Även samlevnadsundervisningen behöver problematiseras

| 13 oktober, 2016

De senaste veckorna har den så kallade normkritiken varit under lupp i medierna. Det är inte en dag för tidigt. Det senaste decenniet har en ivrig supporterskara gjort vad den har kunnat för att lansera denna ideologi, som har sina rötter i den internationella queerrörelsen. Den förs fram som en patentlösning på allt ifrån mobbning och kolonial-anda till homofobi och rasism.

Problemet är att normkritiken i och med detta har blivit förvandlad till en ideologisk ångvält. Eller med Ola Wongs ord, som genom sina reportage i Svenska Dagbladet har varit med och fört upp frågan på agendan: ”Problemet är att de [normkritik och postkolonialism] har fått bli överideologi, likt en oantastlig religion, och används som ursäkt för att skära bort kunskap, kulturarv och institutionell integritet.”

Wong har primärt fokuserat på hur normkritiken präglar våra statliga museer. Men precis samma tänkande går igen i både skolans och förskolans värld. Och när det gäller denna sida av det normkritiska experimentet har det hittills varit förvånansvärt tyst.

I Sverige är det i första hand Nätverket för samlevnad och sexualitet (NfS) som har varit med och uppmärksammat vilka negativa effekter som normkritiken håller på att få i skolans sex- och samlevnadsundervisning. Framför allt handlar det om att man på ett orimligt sätt låter de sexuella minoriteternas önskemål sätta sin prägel på undervisningen som helhet, och att man – utifrån dessa ideologiska glasögon – tar sig anmärkningsvärda friheter i relation till såväl läroplan som ämnesplan.

Förra året släppte NfS en rapport där man gick igenom de fyra största naturkunskapsläromedlen för gymnasiet. I denna kunde man konstatera att man i sex- och samlevnadsämnet bortser från flera av de värden som skolan enligt läroplanen är skyldig att gestalta och förmedla. På centrala punkter bortser man även från själva ämnesplanen, där denna inte passar in i den normkritiska agendan. Till exempel är det bara ett av de fyra materialen som tar upp frågor som har med grundläggande biologiska fakta att göra. Könsegenskaper, könsceller, befruktning, graviditet och förlossning – allt detta förbigås med tystnad.

En av de institutioner som på senare tid har varit föremål för medias granskning är den statliga Utbildningsradion. Bland annat har det framkommit att UR ställer som krav på sina medarbetare att de ska ”förstå, omfatta och tillämpa” begreppet normkritik. Detta samtidigt som man uppvisar en påfallande njugghet i mötet med medarbetare som vill tillämpa detta tänkande på ett mer förutsättningslöst sätt – alltså utan de ideologiska glasögonen. I ett uppmärksammat fall ledde detta till att en mångårig anställd på UR blev utköpt.

Utbildningsradions eget sex- och samlevnadsmaterial, Sexualkunskap, passar för övrigt väl in i det övergripande mönstret. Public Service-företaget ser i detta som sin uppgift att till Sveriges 14–15-åringar lära ut 20 olika sätt som man kan ha sex på. Som rubrik på den första lektionen har man satt temat ”Hur smakar sperma?”, och som lektionsförberedelse föreslår man att lärarlaget ska arrangera en alldeles egen dragshow. Samtidigt är man minst sagt restriktiv när det kommer till redskap för hur man ska kunna vårda och fördjupa en kärleksrelation – detta kan nämligen tolkas som stöd för den förhatliga ”kärleksnormen”.

All normkritik är inte av ondo. Men precis som nu sker med våra statliga museer behöver normkritiken på våra förskolor och skolor få problematiseras. Den behöver också vara förankrad i huvudfåran av vetenskap och beprövad erfarenhet, något som långt ifrån alltid är fallet i dag.

Kategori: Opinionsbloggen

Olof Edsinger

Om författaren ()

Teolog, bibellärare och samhällsdebattör. Författare till ett dussintal böcker om Bibeln och det kristna livet. Kursföreståndare för distanslärjungaskolan I Mästarens fotspår.