Senaste inläggen

Totalitära tongångar från transcommunityt

| 5 april, 2017

Ibland blir trenderna i tiden så tydliga att de närmar sig karikatyrens gräns. De senaste dygnen har jag blivit ifrågasatt av delar av det svenska transcommunityt för min ledare i måndagens Världen idag. Den grundläggande hållning som dessa individer ger uttryck för är att jag som ”heterosexuell cis-man” inte har något som helst med denna fråga att skaffa. (Cis står alltså för en person som identifierar sig med det vid födseln tilldelade könet.) På min Facebook-sida, som vid det här laget har flera hundra inlägg i frågan, har saker som dessa basunerats ut:

”Du är inte transperson och du har därmed inget att säga om saken. Lämna transfrågorna till oss transsexuella.”

”Det är psykisk misshandel att inte låta människor definiera sig själva. Och att skriva en artikel med rubriken Transfrågan – allt annat än enkel. För vem frågar jag mig då? För cis-personer eller för transpersoner? Att det överhuvudtaget ska ses som en ”fråga” är det problematiska. Det är inte en fråga, det är ett faktum att vissa är transpersoner och det borde vara en mänsklig rättighet att få den vård, stöd och medicinska och psykiatriska hjälp en behöver. Och ett samhälle som stöttar alla grupper i samhället. Och ett samhälle som låter individer identifiera sig själva och inte låter staten göra det. Det är övergrepp. Och din artikel i sig är ett led i det övergreppet.”

”Det är transfobiskt att ens anta att folk som säger att de är trans inte är det. Det är transfobiskt att hävda att det skulle vara fel att hjälpa dem om de inte nådde upp till krav ställda av cis personer. Det är transfobiskt att hävda att det skulle heta transsexuell. Det är transfobiskt att anta att det här är något som ens är diskuterbart.”

”Att män inte föder barn är en språklig företeelse. Det är i språkbruket män är män och kvinnor kvinnor (om vi nu ska ha det så), det sitter inte i kroppen. Det är en kroppslig funktion att kunna föda barn – det har ingenting med könstillhörighet att göra, trots allt vi på alla sätt blivit lärda så.”

”Återigen hänvisar du till forskning och experter och undersökningar som att de är den absoluta sanningen, det är väldigt felaktigt. Förlitar du dig även på den forskning som bedrivs på människor, utan människors samtycke där de blir torterade för att kunna få fram ”den absoluta sanningen”. Det finns otroligt mycket oetiskt och rent vidrigt och barbariskt som har bedrivits i forskningens namn.”

Att den här typen av åsikter och attityder omöjliggör alla former av sansade samtal är uppenbart. Men mer skrämmande är den totalitarism som de är uttryck för. Det är ”my way or the highway” som gäller. Och detta i en fråga som drivs hårt av hbtq-rörelsen – inte minst som ett ideologiskt frihetsprojekt – och som just nu är föremål för flera juridiska utredningar.

Jag har stor förståelse för att transpersoner tillhör en utsatt grupp, och att de på många sätt förtjänar omgivningens stöd. Självklart inser jag också att man som transperson har en form av inifrånerfarenhet som andra människor saknar. Men att från detta gå till att okritiskt svälja allt som dessa individer säger – särskilt som de öppet stoltserar med att forskning och statistik är något ovidkommande i sammanhanget – är naturligtvis orimligt. Särskilt som den vård de kräver av samhället är både komplicerad och kostsam. (Ett konstaterande som för övrigt också stämplas som transfobiskt på Facebook.)

Till saken hör ju att den artikel som jag skrev i Världen idag är ganska hovsam. Jag propagerar till exempel inte för att könskorrigerande ingrepp skulle förbjudas. Men bara att lyfta frågan ses alltså av ovanstående som ett uttryck för transfobi. Kort sammanfattat: det har varit en lärorik dag på nätet!

Hur är det med självkänslan, abortvänner?

| 1 februari, 2017

Den kristna barnmorskan Ellinor Grimmarks anmälan av Region Jönköping för diskriminering har fått debattens vågor att gå höga. Sällan har så många liberala ledarsidor uttryckt ett sådant förakt för något som enligt både FN och Europakonventionen är en mänsklig rättighet – nämligen varje människas rätt till samvetsfrihet.

Nu är det förstås inte där som debatt-fokuset har legat. I stället talas det om ”vårdvägran” (Dagens Eko), om ”kvinnans rätt till sin egen kropp” (DN) och om ”en kampanj vars mål är att förbjuda aborter” (Aftonbladet). Som skräckexempel hänvisar man till det katolskt präglade Italien, där hela 70 procent av alla barnmorskor sägs vara tveksamma till att medverka vid abort.

Liknande tongångar har hörts på debattsajten SVT Opinion. Malin Lernfelt (27/1) väver konspirationsteorier om att det i Grimmark-fallet inte alls finns något intresse av samvetsfrågan, utan bara av att begränsa aborträtten. Bassam Al-Baghdady (25/1) uppmanar religiösa att lämna sin tro utanför porten till arbetsplatsen och att i stället låta ”vetenskap eller yrkesetik” sätta gränser ”för vad man får eller inte får göra i arbetet”.

Om det här finns en hel del att säga. Det första är att majoriteten av dessa skribenter helt enkelt har fel i sak: Den aktuella tvisten gäller verkligen en barnmorskas rätt till samvetsfrihet, inte abortlagstiftningen. Något som får särskild relevans med tanke på att detta är en självklarhet i större delen av Europa – inklusive våra grannländer Norge och Danmark.

Det andra är att rätten till samvetsfrihet inte har uppfunnits av dem som likt Ellinor Grimmark vill slippa medverka vid abort, utan att den är en del av den Europakonvention som Sverige antog som lag redan 1994. Inte heller är samvetsfrihet något främmande i arbetslivet i stort: det är en väl inarbetad praxis både inom journalistkåren och bland Svenska kyrkans präster.

När jag ser det mediala drev som nu riktas mot Ellinor Grimmark kan jag därför inte undgå att ställa mig frågan vad som egentligen är problemet. Varför är det så fruktansvärt att några få kristna barnmorskor vill kunna förlägga sin yrkesverksamma tid till förlossningsavdelningen – en arbetsplats med omvittnat stora bemanningsproblem? I grunden borde ju detta vara en rent schemateknisk fråga, som därtill ses som oproblematisk i våra nordiska grannländer.

Är det i själva verket så att det är skribenternas egna samveten som är så såriga att de inte klarar av att påminnas om att man kan ha olika sätt att se på den så kallade ”abortfrågan”? Den svenska aborträtten har ju – trots att den hör till världens mest liberala – ett betryggande stöd i befolkningen i stort. Är det i stället rätten att inte behöva fundera över sina etiska val som Lernfelt, Al-Baghdady och company förfäktar? Och hur står det i så fall till med den egna självkänslan?

