Öppet svar till Åke Bonnier.

| 2014-07-14

Käre Åke.

Först vill jag verkligen tacka dig för din anständiga ton och ditt varsamma sätt att närma dig min krönika i Expressen från den 9 juli.

Du är ett föredöme på flera sätt. Jag ska ärligt säga att jag önskar att jag hade några gram mer av din mildhet i det skrivande uttrycket. Jag är en man som låter hjärtat löpa. Ibland hamnar jag vilse. Ibland hamnar jag väldigt rätt.

Jag är ju författare, inte teolog (vilket du till skillnad från andra kända företrädare för Svenska kyrkan inte känner dig tvingad att trycka ner i halsen på mig) ej heller journalist vilket en del tycks tro. Jag har alltså ingen egentlig skyldighet att vara objektiv i det jag skriver. Det är min sanning jag ger uttryck för. Det är självklart inte din eller någon annans sanning. Den är min och den är lika mycket, eller lika lite, värd som någon annans.

Låt oss titta på en del av Svenska kyrkans allra flitigaste företrädare. Helle Klein, Ann Heberlein och Mattias Irving känner du antagligen till. Den sistnämnda skrev en ledare med titeln “Därför hatar vi Marcus Birro” samma dag som han undertecknade en debattartikel rörande det fruktansvärda näthat som ärkebiskop Jackelen blivit utsatt för. Det är uppenbarligen skillnad på folk och folk.

 

Ann Heberlein ägnar en betydande del av sitt yrkesliv åt att misskreditera mig som människa och författare av den enda anledningen att jag vågat ge uttryck för sådana saker som att jag tror på Jesus som den enda vägen till Gud, att jag tror på Bibeln som Guds ord, och att jag, hör och häpna, tror på himmel och helvete. Jag tror till och med på jungrufödseln. I bland får jag en känsla av att jag är i minoritet av oss kristna om att tro detta.

 

Eller, och detta är viktigt, jag är i minoritet av de kristna som ges utrymme i offentligheten. För ute i landet finns det många som tror som jag. Som tror som kristna. Men de har ingen stark röst, har inte tillgång till bloggar eller debattartiklar,

 

Jag är rätt ny i den offentliga kristenheten. Jag ska ärligt skriva till dig Åke att jag flera gånger bett Gud om att slippa vara en del av denna kristna frontlinje. Att stå upp som kristen i offentligheten har sitt pris. Allt från spott på gatan, kattskit på dörrmattan i trapphuset och rena påhopp av, märk väl, andra kristna.

 

En märklig sak jag tidigt upptäckte i kristenheten var att många där inte bekände sig som kristna. Utanför kristenheten, bland ateister, agnostiker och Humanister, har människor inga problem med att jag tror på Gud, på Bibeln, på Jesus som enda vägen och det jag nämner här ovan. Det är allt det de INTE tror på. De möter mig med respekt och värdighet.

 

Däremot blir jag jagad INOM kristenheten, av just den politiska delen av Svenska kyrkan som likt alla vänstersekter ägnar sig åt demonisera sin meningsmotståndare., angripen för allt möjligt.

Direkt är man ett konservativt högerspöke som hatar bögar och, med Hebrleins ord, “ vill att alla kvinnor ska hålla käften”.

Det är svårt att värja sig mot ett sådant mörker, Åke.

Jag vet inte om du såg teveprogrammet där Heberlein skällde ut mig och önskade att jag så snart som möjligt skulle gå ur “hennes kyrka”. Jag följde hennes råd, Åke. Väldigt många följer årligen detta råd, av olika anledningar. Det borde oroa. De slipade trösklarna som många i Svenska Kyrkan talar om har inte direkt fått folk att ramla in i era kyrkor. Vilket jag i grund och botten tycker är synd eftersom jag älskar kyrkor, och jag vill så gärna att så många som möjligt ska få möta Jesus Kristus. Det borde också vara Svenska kyrkans främsta mål och mening.

Men så här sa ärkebiskopen nyligen i DI Weekend om vilka uppgifter hon ser att Svenska kyrkan har:

– Eftersom kyrkan inte finns till för sin egen skull är utmaningarna i första hand desamma som för vårt samhälle: ge näring åt människors livsmod och skapa förutsättningar för framtidstro bland unga, verka för ett öppet och jämställt samhälle, en mer rättvis och hållbar fördelning av världens resurser och att bidra till fred och försoning mellan människor och stater.

Vad hände med människors andliga och själsliga nöd? Vad hände med tvivlets kval, med frälsningen, med Jesus som enda vägen, med Bibeln, vad hände med synden, omvändelsen, evigheten, nutiden?

Inte ett ord, inte en stavelse, inte en bokstav i den riktningen.

Ser verkligen Svenska kyrkan, som sin FRÄMSTA uppgift, att ha samma intresse som det övriga samhällets? Är alltså Svenska kyrkan alltjämt en del av samhället, staten, politiken?

Är inte kyrkans främsta uppgift en helt annan? Nämligen att leda människor till Gud och tvärtom? Har jag helt missat något? Eller kan det vara så att också den nya ärkebiskopen irrat sig vilse i politikens tindrande ödemark?

Kan det vara så att människor flyr Svenska kyrkan just för att den inte möter människors förväntningar på vad en kyrka bör vara för något?

Vad säger alla de tusentals medarbetare som dagligen sliter för att Svenska kyrkan ska handla lite mer om Gud och lite mindre om politik.

Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

/ Matt 6:33

Jag har några frågor till dig, Åke. Alla de gånger som jag, ensam i offentligheten, tagit striden för självklarheten att en präst ska få välsigna barnen på en skolavslutning, var var du eller din kyrka då? Alla gånger jag stått upp, via det skrivna ordet på stora arenor, för oss kristna i Sverige, vad var du eller din kyrka då? Alla gånger jag stått upp för de kristnas svåra situation i världen, vad var du och din kyrka då? Alla gånger jag stått upp och inte vikt ner blicken när det sekulära kulturella och mediala Sverige slipat sina knivar, käre Åke, var var du och din kyrka då?

 

Det är ingen anklagelser, Åke. Det är sorg. Jag hade behövt er. Jag hade behövt dig.

Du skriver i ditt brev att din kyrka är en Jesuscentrerad kyrka. Det låter så bra men vilka praktiska uttryck tar sig detta? Hur är det möjligt att Stockholms stift ekonomiskt skänker pengar till Dagens Seglora? Du vet lika väl som jag att Svenska kyrkan blivit en sorts brottsplats för avdankade politiker. Margareta Winberg och andra, som inte ens är troende, ser Svenska kyrkan som en arena där de äntligen kan börja få bestämma lite igen. Att ledas av gamla socialdemokratiska politiker, varav flera inte ens är kristna, är verkligen inte att vara “Jesuscentrerad”…

 

Jag får väldigt många mejl från (anonyma) medarbetare i Din kyrka. De är förvirrade och förtvivlade. De undrar varför inte kyrkans ledning ställde sig bakom de svårt utsatta prästerna efter som du kallar det “det omdebatterade tvprogrammet” …

 

Det programmet fick en del av de inblandade att förtvivlat böna och be om förbön. Deras liv gick sönder. De upplever att kyrkan svek dem och jag måste säga att jag förstår dem.

 

Slutligen vill jag åter igen tacka dig för din tid och din anständiga ton. Jag hoppas att jag lärt mig en del av dig till det här brevet och att du tar det på rätt sätt, som ett fortsatt försök till dialog om det viktigaste vi har i våra liv, vår tro på Jesus Kristus.

 

Din vän

Marcus Birro.

 

Share

Kategori: Birros Blogg