Sparkad från Expressen.

| 2014-11-24

Strax efter kl 23 på söndagskvällen ringer telefonen.

Det är en av mina tusen chefer på Expressen.

Han förklarar att tidningen ser mycket allvarligt på att jag talat nedsättande om Expressen i  ett för tidningen suspekt sammanhang.

Jag förklarar att jag möjligen varit naiv och defentivit okunnig vilken typ av program jag svarat på frågor i men inser också att sammanhanget inte på något sätt är olagligt eller liknande. Det är ett ifrågasatt sammanhang och jag borde nog ha tagit reda på lite mer om det. Men vi lever ju (har det sagts mig) i en demokrati och i en demokrati är det tänkt att tusen oika tankar och värderingar ska mötas, stötas, blötas och diskuteras.

Men det är inte sammanhanget som sådant Expresen ser allvarligast på. Det är istället den (relativt milda) kritik som jag framför mot hur jag anser att tidningen behandlat det faktum att en av deras mest lojala medarbetare just blivit mordhotad ett tiotal gånger, varav några varit så allvarliga att experter anser att jag bör polisanmäla och varav någon redan polisanmälts av privatpersoner.

  • Vi har haft möten där vi förklarat att det inte är okej att prata om tidningen så där, säger chefen och jag minns ett kortare samtal (även det på telefon) med en annan chef där han diskret lindat in tanken att man bör bara lojal mot tidningen och inte kritisera den.

Det hela känns lite overkligt. Här har vi alltså en av mina chefer som ringer upp mig mitt i natten för att berätta att de ser allvarligt på att jag sagt något kritiskt om tidningen jag jobbar på.

När bytte Expressen namn till Pravda?

Men det blir värre.

  • Vi har beslutat oss för att säga upp kontraktet, förklarar chefen.

Jag får alltså sparken. Inget möte att tala om saken. Ingen chans att få reda på exakt vad detta handlar om. Bara rätt upp och ner i telefonen.

Låt oss tala klarspråk här. Jag får alltså på stående fot och med omedelbar verkan sparken för att jag kritiserat tidningen för att inte ha hört av sig till mig efter det att jag blivit mordhotad…

Är det rimligt?

Låt oss nu zooma ut lite. För detta handlar givetvis inte bara om att jag talat kritiskt om Expressen i ett tvivelaktigt sammanhang.

Redan för ett år sedan ringde samma chef upp mig och förklarade att det nu var slutskrivet om Gud i tidningen. Denna vädjan (att betrakta som ett krav) kom trots att cheferna vet att det är just de texterna som verkligen nått ut till den stora massan, och som alltid länkats, gillats och uppskattats på samtliga sociala medier, en del enskilda texter över etthundratusen gånger Det spelade ingen roll. Jag var tvungen att sluta.

Ungefär i samma veva blev också Gunilla Herlitz chef över cheferna på tidningen. Hennes avsky för mig och mitt skrivande känner jag till sedan tidigare. Även inne på tidningen finns starka krafter som vill ha bort mig.

Flera krönikor jag skriver blir stoppade. Tonen mot mig från chefer, medarbtare och ledning  förändras. En del av dem slutar säga hej när jag är på redaktionen. Jag känner hur förtroendet för mig vacklar. Det är en väldigt plågsam och sorglig känsla.

Tidigt i höstas får jag sedan reda på att jag får sparken från sporten på Expressen. Jag får också beskedet att mina krönikor bara ska publceras varannan vecka istället för varje vecka inne i huvudtidningen.

Jag försöker påtala det faktum att mina krönikor är de som uppmärksammas mest av alla i tidningen men ingen lyssnar på det argumentet.

Jag har satt något alldeles för stort och alldeles för farligt i rörelse. Jag har ifrågasatt landets mediala elit, utamanat dem med mitt träsvärd, och nu börjar eliten lita febrilt efter skäl att helt enkelt göra sig av med mig.