”Ingen som är det minsta påläst kan undgå att känna till konsekvenserna av att abort skambeläggs och trygg abortvård görs otillgänglig”, skriver Lernfelt. Men det är väl ingen som på allvar tror att en trygg abortvård skulle göras otillgänglig genom att några få barnmorskor väljer att fokusera på förlossningsvården? Eller tror Lernfelt innerst inne att majoriteten av Sveriges barnmorskor i grund och botten hyser betänkligheter gällande denna del av kvinnoklinikernas verksamhet? I så fall är det förstås ytterst allvarligt, och borde skyndsamt tas upp till allmän debatt!

Hur vi än vrider och vänder på det är det ju så att abort inte är vilken fråga som helst. Det hjälper inte att så många frenetiskt hävdar motsatsen. Bassam Al-Baghdady sätter sin lit till vetenskap och yrkesetik, men faktum är ju att det är fullt tillräckligt med vetenskap (livet börjar vid befruktningen) och yrkesetik (i den klassiska läkareden talas det om att ha ”vördnad för livet som rättesnöre” och att målet ”skall vara att vårda och främja hälsa”) för att motivera just den hållning som Ellinor Grimmark har gjort till sin.

Samtidigt har han förstås rätt i att denna övertygelse förstärks hos många kristna, eftersom de i tillägg till vetenskap och yrkesetik tror på en Gud som har gett oss livet som en gåva. En övertygelse som inte delas av alla, men som enligt Europakonventionen ska respekteras även av det offentliga samhället. Är det verkligen så mycket begärt?

Ensidigt när Sveriges Radio tar sig an Grimmark-fallet

| 25 januari, 2017

I gårdagens Studio Ett fick vi höra ett 15 minuter långt reportage apropå den juridiska processen mellan Ellinor Grimmark och Region Jönköping. ”Scoopet” just den här gången var att man i anslutning till fallet har tagit emot hjälp av den amerikanska juristorganisationen Alliance Defending Freedom – av reportern beskriven som en ”konservativt kristen, från början amerikansk, organisation” som är ”helt emot abort”.

Tidigare under dagen hade Sveriges Radio sänt hela tre kortare reportage i frågan, där stort utrymme ges åt personer och organisationer som är kritiska mot såväl Ellinor Grimmark som den sakfråga hon vill få prövad är Arbetsdomstolen – nämligen om det ska vara möjligt för en klassiskt troende kristen att jobba inom förlossningsvården, utan att samtidigt behöva medverka vid aborter.

Alla reportagen är som vanligt fyllda med skräckpropaganda. Till exempel talas det konsekvent om ”vårdvägran” snarare än samvetsfrihet, och som (skräck)vision av vad vi skulle ha att vänta i Sverige i händelse av ett domsutslag till Grimmarks fördel lyfts det katolska Italien fram, där hela 70 procent av alla barnmorskor sägs vara ovilliga att medverka vid abort. Att denna situation inte har några som helst likheter mellan den svenska nämns inte med ett ord.

Vad som i stället lyfts fram är samtidigt intressant, för hela reportaget är ett skolexempel på hur man kan förvränga fakta genom en ensidig och till stora delar manipulativ beskrivning av verkligheten. Låt mig ge åtta konkreta exempel på detta:

1) Rätten till samvetsfrihet tas knappt upp. Detta trots att det är den som åtminstone borde står i centrum av den juridiska processen. Till saken hör förstås att ”samvetsfrihet” har en helt annan klang i de flesta människors öron än ”vårdvägran” – som alltså är det ordval som Sveriges Radio väljer att fokusera på.

2) Uttrycket ”konservativ kristen” används som något allmänt negativt och hotfullt. Ungefär som att konservativa kristna vore onda människor, som är här för att förstöra festen för alla andra. Vilket knappast stämmer med verkligheten, vare sig i allmänhet eller i det specifika fallet.

3) Det görs en stor sak av att vare sig Ruth Nordström, Ellinor Grimmark eller Alliance Defending Freedom vill uttala sig om målet på förhand. Men detta är ju ett ganska vanligt förfarande när man står mitt uppe i en rättsprocess. Hur många gånger har vi inte hört en försvarsadvokat i tv som har sagt, ”jag vill inte kommentera detta just nu”? Kommentarerna tar man efter rättegången!

4) En amerikansk expert som intervjuas i programmet beskriver ADF som en av de två, tre mäktigaste juristorganisationerna i världen. De samarbetar med fler än 3 000 jurister i olika delar av världen. I programmet framställs detta som något hotfullt och negativt, men man kan ju också tänka precis tvärtom: Om en så stor och mäktig organisation tycker att det är värt att engagera sig i detta fall, tyder det ju på att Ellinor Grimmark och hennes juridiska ombud har ett starkt case! Och då är det väl bara bra att de svenska domstolarna får detta belyst så väl som möjligt – för sanningens och rättvisans skull?

5) Vidare problematiserar reportaget att ADF har vunnit sådana framgångar genom att inte argumentera utifrån specifikt religiösa, utan liberala, värden. Men är det inte just så som alla minoriteter och särintressen behöver agera i ett demokratiskt samhälle? Vi har alla olika bevekelsegrunder och motiv, men när vi möts på det gemensamma torget behöver vi fokusera på de argument som är just gemensamma. Det finns inget negativt i detta, utan är tvärtom en förutsättning för hela vårt samhällsbygge. Dessutom är det precis så som till exempel RFSU (som är starka motståndare till Ellinor Grimmark) agerar: de står ju inte heller för någon neutral mittenposition i dessa frågor, men gör mer än gärna allt de kan för att påverka vårt gemensamma samhällsbygge.

6) På tal om RFSU: Denna lobbyorganisation brukar inte vara direkt rädd för att blanda sig i andra länders politiska och juridiska processer. Men nu sällar de sig mer än gärna till den kör som ifrågasätter att en amerikansk organisation bidrar med expertis på svensk mark.

7) Även pengarna kommer förstås in här. Reportern uttrycker stor misstänksamhet mot att ADF kan ha funnits med och finansierat delar av den juridiska processen. Samtidigt säger hon att Ellinor Grimmark och hennes barnmorskekollega Linda Steen har dragit på sig rättegångskostnader på ca 2 miljoner kronor. Att två privatpersoner har ålagts att betala sådana höga rättegångskostnader – något som är långt ifrån självklart i alla rättsprocesser – problematiseras alltså inte, men däremot att de får hjälp även av utomstående att betala! Inte heller nämner man att det finns flera hundra privatpersoner som har varit med och bidragit i dessa insamlingar. Det vore väl ett folkligt engagemang att uppmärksamma?

