka press som i dag utövas just på unga kvinnor att visa ”mer” av sina kroppar än de egentligen skulle ha ett behov av. Detta inte minst genom badmodet, men framför allt genom den ständigt pågående mediala exploateringen av kvinnokroppen. Den psykiska ohälsan hos unga, frigjorda och sekulariserade svenska kvinnor är faktiskt betydligt sämre (!) än i många länder med en helt annan syn på dessa saker – och det stämmer trots allt till viss eftertanke. Vilket alltså inte betyder att jag propagerar för att man som kristen eller sekulär kvinna ska börja täcka sitt hår på det sätt som förr var brukligt. (Men det ska självklart vara tillåtet att göra det, något som än i dag förekommer inom vissa kristna grupperingar.)

Slutligen kom så den emotsedda debatten mellan ärkebiskop Antje Jackelén, prästen Annika Borg och författaren Marcus Birro. Temat var ”Mitt kors”-kampanjen, och debattlinjerna var till stora delar redan utritade. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om själva debatten. Det jag mest fastnade för var nämligen det som inte sas:

1) I alla fall för mig är det uppenbart att reaktionerna på Svenska kyrkans hantering av ”Mitt kors”-kampanjen måste ses mot en mycket bredare bakgrund. Kommunikationschefen Gunnar Sjöberg uttalade sig förstås extremt klumpigt i anslutning till detta, men själva laddningen i frågan kommer sig ju av att Svenska kyrkan under lång tid har valt att ducka i situationer där man i stället hade kunnat vara så mycket tydligare med sin kristna bekännelse. Om detta sades det dock ganska lite i Opinion live.

2) Antje Jackelén uppträdde ungefär som vi numera har vant oss vid, på sitt lite stela och korrekta sätt. Jag kan personligen förstå ganska mycket av det hon sa (och hon erkände faktiskt att Sjöberg hade uttryckt sig olyckligt), men jag förundras samtidigt av att hon inte bara kan sätta ord på det uppenbara: ”Jag förstår att ni reagerar på att det första ni möts av när ni lanserar en kampanj av detta slag är misstänksamhet. Jag vill be om förlåtelse för att vi på kyrkokansliet inte har förmått sända signalen att vi i grunden är väldigt glada för ert engagemang för förföljda kristna och för Jesu kors som är den kristna kyrkans främsta symbol. Men det som vår kommunikationschef ville få fram är att det också kan finnas en risk med en sådan här kampanj, och vi behöver hjälpas åt så att vi inte låter korset bli en symbol mot någon annan, något som under vissa perioder av kyrkans historia har varit fallet.”

3) När det gäller detta att korset har missbrukats så är det förstås ett faktum att detta är en möjlighet – även om jag nog inte är överens med Svenska kyrkans ledning om vilka situationer som detta rör sig om. Men som Erik Helmersson skrev i Dagens Nyheter för en tid sedan (och jag låter det bli sista ordet för den här gången):

”Själva tanken att bära kors i solidaritet ses av flera som en aggressiv och exkluderande handling, en markering mot muslimer i allmänhet. Jag har så svårt att se den typen av kritik riktas mot andra solidaritetsyttringar. Deltagande i kippavandringar, hijabupprop, Prideparaden, Black lives matter – allt detta betraktas av vettiga människor som legitima sätt att visa sympati för utsatta. Men när någon vill visa solidaritet med kristna ska det omedelbart misstänkliggöras, då ’ställs grupper mot varandra’, då finns säkert dolda motiv. Att se kristna, särskilt i Europa, som offer är fortfarande förtvivlat svårt för många tyckare.

Men att visa solidaritet med Jesustroende som förföljs av fanatiker är förstås inte att markera mot muslimer i allmänhet eller bedriva religionskrig. Det är heller inte att strunta i att fanatikernas offer ofta är muslimer. Tänk att detta ska behöva sägas.

Naturligtvis finns en risk att denna kampanj missbrukas. Det finns gott om muslimhatare där ute. Både de ansvariga och andra gör klokt i att markera kraftfullt så snart någon använder Mitt kors för att hetsa mot islam eller andra trosriktningar. Enstaka övergrepp förekommer, tyvärr. Men att döma ut hela kampanjen som ett sådant är obegripligt fördomsfullt.”

Taggar: , , ,

Kategori: Opinionsbloggen

Olof Edsinger

Om författaren ()

Teolog, bibellärare och samhällsdebattör. Författare till ett dussintal böcker om Bibeln och det kristna livet. Kursföreståndare för distanslärjungaskolan I Mästarens fotspår.