Och så hittar dem då en anledning. Jag trodde först att det handlade om intervjun, att den publicerats i ett sammanhang det finns all anledning att diskutera. Jag är beredd att ta den diskussionen. Jag är också givetvis beredd att förklara hur jag tänkte, eller inte tänkte, men att jag också onekligen tror väldigt hårt på det fira ordet, i alla dess sammahang.

När chefredaktören för Eskilstuna-Kuriren blev mordhotad ryckte chefredaktören på min tidning ut med djupt indignerad ton på sin blogg. När en lojal medarbetare på hans egen tidning blir mordhotad är det knäpptyst. Det var detta jag sade i intervjun. Och för detta har jag nu fått sparken.

I mitt kontrakt står det ingenting om att jag inte får kritsera tidningen. Det står ingenting om att jag inte får medverka i intervjuer i teveksamma sammanhang. Det står en del om andra tidningar jag inte får skriva för men ingenting om det jag just fått sparken för. Jag tänker dra det här vidare. Det lär inte ändra någonting men jag tänker slåss för mina rättigheter.

Jag vill också gratulera alla dem av er som de senaste dagarna ägnat er åt kollektiv masspsykos och passat på att virituellt veva några slag när ni sett mitt namn.

Jag vill gratulera alla er som hört av er till mig och cheferna och krävt min avgång. Jag vill gratulera den delen av vänstern som älskar att mordhota och hata sina meningsmotståndare i den gyllene Älska olika-andans namn.

Jag vill säga grattis och bra jobbat till alla er som äskar att se korridoren av åsikter smalna av. Jag vill gratulera alla er små, förkrympta hjärtan som jagat mig med hugg och slag den här senaste tiden. Jag hoppas ni är nöjda nu.

Jag vill gratulera alla fega anonyma som nu applpåderar sin seger bakom sina skärmar. Jag vill också gratulera cheferna på Expressen som nu äntligen slipper en av få unika pennor. Jag vill gratulera alla tysta medlöpare, vänner, kollegor, bekanta som i halsdarrig feghet inte lyft ett finger för att bistå under en period som kanske varit den svåraste i mitt yrkesmässiga liv.

Grattis.

Det är sorgligt att det i den uppysta världens skrythörn inte är högre i tak än att en tidning kan sparka en medarbetare i telefonen för att han kritiserat tidningen han arbetar på.

Jag började på Expressen 2008. I början skrev jag enbart om italiensk fotboll. Från våren 2009 ( när Aftonbladet var på väg att värva över mig) har jag också skrivit krönikor i huvudtidningen. Jag har varit medlem i Manspanelen, sänt teveprogrammet Birros Bord, skrivit för resesidorna och haft Podarna Hemma hos Birro och Calciomania.

Jag vann (som Expresen-skribent) Aftonbladets (!) Stora Bloggpris och 2009 vann jag Guldskölden för Årets bästa blogg och Årets bästa sportkrönikör.

Liksom alla andra på Expressen har jag varit mycket lojal mot tidningen och arbetat väldigt hårt för att erbjuda läsarna de bästa texterna i Sverige.

Låt oss alltså ännu en gång vara tydliga med en sak. Det är inte sammanhanget som sådant jag får sparken för att jag svarat på några frågor i, utan det är för att jag kritiserat Expressen i detta sammanhang som jag får sparken.

När de av er som älskar detta slutar jubla kan vi kanske försöka formulera några tankar om vad detta säger om Sverige som demokratiskt, yttrandefritt land.

Vilken oerhörd ynkedom att ge någon sparken med ett telefonsamtal. Vilken ynkedom att gömma sig bakom lögner och skitsnack. Vilken ynkedom att gå ner på knä framför mobben på sociala medier.

Jag trodde så oerhört mycket mer om det fria ordets kraft och magi.

En bra grej är väl att jag nu får mer tid åt att skriva böcker och sådant som äger ett mer bestående värde.

Men vilken unken smak av skam detta lämnar efter sig.

Marcus Birro, författare.

Share

Kategori: Birros Blogg