8) I slutet av reportaget ställs frågan varför ADF har valt att engagera sig i just dessa rättsfall, och till huvudförklaringarna hör dels att Sverige har en ovanligt liberal lagstiftning när det kommer till abort, dels att vårdpersonal i Sverige inte har någon samvetsklausul alls. Detta blir därför mitt sista exempel på reportagets ensidiga och manipulativa framställning. Utifrån detta konstaterande hade man ju kunnat tänka sig att reportern skulle mjukna, och inse att det kanske inte är självklart att Sverige ska sticka ut så mycket internationellt som man gör i dessa och angränsande frågor. Men något sådant erkännande kommer naturligtvis inte. För i Sverige vet vi ju bäst. Ingen får ifrågasätta våra ”rättigheter” – inte ens när det visar sig att ett stort antal enskilda individer kommer i kläm. Som jag själv ser det är det just därför som vi kan behöva hjälp av människor och organisationer med lite andra perspektiv än våra egna.

Juluppropet – lovvärt, men i behov av konkretion

| 16 december, 2016

Sveriges kristna råd (SKR) har kommit med ett nytt upprop angående Sveriges migrationspolitik. Det är lätt att sympatisera med, och du får gärna skriva under på den nyligen upplagda hemsidan.

Juluppropet bottnar i en frustration över alla de barn och unga som kommer i kläm i dagens flyktingsituation. Så långt är allt gott och väl. Samtidigt tror jag att det hade fått en helt annan tyngd om man också hade vågat komma med en analys av hur det kommer sig att vi har hamnat där vi är. Eftersom uppropet problematiserar något som till stora delar måste ses som en ekonomisk och politisk fråga saknar jag helt enkelt de politiska förslag som skulle kunna bidra till en lösning.

Inte helt oväntat är det många med politisk erfarenhet som reagerar på just detta. Stefan Olsson, som är landstingsråd i Uppsala (M), skriver på SVT Opinion:

”Sveriges kristna ledare ber mig skriva på ett upprop för en human flyktingpolitik. De gillar inte de nya regler som Sverige antog under året. De vill gå tillbaka till den gamla politiken med generösare regler för uppehållstillstånd och anhöriginvandring.

Jag är troende kristen och när min kyrkas ärkebiskop, Antje Jackelén, ber mig om hjälp lyssnar jag. När hon också har stöd av nästan alla andra kyrkoledare blir jag än mer angelägen.

Men jag är också politiker, förtroendevald i landstinget i Uppsala län. Som sådan har jag lärt mig att det sällan är en bra idé att skriva under på ett upprop utan att först granska vad det vill säga.

Här föreslår Sverige främsta kyrkoledare en återgång till den gamla flyktingpolitiken. Hur har de tänkt? Har de bedömt kostnaderna? Har de granskat om deras förslag behandlar alla människor lika? Kommer det att hjälpa de mest utsatta? Och finns det stöd för förslaget hos allmänheten?”

Frågor av det här slaget är naturligtvis högst relevanta. Om man med trovärdighet vill påverka den förda politikens riktning, måste man ju också kunna presentera genomförbara politiska lösningar. Men av dessa ser jag inte några spår i Juluppropet.

Samma typ av reaktioner har kommit med anledning av tidigare kristna utspel i migrationsfrågan. Jonatan Lönnqvist skriver till exempel i Svenska Dagbladet:

”Att avstå från att problematisera och i stället kokettera med sin egen godhet var det som ledde till att våra folkvalda till slut tvingades dra i nödbromsen. När vi duckar för svåra frågor är det dessutom ofta de som vi försöker hjälpa, som hamnar i kläm. … Det räcker inte med goda intentioner, det krävs också goda lösningar.”

Expressens Karin Pihl är inne på samma linje, och hon är ännu skarpare i tonen:

”Det finns en grupp människor som förekommer allt oftare i den offentliga diskussionen. På landets kultur- och debattsidor uttrycker de sina åsikter om alltifrån Försäkringskassan till klimatförändringar och migrationspolitisk. Ofta är argumentationen illa underbyggd och dryper av känslosamma utläggningar. Men det gör inget. De har nämligen svurit trohet till fadern, sonen och den helige ande. Har man Jesus på sin sida kan man säga vad som helst utan att räkna med mothugg. … Om företrädarna för Sveriges största kristna rörelse vill komplettera sin andliga verksamhet med samhällsdebatt borde de lära sig att argumentera som vi vanliga dödliga.”

Vi kan naturligtvis ha åsikter om dessa skribenters attityd och politiska hemvist. Men det är svårt att inte ge dem rätt i deras huvudpoäng: Det räcker inte med goda intentioner – det krävs också goda lösningar. Även jag hade därför önskat mer av detta i SKR:s upprop.

Min andra fundering har med prioriteringarna att göra. För att på nytt ge ordet till Stefan Olsson:

”Den gamla flyktingpolitiken byggde uteslutande på att människor skulle komma till Sverige på egen hand. Av dem som kom var cirka 70 procent män och som kunnat betala stora summor till flyktingsmugglare. De som inte kom till Sverige var kvinnor och fattiga. Hur kan kyrkoledarna mena att detta var en rättvis ordning?”

Även detta tycker jag är en högst befogad fråga. I Sverige har vi ofta en attityd av att de vi just nu råkar ha framför oss också är de mest angelägna att hjälpa. Detta kan förstås ses som en fin hållning, och motsatsen är förskräcklig – att vi hårdnar och inte bryr oss det minsta om dem vi har framför oss. Men i ett större perspektiv riskerar den ändå att bli problematisk. För i något slags objektiv mening finns det ju många människor som vi i Sverige skulle ha betydligt starkare skäl att prioritera än – till exempel – tonårspojkar som har sänts av fattiga familjer i Afghanistan för att ansöka om asyl i Sverige, med förhoppningen att hela familjen ska kunna flytta hit på grund av våra (tidigare) generösa regler för anhöriginvandring. Några exempel skulle kunna vara föräldralösa barn i Aleppo eller svältande barn i Malawi.

”Men man kan väl inte ställa grupp mot grupp?” invänder många mot ett sådant resonemang. ”Vi ska ju göra det ena utan att göra avkall på det andra.” Visst – men visa mig då en politisk lösning som gör detta program möjligt att omsätta i praktisk handling. Den dag jag får ett sådant ska jag med glädje och entusiasm skriva under!

Jag upprepar: Skriv gärna under SKR:s upprop. Det andas en omsorg om individen som absolut går att härleda ur det kristna evangeliet. Men nästa gång vi i Sveriges kristenhet förväntas samlas bakom ett politiskt laddat upprop i migrationsfrågan skulle jag själv önska något mer revolutionärt. Rent konkret skulle jag önska en radikal översyn …

… av vår asylprocess, som innebar att de människor som är mest utsatta fick en möjlighet att ansöka om detta redan i sina hemländer, vilket dels skulle förbättra balansen i fråga om ålder och kön bland våra invandrare, del minska antalet onödiga dödsfall på Medelhavet.

… av vår biståndspolitik, så att finansieringen av UNHCR:s arbete med flyktingläger i närheten av olika konflikthärdar kunde lösas en gång för alla – det är ju ändå där som väldigt många av de mest utsatta brukar fastna.

… av vår integrationspolitik, som inbegrep sådana saker som förenklade regler för bostadsbyggande, fler låglönejobb, gradvis kvalificering in i välfärdssystemen med mera – allt för att göra det möjligt för våra invandrare att så snabbt som möjligt bli delaktiga i samhällsbyggandet.

Personligen är jag övertygad om att stora delar av Sveriges befolkning skulle vara beredd att satsa många miljarder på en sådan här omläggning, bara de fick ett strategiskt genomarbetat förslag att förhålla sig till. Just det som vi i kristenheten har varit alltför dåliga på att presentera.

Samvetsfriheten hotad även i Svenska kyrkan

| 24 november, 2016

Det behöver inte råda någon tvekan om vart vindarna blåser på Svenska kyrkans nationella nivå. Men den motion om att göra det till ”ett villkor för vigning till präst att ha förklarat sig beredd att förrätta vigsel av par av samma kön” fick ändå avslag under Kyrkomötets första session. Till och med för Socialdemokraterna blev det för mycket att gå i clinch med Svenska kyrkans läronämnd – alltså biskopskollegiet plus åtta ledamöter valda av Kyrkomötet – med ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen.

Tyvärr ska detta inte tolkas som att det synsätt som gör gällande att man diskriminerar om man inte vill medverka vid en samkönad vigsel skulle ha fått minskat stöd. I stället för motionen bifölls nämligen – om än med knapp majoritet – ett särskilt yrkande som presenterades under pågående debatt: ”Att med anledning av motion 2016:29 uppdra åt kyrkostyrelsen att utreda frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas i såväl kyrkorättslig mening som ur andra relevanta perspektiv för att säkerställa att ingen utsätts för diskriminering i samband med den kyrkliga handlingen vigsel samt återkomma till kyrkomötet med förslag.”

Taget för sig själv behöver detta inte betraktas som något särskilt anmärkningsvärt. Men när vi läser ska vi ju påminna oss om kontexten: Detta är ett yrkande skrivet av en av författarna till en motion som vill förbjuda alla klassiskt troende lutheraner från att vigas till präster. Vad man är ute efter är alltså att den präst som för sitt samvetes skull hänvisar vidare till kyrkoherden när han eller hon får en förfrågan om vigsel av ett homosexuellt par utsätter det aktuella paret för diskriminering.

I klartext innebär detta att det inte främst är synen på homosexualitet som står i fokus för debatten. I stället är det synen på samvetsfrihet. Och här börjar det gå upp för ganska många av oss att vi är medborgare i ett land som har en minst sagt njugg inställning till detta fenomen. Tänk Ellinor Grimmark och Linda Steen.

Det är också detta som gör att oron för Svenska kyrkans nationella nivå består, trots ett positivt utfall för ovan nämnda motionen. De allt hårdare vindarna av likriktning, och ibland av regelrätt förtryck, visar inga som helst tecken på att lugna ner sig. I stället har diskrimineringen institutionaliserats – men nu med den minoritet som beskriver sig som bekännelsetrogen, snarare än den minoritet som vill leva ut sin homosexualitet, i fokus.

Jag säger därför som Berit Simonsson från Frimodig kyrka i sitt inlägg från Kyrkomötets talarstol:

– Världens nöd knackar på vår dörr. Det är en omvälvande tid där vi behöver varandra. Kyrkan måste kunna härbärgera två uppfattningar. Motionen är inte positiv och visionär. Vi behöver en väg att gå tillsammans.

Fenomenet Donald Trump – några försök till förklaringar

| 9 november, 2016

Namnet på nästa amerikanska president blir alltså Donald Trump. Precis som i den brittiska Brexitomrösningen visade sig opinionsundersökningarna komma på skam, och politiker och journalister tävlar om att förfäras över det inträffade. Börserna förväntas backa dramatiskt, och inbitna demokrater ansöker om medlemskap i Kanada. Stora delar av västvärlden skakar i sina grundvalar.

Men frågan är ändå om valet av Donald Trump bara ska betraktas som något osunt. Det första som kan behöva sägas är ju att vi aldrig tidigare haft två så hatade kandidater i ett amerikanskt presidentval. Många som röstar på Trump gör det alltså inte för att de älskar honom – utan för att de betraktar Hillary Clinton som ett ännu värre alternativ. Både som svenskar och som kristna kan vi naturligtvis uppleva att denna bedömning är konstig, men låt mig ändå notera några saker som jag tror har spelat in i det som vi just nu håller på att bevittna.

1) USA har under lång tid varit i händerna på en politisk elit – ibland närmast en politisk adel – med allt större distans till de vanliga gräsrötterna. Det är en värld där kontakter, pengar och politisk korrekthet betyder allt. Genom att välja Donald Trump som president har majoriteten av amerikanarna sagt att det måste bli ändring på detta. Trump är visserligen betydligt rikare än Hillary Clinton – men den allmänna bilden är att hans pengar är förtjänade på ett betydligt mer hederligt sätt än hennes, och framför allt att han har fått dem utan krav på en massa gentjänster i händelse av att han skulle råka bli president …

2) Precis som i fråga om Brexitomröstningen upplever stora delar av USA:s befolkning ett kompakt ointresse från de styrande politikerna. Jag vet inte om Trump verkligen tror att det går att återställa det så kallade ”rostbältets” forna glans (personligen tror jag det inte) – men här har vi i alla fall en politiker som känns vid dessa stora befolkningsgrupper och som säger sig vilja göra något åt deras problem. Rent krasst har Obama och company inte lyckats särskilt väl när det gäller den för majoriteten så viktiga jobbfrågan.

3) Rent allmänt kan man också säga att det inte bara är presidentvalet som gör att västvärlden skakar i sina grundvalar. Tecknen har nämligen varit skönjbara under en lång tid. Västvärlden förlorar allt mer av sin konkurrenskraft i jämförelse med övriga världen. Och det är precis samma sak med Sverige: trots att vi har sämre skolresultat än på flera decennier, skenande sjukskrivningstal och höga löner är vi mer bortskämda än någonsin, och vi har kvar vår traditionella självbild av att vara störst, bäst och vackrast … Inget av detta smäller dock särskilt högt på en internationell och konkurrensutsatt marknad. Detta fattar många svenskar. Och när politikerna inte kan presentera några lösningar på problemet skapar det rädsla och protektionism. Just det som nu händer i USA.

4) En annan infallsvinkel på samma problem kan vara att våra politiker i allt högre grad tror sig kunna strunta i det så kallade samhällskontraktet. Alltså detta: de personer som är medborgare i ett land, och som med sitt arbete och sin skatt är med och finansierar landets välfärd, behöver få känna att de på något sätt blir belönade för detta. Här är det ju inte minst invandrarfrågan som blir känslig, och även i Trumps valkampanj vet vi att denna har spelat en central roll. Jag är absolut ingen sympatisör av förslaget med en mur mot Mexiko och liknande, men än en gång: vi måste förstå varför denna typ av förslag har fått en sådan attraktionskraft. När den politiska eliten tror sig kunna fatta beslut i den här typen av frågor utan en ärlig offentlig debatt kommer det till slut tillbaka i en ännu grövre form. Samma sak sker som bekant i stora delar av Europa.

5) Även moralfrågorna behöver tillerkännas en central plats i denna ekvation. Det faktum att Hillary Clinton i praktiken tycks vara öppen för abort ända fram till den 40:e veckan är naturligtvis ett rött skynke för en betydande grupp amerikaner. Ärligt talat borde det vara det även för majoriteten av oss svenskar – oavsett religiös övertygelse. Men det finns ännu mer här. Clinton har uttalat sitt reservationslösa stöd för den amerikanska organisationen Planned Parenthood (motsvarande RFSU) trots att det har visat sig att dessa ägnar sig åt handel med aborterade foster. I likhet med president Obama är hon vidare pådrivande i olika hbtq-frågor – däribland kravet på att skolor ska upplåta sina omklädningsrum till var och en som identifierar sig själv med sitt icke-biologiska kön, men utan att blanda in psykologisk eller medicinsk expertis. Obama är också den första president som har låtit regnbågsflaggan vaja över Vita huset. I en mening kan kanske detta låta som perifera frågor, men både de som uppskattar det och de som inte gör det vet att det har ett starkt symbolvärde. Därmed är det också effektiva medel för att polarisera ett land.

6) Och så perifert är det ju inte heller. Visserligen kan man säga att Hillary Clinton verkar företräda ett mer genomtänkt politiskt program än Donald Trump, men när de svenska journalisterna i SVT:s valvaka står och beklagar sig över Clintons förlust är det faktiskt inte detta som de nämner först – utan det som de beskriver som ett bakslag för abortfrågan och hbtq-frågorna. Det symptomatiska är alltså att det uppenbart finns en annan, men till stora delar dold, agenda: ”Vi talar inte så mycket om dessa saker, särskilt inte så laddade frågor som de extremt sena aborterna, men i praktiken är det dessa positioner som vi är mest måna om att flytta fram.” Just detta är vad de amerikanska gräsrötterna har fattat – och de har röstat därefter.

7) Kopplat till detta har vi ju även tillsättningen av domare till Högsta domstolen, och det faktum att den lagstiftande makten har blivit det mest effektiva bruket av ”våld” i den moderna politiska demokratin. Det är med lagstiftning man får saker gjort. Det är med lagstiftning som man flyttar fram sina positioner. Det är med lagstiftning som man tystar sina kritiker. Precis samma mönster gäller som bekant hemma i Sverige, och gärna då i ”mjuka” frågor som äktenskapslagstiftning, föräldraförsäkringar och rätt för homosexuella par att adoptera. Inga av dessa frågor har ju från början haft någon folklig majoritet bakom sig, men genom lagstiftningsvapnet tystar man effektivt munnen på alla som ”obstruerar”. Majoriteten av USA:s befolkning tycks vara trötta även på detta.

8) Slutligen kan nämnas att USA av tradition ändå är ganska republikanskt, och efter 8 år av demokratiskt styre – varav stora delar av tiden har varit politiskt dysfunktionella, inte minst på grund av låsningar i senaten – vill man helt enkelt ha förnyelse. Det var samma sak som skedde efter åtta år av alliansregering i Sverige, trots en erkänt skickligt genomförd ekonomisk politik.

Västvärlden skakar i sina grundvalar. Jag är själv inte särskilt road av Donald Trump i Vita huset. Jag hoppas på en republikansk expertregering med kompetenta ministrar, men bävar för Trump som förhandlare med politiska ledare i andra delar av världen. Men i grunden har vi ju trots allt fått en uppvisning i det annars som omhuldade fenomenet demokrati. Och framför allt: i en politisk elit som under lång tid har drivit sin agenda så hårt att de har skakat av sig majoriteten av sin egen befolkning. Av detta bör vi alla ta lärdom, även om det sitter hårt inne hos det svenska etablissemanget.

Ola Wong skrev i en krönika förra veckan om debatten som han har satt igång angående normkritik och politisk korrekthet i de svenska världskulturmuseerna. Han konstaterade att han hade fått betydligt färre hatmail än att han från början hade kalkylerat med, och att han i stället har fått en överväldigande postitiv respons från ”den bildade medelklassen”. Vanligt, tänkande folk, alltså. Men så konstaterar han: ”De som däremot verkar ha gått den tasmanska pungvargens öde till mötes är den bildade politikerklassen. … Mer än en månad efter att museidebatten startade är det bara en (!) riksdagspolitiker, Birgitta Ohlsson (L) som engagerat sig – trots att det är öppet mål.”

I klartext: Vanligt folk vill inte ha queerinspirerade experiment som överideologi på våra statliga museer – alltså det som Ola Wong har beskrivit i sina artiklar. Men politikerna tiger, för de är uppenbarligen köpta av just denna ideologi (och en hel del annat också). Så skapas politikerförakt – och så skapas klyftor även i det svenska samhället.

Frågan är alltså när vi ska sluta oja oss över USA, och i stället börja göra vår hemläxa här hemma i Sverige. Av de synliga tecknen att döma sitter det väldigt långt inne …

Porren – ett betydande problem för folkhälsan

| 20 oktober, 2016

I fredags publicerades ett inlägg på DN Debatt, där ett antal företrädare för såväl organisationer som politiska partier kritiserade den pornografi som har blivit så lätt-tillgänglig i våra sociala medier. Det är en beklämmande bild som målas upp, och för många av oss är det svårt att ta till oss mycket av den verklighet som beskrivs. Man börjar med att konstatera följande:

Porr är inte sex. Att porr är lika med sex är den ultimata lögnen och porrindustrins största seger. Denna lögn möjliggör för missriktade och antiintellektuella motargument när vi vill diskutera porrindustrins påverkan på oss alla och hur porren förstör barns och ungas nyfikenhet på sex och sexualitet genom att utge sig för att skildra sex och lust.

När man därefter kommer till de konkreta exemplen blir det snabbt en mycket plågsam läsning:

Genomsnittsåldern för när pojkar börjar titta på porr är 11,5 år. Det de då får se är extremt våld, och det är inte spelat våld, utan reellt. Kvinnor stryps så att de tappar andan och män trycker sina kön så långt ned i halsen på kvinnorna att de nästan kvävs. Det är denna typ av filmer som säljer, som våra barn möter och som formar unga människors självbild.

Och lite längre fram:

Porren visar bilder av gruppvåldtäkter, grova sexuella övergrepp och förnedring av kvinnor och tjejer – den totala motsatsen till universella värderingar och offentliga politiska ideal om jämställdhet, jämlikhet och alla människors lika värde.

Mot bakgrund av denna beskrivning kommer artikelförfattarna till slut med ett konkret förslag, nämligen att en haverikommission borde ”granska hur samhället kunnat låta detta gå så långt och hur vi nu kan begränsa porrens skadliga verkningar”. Man pekar också på hur man i England har ”infört ett ’opt in/opt out’-system i samarbete med internetleverantörerna, där grunden är att inte ha tillgång till porr och där man aktivt måste välja att ta bort filter för att kunna titta på porr”.

Personligen tycker jag att detta låter som ett utmärkt förslag. Men det var inte särskilt oväntat att det också skulle komma en skur av kritik mot skribenterna. Mer oväntat var att den visade sig komma från i många andra frågor så vettiga personer som Erik Helmersson (DN) och Naomi Abramowicz (Expressen).

Helmersson raljerar på ledarplats över förslaget, bland annat med motiveringen att författarna inte säger tillräckligt om pornografins positiva sidor och att man underlåter att lyfta fram de unika villkor som gäller för porr med och för homosexuella.

Abramowicz går steget längre, genom att först avfärda all relevant forskning som ”politisk” för att i nästa andetag hänvisa till en undersökning gjord av porrsajten Pornhub enligt vilken ”porrsurfande kvinnor, i betydligt större utsträckning än män, [söker] på termer som ’gangbang’ och ’hardcore’”. Abramowicz slutsats av detta blir att det visst finns kvinnor som uppskattar ”sådan porr som brukar beskrivas som kvinnofientlig”, och att de som trots detta väljer att bråka om saken inte är någonting annat än moralister.

I ett läge där våldsporren på ett närmast groteskt sätt har kommit att invadera människors vardag, och där en av tio tonårskillar tittar på porr varje dag, känns det spontant ganska hopplöst med den här typen av respons på våra svenska ledarsidor. Det är som att man inte vill ta in att porren i dag inte bara är ett privatmoraliskt problem (om nu ”bara” är rätt ord i sammanhanget) – utan ett betydande problem för den svenska folkhälsan.

Det grövsta exemplet på detta är förstås de många gruppvåldtäkter och allt mer bisarra sexuella övergrepp som studsar emot oss i nyhetsflödet, och som är ett förverkligande av just den typ av våldsporr som finns beskriven ovan. Ännu värre med tanke på omfattningen är dock de tusentals kvinnor som tvingas lida i det tysta för att deras pojkvänner och/eller män har blivit så avtrubbade att det enda som kan engagera dem sexuellt är de beteenden som skildras i porrens värld. Jag kommer aldrig att glömma det nödrop som formulerades av signaturen ”Ensam” i en av DN:s frågespalter. Det var en 22-årig kvinna som hade följande att berätta för tidningens psykolog:

Jag har haft två snälla pojkvänner, men att båda tittade på porr har gjort det svårt för mig att förhålla mig till sex. Att en viktig del av det sexiga i porr verkar vara att det är nedsättande, otrevligt eller förnedrande för tjejen är svårt för mig att hantera. ”Vaniljsex”, alltså sex som är kärleksfullt och skönt för tjejer, verkar vara den tråkigare formen av sex, i stället är det bättre när det är föraktfullt. Utifrån hur porr ser ut, och utifrån att nästan alla killar kollar på det, känns det som att det är den allmänna synen på vad som är sexigt. Ingen av mina pojkvänner utnyttjade mig, men jag märkte att de inspirerades av och tänkte på sex som det är i porrfilmer. Ofta var det inte skönt utan bara jobbigt.

De få vänner som jag har pratat med om sex säger bara att man inte kan påverka vad andra tänder på. Det känns som att man inte ska känna att det här är ett problem, som att förnedring eller kvinnoförakt är okej, men bara så länge det har med sex att göra. … Jag blir jätteledsen när en kille som jag är kär i vill göra obekväma saker med mig och kan inte få ihop hur killar som vanligen är omtänksamma i vissa situationer vill behandla tjejer nedsättande.

Till bilden hör att ”Ensam” inte får något stöd från den psykolog som svarar henne. ”Ensam” ställer frågan: ”Är det normalt att hänga upp sig på sådant här? Är jag bara väldigt känslig?”, och till svar får hon en uppsättning menlösa ”å ena sidan och å andra sidan”-uttalanden – och absolut inga fördömanden av pornografin som sådan. Psykologens avslutande uppmaning lyder: ”Du kanske också vill bli aktiv i frågan om pornografi utifrån dina reflektioner, erfarenheter och ditt engagemang. På nätet finns diskussionsforum att delta i och aktivistgrupper att kontakta.” Alltså: om du vidhåller att det här är ett problem för dig, sök dig då till andra likasinnade på nätet – från det offentliga samhället kommer du nämligen inte att få något som helst stöd.

Kontentan av detta är att vi har ett mediaetablissemang som lämnar stora delar av den unga (och inte så unga) generationen i sticket. Antingen – som i Helmerssons och Abramowicz fall – genom att styra över samtalet på ett småskuret märkande av ord eller på allmänna brandtal för att det visst finns kvinnor som tycker om att bli misshandlade. Eller – som i DN-psykologens fall – genom att vara så rädd för att uppfattas som moralist att man kastar tillbaka frågeställningen i knät på offret.

En avslutande fråga är förstås vad vi i stället kan göra – och inte minst då från kyrkans sida. Opinionsbildning i stil med debattartikeln ovan är förstås ett steg, och det finns trots allt tecken på att fler börjar få upp ögonen för den här typen av problem. Men vi behöver också bli bättre på att tala om porr och sexualitet i våra kyrkor och församlingar. Vi behöver informera om SLAA och liknande organisationer som hjälper människor som har blivit porr-beroende, och vi behöver i vissa fall överväga möjligheten att organisera någon form av sexuella upprättelsegrupper. Om porren är ett så stort problem som statistiken indikerar, är det kanske så att det vi här talar om är en av vår tids absolut bästa öppningar för att betjäna vårt svenska samhälle?

Även samlevnadsundervisningen behöver problematiseras

| 13 oktober, 2016

De senaste veckorna har den så kallade normkritiken varit under lupp i medierna. Det är inte en dag för tidigt. Det senaste decenniet har en ivrig supporterskara gjort vad den har kunnat för att lansera denna ideologi, som har sina rötter i den internationella queerrörelsen. Den förs fram som en patentlösning på allt ifrån mobbning och kolonial-anda till homofobi och rasism.

Problemet är att normkritiken i och med detta har blivit förvandlad till en ideologisk ångvält. Eller med Ola Wongs ord, som genom sina reportage i Svenska Dagbladet har varit med och fört upp frågan på agendan: ”Problemet är att de [normkritik och postkolonialism] har fått bli överideologi, likt en oantastlig religion, och används som ursäkt för att skära bort kunskap, kulturarv och institutionell integritet.”

Wong har primärt fokuserat på hur normkritiken präglar våra statliga museer. Men precis samma tänkande går igen i både skolans och förskolans värld. Och när det gäller denna sida av det normkritiska experimentet har det hittills varit förvånansvärt tyst.

I Sverige är det i första hand Nätverket för samlevnad och sexualitet (NfS) som har varit med och uppmärksammat vilka negativa effekter som normkritiken håller på att få i skolans sex- och samlevnadsundervisning. Framför allt handlar det om att man på ett orimligt sätt låter de sexuella minoriteternas önskemål sätta sin prägel på undervisningen som helhet, och att man – utifrån dessa ideologiska glasögon – tar sig anmärkningsvärda friheter i relation till såväl läroplan som ämnesplan.

Förra året släppte NfS en rapport där man gick igenom de fyra största naturkunskapsläromedlen för gymnasiet. I denna kunde man konstatera att man i sex- och samlevnadsämnet bortser från flera av de värden som skolan enligt läroplanen är skyldig att gestalta och förmedla. På centrala punkter bortser man även från själva ämnesplanen, där denna inte passar in i den normkritiska agendan. Till exempel är det bara ett av de fyra materialen som tar upp frågor som har med grundläggande biologiska fakta att göra. Könsegenskaper, könsceller, befruktning, graviditet och förlossning – allt detta förbigås med tystnad.

En av de institutioner som på senare tid har varit föremål för medias granskning är den statliga Utbildningsradion. Bland annat har det framkommit att UR ställer som krav på sina medarbetare att de ska ”förstå, omfatta och tillämpa” begreppet normkritik. Detta samtidigt som man uppvisar en påfallande njugghet i mötet med medarbetare som vill tillämpa detta tänkande på ett mer förutsättningslöst sätt – alltså utan de ideologiska glasögonen. I ett uppmärksammat fall ledde detta till att en mångårig anställd på UR blev utköpt.

Utbildningsradions eget sex- och samlevnadsmaterial, Sexualkunskap, passar för övrigt väl in i det övergripande mönstret. Public Service-företaget ser i detta som sin uppgift att till Sveriges 14–15-åringar lära ut 20 olika sätt som man kan ha sex på. Som rubrik på den första lektionen har man satt temat ”Hur smakar sperma?”, och som lektionsförberedelse föreslår man att lärarlaget ska arrangera en alldeles egen dragshow. Samtidigt är man minst sagt restriktiv när det kommer till redskap för hur man ska kunna vårda och fördjupa en kärleksrelation – detta kan nämligen tolkas som stöd för den förhatliga ”kärleksnormen”.

All normkritik är inte av ondo. Men precis som nu sker med våra statliga museer behöver normkritiken på våra förskolor och skolor få problematiseras. Den behöver också vara förankrad i huvudfåran av vetenskap och beprövad erfarenhet, något som långt ifrån alltid är fallet i dag.

Normkritik på Utbildningsradion

| 22 september, 2016

För några år sedan gjordes det intervjuer på våra barns förskola. Som en del av det statligt påbjudna likabehandlingsarbetet hade personalen ställt frågor till våra barn i stil med:

  • Finns det något som gör det bättre eller sämre att vara pojke eller flicka?
  • Kan man vara kär i vem man vill, både flicka och pojke?
  • Brukar ni prata om ifall man tror på Gud?

Svaren på frågorna hade man skrivit ned, och när vi kom till förskolan för utvecklingssamtal blev vi informerade om vad vår 3- respektive 5-åring hade svarat. Som föräldrar reagerade vi med bestörtning över detta ingrepp i våra barns privatliv. Det här är ju frågor som skulle vara otänkbara vid exempelvis en anställningsintervju – en åsikt som vi också fick gehör för när vi valde att uppmärksamma det hela i media.

I gårdagens Studio Ett fick vi dock veta att det än i dag är precis samma typ av frågor som brukar ställas till de anställda inom Utbildningsradion. I ett långt inslag om hur den normkritiska ideologin har fått ett fäste i denna del av Public Service berättar den numera utköpte UR-medarbetaren Per-Axel Jansson om hur chefen hade berättat att man skulle ”djupintervjua” alla anställda om sexualitet och religion. I frågebatteriet ingick sådana saker som:

  • Finns det några som bryter mot heteronormen på avdelningen?
  • Finns det olika religioner representerade på avdelningen?

Motivet bakom intervjuerna var enligt reportrarna i inslaget att personalstyrkan skulle återspegla den pluralism som råder i samhället i stort. Frågorna ligger också i linje med Utbildningsradions egna styrdokument, där det slås fast att hela personalstyrkan ska ”omfatta och tillämpa normkritik”.

Vad hände då? Ja, förutom att Per-Axel Jansson protesterade mot de planerade intervjuerna lanserade han en programidé för sin chef där han ville undersöka den normkritiska ideologin, och då även ställa kritiska frågor till den egna arbetsgivaren. Eller som han själv formulerar det: ”Vad innebär det om normkritiken blir normen, som man kan säga att det är på UR, och vad får det för konsekvenser?”

Men väldigt snabbt visade det sig att chefernas intresse både för detta upplägg och för att ställa upp på de föreslagna intervjuerna var svalt. Janssons kritik av UR:s arbetssätt i övrigt – till exempel när man i en annons sökte efter en reporter med ”erfarenhet av att vara rasifierad som afro-svensk” eller när man bröt kontraktet med ett produktionsföretag för att de bara hade vita anställda – ledde vidare till att hans ställning inom företaget blev ifrågasatt. Hela storyn slutade med att Per-Axel Jansson köptes ut från Utbildningsradion, bland annat med motiveringen att han inte ställde upp på företagets värdegrund. Han vägrade ju att lova att inte mer kritisera sin arbetsgivares agerande!

Sammantaget får man bilden av en del av Public Service som är helt och hållet såld på det normkritiska projektet. Jansson talar om UR:s temadagar för personalen med fokus på sådant som ”vithetsnormen, heteronormen, funkofobi och islamofobi”. Men, som han tillägger: ”det har inte funnits möjlighet att ställa frågor, det har till och med varit uttalat att man ska inte ställa några frågor.”

I detta visar sig ju också den så kallade ”intoleranta toleransen” i all sin prakt. I mångfaldens namn kräver man tystnad och rättning i ledet. Dessutom förminskar man de människor man säger sig ivra för, genom att hävda att man är så ett med sin hudfärg eller religion eller sexuella läggning att man i praktiken bara kan ge andra människor rättvisa om de har en identisk uppsättning förutsättningar som en själv.

Förhoppningsvis är det ett tecken i tiden att denna galenskap börjar avslöjas för vad den är. Det är trots allt uppmuntrande att Studio Ett avsätter 25 minuter åt att spegla ett fenomen som detta. Men samtidigt är det beklämmande att delar av Public Service har snöat in sig så totalt på den normkritiska ideologi att man inte får behålla jobbet om man vägrar att ställa upp på premissen ”håll med eller försvinn”. Om inte annat tyder det på att man har fått begreppet normkritik rejält om bakfoten.

Några reflektioner utifrån Opinion live

| 26 augusti, 2016

Säsongens första program i serien Opinion live innehöll flera intressanta debatter. Det gav också en blixtbelysning av det svenska debattklimatet. Som vanligt var eftersmaken både tillfredsställelse och frustration.

Först ut var Janne Josefsson från SVT:s Uppdrag granskning och Erik Rosén från nättidningen Politism.se. Temat var Bokmässans beslut att porta den högerextrema tidningen Nya Tider. Det var intressant att höra Josefsson argumentera för behovet av en öppen debatt, och mot en allt smalare åsiktskorridor, eftersom han därmed bekräftar det som många av oss ”vanliga svenskar” upplever i fråga om media i stort. Rosén, å sin sida, argumenterade kraftfullt för att en sådan röst som Nya Tider inte borde få höras alls i ett sammanhang som Biblioteksmässan. Utan att försvara denna tidning som sådan tänker jag dock att det finns åtminstone tre allvarliga invändningar mot det som är Roséns hållning:

1) Om Nya Tiders innehåll var så grovt som Erik Rosén vill påskina, borde den rimligen ha blivit anmäld och dömd för detta. Men som Josefsson påpekade är så inte fallet.

2) Om Nya Tider ska portas, bör man i konsekvensens namn porta även de marxistiska utställare som i nuläget tillåts propagera för bland annat leninismen på mässans område. Även detta påpekades av Josefsson.

3) Det är en ödets ironi att själva temat för årets bokmässa är ”Yttrandefrihet”. Förutom att man från ledningens sida grovt säger emot sig själv väcker detta faktum frågor kring vad som kan vara nästa steg. För det är ju ingen hemlighet att begrepp som öppenhet, tolerans och alla människors lika värde i dag har fått en stark ideologisk slagsida. Det jag personligen fruktar är därför att vi står i början av en mycket större utrensning av vad som får sägas och göras i det offentliga rummet. Med tanke på vår kultur i stort finns det en uppenbar risk att detta kommer att drabba även oss kristna.

Näst på tur var tre kvinnor som skulle debattera det förbud mot burkini som har börjat tillämpas i ett antal franska städer: Sakine Madon, Carolin Dahlman och Sara Al Dalal. Utgångspunkten var den bisarra incidenten i Nice där ett antal poliser tvingade en ”allför påklädd” kvinna på stranden att ta av sig delar av sin badutstyrsel. Jag har stor förståelse för problemet med islamism i Frankrike, och känner även en stor ödmjukhet inför frågan om kvinnor i islam som upplever sig tvingande att bära kläder som de själva inte har valt. Men debatten mellan de tre kvinnorna avslöjar samtidigt ett antal påtagliga blinda fläckar. Två av dem nämner jag här:

1) Särskilt Carolin Dahlmans – som hade en uttalat feministisk utgångspunkt – visade en mycket liten förståelse för slöjans religiösa innebörd. Sara Al Dalal försökte gång på gång påpeka att det var högst frivilligt som hon bar sin egen slöja, men det var uppenbart att Dahlman hade svårt att ta hennes hållning på allvar.

2) Vidare förundras jag av den totala bristen på självkritik när det gäller den svenska kulturen i stort, med den starka press som i dag utövas just på unga kvinnor att visa ”mer” av sina kroppar än de egentligen skulle ha ett behov av. Detta inte minst genom badmodet, men framför allt genom den ständigt pågående mediala exploateringen av kvinnokroppen. Den psykiska ohälsan hos unga, frigjorda och sekulariserade svenska kvinnor är faktiskt betydligt sämre (!) än i många länder med en helt annan syn på dessa saker – och det stämmer trots allt till viss eftertanke. Vilket alltså inte betyder att jag propagerar för att man som kristen eller sekulär kvinna ska börja täcka sitt hår på det sätt som förr var brukligt. (Men det ska självklart vara tillåtet att göra det, något som än i dag förekommer inom vissa kristna grupperingar.)

Slutligen kom så den emotsedda debatten mellan ärkebiskop Antje Jackelén, prästen Annika Borg och författaren Marcus Birro. Temat var ”Mitt kors”-kampanjen, och debattlinjerna var till stora delar redan utritade. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om själva debatten. Det jag mest fastnade för var nämligen det som inte sas:

1) I alla fall för mig är det uppenbart att reaktionerna på Svenska kyrkans hantering av ”Mitt kors”-kampanjen måste ses mot en mycket bredare bakgrund. Kommunikationschefen Gunnar Sjöberg uttalade sig förstås extremt klumpigt i anslutning till detta, men själva laddningen i frågan kommer sig ju av att Svenska kyrkan under lång tid har valt att ducka i situationer där man i stället hade kunnat vara så mycket tydligare med sin kristna bekännelse. Om detta sades det dock ganska lite i Opinion live.

2) Antje Jackelén uppträdde ungefär som vi numera har vant oss vid, på sitt lite stela och korrekta sätt. Jag kan personligen förstå ganska mycket av det hon sa (och hon erkände faktiskt att Sjöberg hade uttryckt sig olyckligt), men jag förundras samtidigt av att hon inte bara kan sätta ord på det uppenbara: ”Jag förstår att ni reagerar på att det första ni möts av när ni lanserar en kampanj av detta slag är misstänksamhet. Jag vill be om förlåtelse för att vi på kyrkokansliet inte har förmått sända signalen att vi i grunden är väldigt glada för ert engagemang för förföljda kristna och för Jesu kors som är den kristna kyrkans främsta symbol. Men det som vår kommunikationschef ville få fram är att det också kan finnas en risk med en sådan här kampanj, och vi behöver hjälpas åt så att vi inte låter korset bli en symbol mot någon annan, något som under vissa perioder av kyrkans historia har varit fallet.”

3) När det gäller detta att korset har missbrukats så är det förstås ett faktum att detta är en möjlighet – även om jag nog inte är överens med Svenska kyrkans ledning om vilka situationer som detta rör sig om. Men som Erik Helmersson skrev i Dagens Nyheter för en tid sedan (och jag låter det bli sista ordet för den här gången):

”Själva tanken att bära kors i solidaritet ses av flera som en aggressiv och exkluderande handling, en markering mot muslimer i allmänhet. Jag har så svårt att se den typen av kritik riktas mot andra solidaritetsyttringar. Deltagande i kippavandringar, hijabupprop, Prideparaden, Black lives matter – allt detta betraktas av vettiga människor som legitima sätt att visa sympati för utsatta. Men när någon vill visa solidaritet med kristna ska det omedelbart misstänkliggöras, då ’ställs grupper mot varandra’, då finns säkert dolda motiv. Att se kristna, särskilt i Europa, som offer är fortfarande förtvivlat svårt för många tyckare.

Men att visa solidaritet med Jesustroende som förföljs av fanatiker är förstås inte att markera mot muslimer i allmänhet eller bedriva religionskrig. Det är heller inte att strunta i att fanatikernas offer ofta är muslimer. Tänk att detta ska behöva sägas.

Naturligtvis finns en risk att denna kampanj missbrukas. Det finns gott om muslimhatare där ute. Både de ansvariga och andra gör klokt i att markera kraftfullt så snart någon använder Mitt kors för att hetsa mot islam eller andra trosriktningar. Enstaka övergrepp förekommer, tyvärr. Men att döma ut hela kampanjen som ett sådant är obegripligt fördomsfullt.”